Hoist the Blue Flag 30/8

Klockan är två på natten. Jag borde väl egentligen gå och lägga mig. Men jag känner att jag måste följa upp mitt förra inlägg. 

 

Igår skrev jag samtidigt som det ena laget från Manchester, laget som brukade vara det andra laget från Manchester, spöade ett lag från norra London med 5-1. Och borde således befäst sin ställning som det ena laget från Manchester.

 

Grejen var den att bara en kort stund senare så spelade det andra laget från Manchester. Och de hade inga planer på att bli degraderade till något annat än det första och största laget i staden. Så när domaren blåste av matchen, som de spelat mot ett annat lag från norra London, hade de vunnit med 8-2. Så om ni trodde att något av lagen från norra London var lite sura efter helgen, tänk er hur det ena... förlåt numera åter det andra, laget från Manchester kände sig efter att ha blivit bestulna på sin plats i rampljuset. 

 

Summa summarum

Manchester - norra London: 13-3

 

När man går och blir sådär vansinnigt imponerad av fotbollen i Manchester ska man komma ihåg att Gunners tappat några riktigt nyckelspelare och hade halva laget (typ) skadat. Men ändå: nu vet vi andra, vi som häpet såg två utskåpningar igår, var skåpet ska stå. Chelsea och alla andra som vill hänga med vet vad som gäller. 

 

---

 

Det är ju svårt att inte dra paralleller till det där med lillebrorskomplex. Ni missade väl förresten inte skribent Belfrages inlägg för några dagar sedan? Nä, med tanke på hur många läsare och kommentarer det inlägget fick är jag säker på att ni samtliga vet vad jag pratar om. Det inlägget blev otroligt missförstått. Nästan så att rubriker som “läsarstorm!” eller “Wengers vänner rasar!” skulle vara befogade. Det var ju i grund och botten postivt inställt till Gunners och om man bara läste mellan raderna så ser man att det handlade en del om hatkärleken som är grunden i all rivalitet. Lite som med min inställning till Liverpool. 

 

---

 

Men Arsenal då. Vad ska dom ta sig till? Ja de verkar ju äntligen fatta att de måste värva. Ska man tro på ryktena så har de den goda smaken att sikta in sig på ett gäng Chelseaspelare. Detta är naturligtvis också lite problematiskt. 

 

Ryktet som jag fick höra via CSS’s inofficielle twitterexpert Fredrik Temmes (det är självklart honom ni skyller på om det visar sig att det inte stämmer) säger att Gunners är ute efter såväl Benayoun som Alex. Jag kan på något sätt förstå varför Chelsea skulle vilja sälja dem. Benayoun har uppenbarligen ingen framtid i AVB’s CFC. Alex har (enl rykten) flaggat för att han är öppen för en flytt. Och Chelsea som har köpt och köpt och köpt behöver nog såväl lite cash som lite mer utrymme i truppen.

Ska vi gissa att det inte är Wenger som fått för sig att inhandla en 29-årig back och en 31-årig mittfältare till sitt eviga framtidsprojekt?

 

På ett personligt plan ogillar jag tanken på att de lämnar. Jag har till exempel förutspått att Benayoun skulle bli viktig för oss den här säsongen. Tjenare... Upplagt för säsongens första riktigt stora perstigeförlust. Suck. Viktig för CFC, det kommer han uppenbarligen inte att bli även om han mot all rimlig förmodan stannar kvar, så vi kan väl liks försöka få lite kosing för honom. 

 

Vad gäller Alex så sjöng jag hans lov i ett inlägg tidigare under sommaren. Och här är jag lite mer bekymrad. Även om Oriol Romeu ansluter så har vi fortfarande inte sett honom “in action”. Alex är en ruggigt stabil back som kan vara livsfarlig på fasta situationer när Drogba tröttnat på att skjuta över ribban och motvilligt lämnar över bollen. 

 

---

 

Det konstigaste jag läste såhär dan före dan, var att Chelsea försökte sälja tillbaka Benayoun till Liverpool. 

 

---

 

Bank och Nivas blogg uppmärksammade mig på att det nyaste av Chelseas nya nyförvärv, Ulises Davila, börjat twittra. Hans första tweet på engelska löd: 

 

“Arsenal players didn't have breakfast this morning. They apparently 8-2 much last night.”

 

---

 

Apropå det: var det fler än jag som hörde ett underligt ljud under Chelseas match i lördags? Jag tror det var Glenn Hysén som skrek av lycka när han hörde att Norwich hade tre mittbackar på plan. 

 

---

 

Det finns en blogg som heter Studs Up. Jag misstänker att många av er redan känner till den. Bloggen består till stor del av egenproducerade seriestrippar om engelsk fotboll. Resten av bloggen består av alldeles för långa inlägg om skor (I kid you not). Men serierna är riktigt bra. Jag nämner det nu eftersom de senaste två serierna (läs dem HÄR och HÄR) handlat om Lukakus beundran, för att inte säga besatthet, av Dider Droga. 

 

---

 

Farsan ringde ikväll. Han frågade vad jag gjorde. Jag sa att jag satt och kollade på reprisen av matchen mellan United och Arsenal. Det är tyst i två sekunder innan vi båda börjar asgarva. 

 

Skadeglädje ÄR den enda sanna glädjen.

 

---

 

Ceterum autem censeo, FC Barcelona esse delendam!