I come from Govan
I ett hus i Manchester sitter en man som gått igenom mer än vad du och jag någonsin kommer att göra. Han sitter i ett hem som, bortsett från saker som hysterisk säkerhet och storlek, inte skiljer sig särskilt mycket från ditt och mitt. Han har suttit där i 25 år nu. Jag önskar tiden kunde ge honom 25 år till.
"I come from Govan" eller rättare sagt "Ahcumfigovin", står det på den tavla Sir Alex Ferguson har på kontoret. Govan, stadsdelen i Glasgow vid floden Clyde är inte bara den plats som Sir Alex kallar för "hem" utan också den plats som gjort honom till allt han är idag. Och alltid kommer att vara för den delen. Han har alltid uppfattats som en tjurig jävel, en som inte ger sig, ja han har t o m sagt att en manager aldrig kan förlora en argumentation. Han är en typisk brittisk arbetarpojk som hellre tagit vägen via hårt arbete än genom snabba genvägar. Det är en sida som är värd att beundra alla dagar i veckan, samtidigt som han kanske ska vara glad att han gjorde karriär den tidpunkten han ändå gjorde det.
För precis som spelares lojalitet blir allt mer sällsynt och den giriga mentaliteten äter upp fotbollen och glory-supportrar blir ett med samtiden, så vandrar även dagens managers samma väg. Människor som Ferguson görs inte längre, i alla fall har dom allt mindre att hämta i fotbollen vilket både känns skrämmande och logiskt. Att ersätta honom kommer inte bara bli en tuff uppgift, det kommer att handla om antingen en acklimatisering till övriga fotbollsvärlden, alternativt en menlös kamp för att föra hans arv vidare.
Vad är det då vi minnst av hans 25 år som manager för världens högst värderade fotbollsklubb? Tja, den äldre och mer rutinerade supportern kanske minns första titeln. En titel en annan bara fått läsa om och framför allt hur nära det var att den aldrig blev. Kan ni er historia? Hur första matchen slutade 3-3 och hur United vann den andra med 1-0 och därmed tog första titeln av många? Att man i efterhand kunnat läsa om hur nära det ändå varit att Sir Alex skulle få foten framstår som underhållande i våra dagar, men visar också ännu en gång vilken person vi har haft äran att få dela många av våra lyckligaste stunder med. Om än på håll.
Ni som är något yngre, men självklart även ni äldre, minns förstås 1999. Inte sången, utan säsongen 1999, året då Manchester United hade sin bästa säsong någonsin. Att som första engelska lag lyckas vinna trippeln är inte bara historiskt, det är större än så. Sir Alex hade blivit av med spelare som Brian McClair och Gary Pallister. Spelare som Giggs, Scholes och "Gary Neville is a red", hade på allvar etablerat sig på världscenen trots sin ringa ålder och Jaap Stam köptes in. Personligen är inte finalen i sin helhet som jag minns mest utan snarare den osannolika semifinalen mot Juventus. Den har, och kommer alltid att ha, en speciell plats i mitt minne.
Men mitt i allt virrvarr av segerrus och pokaler som den tjuriga skotten har gett oss är det ändå ett färskt minne som jag tycker visar hans storhet. Det är inte lyckligt, även om det slutade bra, men det är inte desto mindre starkt för det. Ögonblicken när Sir Alex sitter på en presskonferens och berättar att Wayne Rooney bett att få lämna klubben, klubben som Sir Alex vikt sitt liv åt och därmed även åt Rooney. Det finns teorier om att det var ett skådespel, en väg att sätta press på ägare och jag vet inte vad för nonsens. Men i det läget var första gången jag sett Sir Alex uppgiven. Det var inte en förlust i en CL-final, det hade inte ens spelats någon fotboll om jag inte missminner mig. Utan det var första gången som han själv inte hade full kontroll på läget, inget nytt Beckham-fall, utan en stjärna som själv bad att få gå. Managern, Generalen eller diktatorn om ni så vill satt plötsligt och såg handfallen ut. Han såg ut som en människa. Det gjorde honom inte mindre i mina ögon, tvärtom. Det var bara ett tecken på att han, om någon tvivlade, fortfarande älskade det han gjorde och den klubben han gjorde det i. Trots att han vunnit allt som går att vinna.
Han har sagt otaliga gånger att han egentligen inte gjort något speciellt mer än att fullfölja det arv som Sir Matt lämnade efter sig. Att han efterapat det sätt som Sir Matt jobbade, med unga och oformade spelare som man sedan svarvade in i Manchester Uniteds kultur. Det är självklart bara ett sätt att banalisera sin egen betydelse. Personligen vet jag inget Manchester United utan Sir Alex, har aldrig upplevt det och vill helst inte göra det. Det gör ont att tänka tanken att han en gång inte kommer att stå där med ett tuggummi för varje halvlek. Att han inte kommer att synas i intervjuer efteråt där han skäller ut allt och alla som inte har en United-logga på bröstet. Att han inte står där, leendes efter ännu en triumf.
Jag kommer vara på plats på lördag, och få bevittna den enorma hyllningen som han kommer att få. Det kommer inte bara ett av dom största ögonblicken i mitt liv, utan även något jag kommer att prata om under resten av mitt liv. Han kommer aldrig ge sig förrän fysiken sätter stopp, det har han visat tidigare. Även om man helst önskar en evighet med Ferguson som manager, vet vi att verkligheten omöjliggör det.
Jag säger inte att vi ska börja njuta av varje sekund som om det vore den sista. Det hoppas jag att ni redan gör.
Väl mött!
Er hängivne krönikör
/Gustaf Granqvist
