I'm lost for words
Vi är vidare. Och egentligen behöver jag väl inte skriva mer än så, att vi återigen tagit oss till semifinal i världens finaste turnering. Men jo, lite mer ska vi nog klämma ur den.
Jag tänkte inte skriva någon krönika om den här matchen. Kände att jag tömde allt jag hade att bidra med både före och efter första omgången. Sedan kom helgen, och Fulham med den. Sedan kom måndagen och den stora nervositeten bankade med sina stora knutna näve på mitt bröst. Det här var en pers, både innan och under matchen, och jag bara måste få tömma ur en gång till. Inte för att ni nödvändigtvist vill det, utan för att jag behöver det.
Jag surrade lite med en kund på mitt jobb för ett par månader sen. Han var United-supporter och vi pratade lite spelare. Han menade att John O'she aldrig skulle ta plats i ett annat lag i Premier League förutom i United. Han påstod vidare att spelare som är just som O'shea är i hans ögon, inte Premier Leagues toppklass, höjer sig just i United av någon oförklarlig anledning. Jag har än idag inte bestämt huruvida jag håller med eller inte, det jag däremot håller med om är att han gör en kanonmatch. Inte en kanonmatch sett till hans bästa matcher på Old Trafford, för så bra tycker jag inte att han är idag. Däremot gör han en fantastisk insats sett till det stöd han får från Park under första halvlek.
För var det någon gång nerverna dansade på bordet framför mig var det just under första halvlek. Jag visste, du visste och hela Old Trafford visste att vi skulle låta dom försöka att trycka på i början, men lik förbannat så satt jag här hemma som ett asplöv. Våndades, svettades och skrek ut min ilska över att vi aldrig tog kontroll över bollen. Sen gjorde vi mål, ur ingenting, som blev bortdömt. Just då och där, började jag ana det värsta. Att det här var en sån där match som vi aldrig skulle vinna, utan vi skulle bara gå vidare på 0-0. Bortdömt mål. en mittback som haltade värre än en annan med brutet ben och ett bollinnehav som visade att det här skulle bli jobbigt.
Sen var det som att vi bestämde oss. Rooney la i den växeln som ingen annan i världen besitter, Giggs tyckte det var dags att läxa upp juniorerna på planen och Rio ignorerade sin egen smärta likt en gladitor på tjack. Det var uppvisning i inställning och fotbollskunskap som gick utöver mitt förstånd. Stundtals hade vi upp mot 20-25 pass i rad, vi kontrollerade bollen på Chelseas planhalva och bevisade återigen att man inte åker till Old Trafford för att hämta några lätta poäng.
När Hernandez till slut får göra ett mål, efter ett mästerligt förarbete signerat Maestro Giggs var det som att all den tyngd man burit på sina axlar släppte rakt av. Andra halvlek drog igång, babyface hade klivit av men det berörde mig inte alls. Jag beundrar Drogba, men det här var återigen en sådan match som vi väl bestämde oss för att inte förlora, och då gör vi inte det. Nani snurrade, dansade och lade sig rätt subjektivt sett, och Ramires åkte av. Rooney frustade och sprang, samtidigt som han satte Scholes-passningar till höger och vänster medan Giggs sprang runt och såg till att allt bara gick rätt till. Carrick fortsatte städa, sätta pass i sidled och kontrollera den åtråvärda bollen för att klockan skulle gå.
När sedan Drogba återigen visade vilken otroligt idiotisk investering Torres är, så hann jag inte ens börja skaka innan Uniteds kanske sämsta spelare för kvällen tryckte dit tvåan. Vem som spelade fram? Behöver jag ens skriva det? Glenn Strömberg säger i vissa lägen väldigt mycket kloka saker, och idag sa han ännu en. Han pratade om att det är svårt att kliva in centralt när man hängt ute på en kant hela sin karriär. Jag tycker att den meningen på något sätt sammanfattar hur otroligt stor Giggs är som spelare, och hans spel visar vilken otroligt stor människa han dessutom är. När man pratar om spelare som inspirerar andra spelare till att höja sig själva behöver man inte göra diskussionen lång. Ryan Giggs, född 29 november 1973 i Cardiff. Diskussionen avslutad.
Det blev ett fantastiskt dubbelmöte, och all cred till Chelsea som gör allt i sin makt. Det är synd för Champions League att inte det är fler engelska lag vidare till semi, med tanke på att det trots allt är världens bästa liga. Men efter en kväll som denna finns det väl inget annat sätt än att avsluta med banderollen som match efter match syns tydligt på läktaren i Manchesters finare del:
Giggs - Tearing you apart since 1991
Väl mött!
Er hängivne krönikör/
Gustaf Granqvist
