Hoist the Blue Flag 21/4

Liverpool får mig att se rött - Postat av Andersson

Sist jag skrev ett inlägg försökte jag förhålla mig kall, analytisk och objektiv. Jag skrev då, och står fortfarande för, att det bara är CL-platsen till nästa år som är viktig. FA-cup och Europa League är förvisso trevliga pokaler att vinna men är mest bara ett störningsmoment. Man kan prata om statistik och spelsystem och spelarrotation och att se nyktert på situationen. Men utan den känslomässiga aspekten blir ett supporterskap meningslöst. 
 
Igår satt jag, i snålblåst och fem plusgrader, med 700 andra väderbitna västerbottningar på en läktare på Gammliavallen (eller vad den nu heter nuförtiden) i Umeå och såg UIK spela 1-1 i mot Örebro i den allsvenska hemmapremiären. Detta med ett konstant leende på läpparna av den enkla anledningen att det var fotboll och att jag såg det på plats. Multiplicera det med 10 så hamnar jag ungefär i samma läge som när jag genar genom Brompton Cemetary och får en första skymt av strålkastarna från Stamford Bridge.
 
Men jag kan ändå se en match mot Manchester United med analytiska och beräknande ögon. Jag fylls inte av några hatkänslor alls i ett derby mot Spurs. Idrott vore ingenting utan motståndare. 
 
Men när det gäller Liverpool så går allt överstyr. Här är det något som ligger och gnager. Mot Liverpool blir jag enögd på ett sätt jag sällan blir annars. Jag blir nästan rädd för mig själv när jag sitter och önskar livet ur motståndarna. Eller nej, det är klart att jag inte vill att någon fotbollsspelare ska gå och dö. Givetvis inte. Men ett par benbrott... är det verkligen för mycket begärt?
 
(Kort parantes för att tydliggöra:  allt detta gäller givetvis även FC Mordors fasansfulla orcher på Camp Doom, men det har jag redan skrivit tillräckligt om de senaste åren)
 
En gång i tiden såg jag Liverpool som ett lag i mängden. Ett lag som jag var tämligen likgiltig inför och ytterligare ett lag som säsong efter säsong hamnade på tabellplaceringar som Chelsea ändå bara kunde drömma om. 
 
Sedan förändrades allt. Ett uttryck som jag tagit upp flera gånger tidigare är “playoffs breed rivalries”. Det är de viktiga matcherna som ger upphov till rivalitet. Den där riktigt infekterade rivaliteten som lever kvar långt efter att det ena eller andra eller båda lagen har försvunnit från allt snack om att vinna titlar. 
 
Mot Liverpool hände allt detta under början / mitten av det förra årtiondet. Det var kamp i ligan, i de inhemska cuperna och i Champions League. Det var målet som inte var något mål och det var Riises självmål. Det var en makalös 4-4 match någonstans däremellan. Det var Chelseas ligatitlar och AC Milans märkliga kollaps i Istanbul. Det var Mourinho som parkerade sin buss och det var Benitez som gick till hård attack mot Chelseas fans av till synes ingen anledning alls. 

Det kan faktiskt hända att Chelseas interim manager buas ut av de egna fansen och hyllas av motståndarnas. 
 
Lägg till detta alla dessa oförklarliga svenska Liverpoolfans. Inte kan det väl vara så enkelt att folk började hålla på dem per automatik bara för att de råkade vara framgångsrika på 80-talet? Eller på grund av Glenn Hysén? Det skulle ju göra många av dem till medgångssupportrar och inte alls så moraliskt överlägsna som de vill framstå. Här måste jag erkänna att många diskussioner jag haft med svenska Liverpoolfans, varav några (dessvärre) tillhör mina närmsta vänner, har gått helt överstyr. Och det har inte enbart varit motpartens fel om man säger så. Liverpool har blivit ett stort rött skynke man bara behöver vifta lite med för att jag ska rusa huvudstupa in i bråk och bitterhet.
 
Så eftermiddagens match har jag varit nervös för i flera veckors tid. En seger ikväll och jag kommer att vara gladare än vid en eventuell finalvinst i Europa League. Något annat än seger och jag kommer att vara på riktigt dåligt humör och lätt illamående hela nästa vecka. 
 
Win or loose, up the blues.

John Andersson2013-04-21 14:52:00
Author

Fler artiklar om Chelsea