Inbördes beundran
Efter en chansfattig final förlorade City med 1-0 efter att Kai Havertz gjort matchens enda mål.
För Citys del handlade lördagskvällens Champions League-final om många saker. För mig som supporter handlade det framför allt om en sak. Om att få ett erkännande av andra lags supportrar.
City har på de brittiska öarna varit fullkomligt överlägsna de senaste åren. Sedan 2011 har laget vunnit fem Premier League-titlar, två FA Cup-titlar och sex ligacuptitlar. Om man även vill räkna in Community Shield där så har vi vunnit 16 titlar de senaste tio åren. Det låter helt formidabelt och det är också just vad det är.
Jag försöker ofta påtala det för andra fotbollssupportrar. Oftast håller de som inte vill förstå på Liverpool eller Manchester United, ibland kanske Arsenal. Svaret blir alltid ”men ni har ju inte vunnit Champions League”.
Ikväll spelade vi final och kunde ha motbevisat alla dessa förbannade tvivlare. Men vi gjorde det inte. City försökte mot Chelsea men det räckte inte. Jag tycker inte det var någon särskilt rolig final. Den var chansfattig och det var en het chans som avgjorde. Visst hade Pulisic ett läge som går att kalla för friläge utöver målet. Men det var Havertz mål som var den stora skillnaden mellan lagen ikväll.
En stor snackis inför mötet från Citys håll var att varken Fernandinho eller Rodrigo startade. Alltså att City startade utan någon renodlad central defensiv mittfältare. Inför matchen tyckte jag själv att det lät helt galet. Visst kommer Pep Guardiola säkerligen få en hel del kritik i slutsatserna av den här finalen och kanske är det rättmätigt.
Men någonstans tycker jag inte en eventuell förutsett kritik är super-duper-rättmätig med facit i hand. Inför matchen motiverade Pep sitt val att spela utan sittande mittfältare något i stil med att Chelsea kommer spela med fem försvarare och då behövs många Cityspelare offensivt. Pep satsade men Pep förlorade. Någonstans tycker jag ändå efter att ha sett matchen att Pep hade en poäng med sin offensiva satsning. Problemet var inte bristen på defensiv stabilitet. Chelsea skapade väl två heta chanser på hela matchen och gjorde ett mål. Problemet för City var avsaknaden på offensiva chanser och då kan man inte klaga på uteblivna sittande defensiva mittfältare.
Trots att Sterling, efter en svag individuell säsong, fick en chans från ovan lyckades han inte leverera. De Bruyne hade inte dagen och när han knockades byttes Jesus in och då vet vi ju nästan att i en Champions League-final åstadkommer han inte ett skvatt. Mahrez och Foden som varit formidabla hela säsongen lyckades inte heller ikväll.
Visst kunde vi också skapat en het chans och gjort ett mål – som Chelsea gjorde. I en förlängning hade vad som helst kunnat hända. Hade City vunnit hade de gjort världsherravällevälde. Men det gjorde vi inte och det var därför Chelsea vann. Chelsea är därför rättmätiga segrare så det är bara att gratulera. City hade inget svar på Havertz mål.
En sista rad vill jag ägna till våra svenska fotbollsexperter som jag börjar bli så ofantligt trött på. Har de inte större krav på sig själva än att berömma vinnarna och kritisera förlorarna? Alltstå mer insyn och mer nyansering? När City slog ut Paris SG efter en på det stora hela jämn semifinal efter att De Bruynes skott studsat rätt och Mahrez frispark letat sig emellan en mur hyllades City på ett sätt som jag som subjektiv supporter tyckte var överdrivet. I de mötena tog individuella PSG-spelare korkade utvisningar som hela laget sedemera fick kritik för av så kalllade experter på ett sätt som jag anser var överdrivet. Utan att ha följt den svenska mediarapporteringen efter kvällens final gissar jag att City och Pep är sämst medan Chelsea och Tuchel är bäst. Efter Viasats fullkomligt skandalösa rapportering av Agueros avtackning efter tio år i Premier League kunde jag bara inte dra på den kanalens studio ikväll. Jag var och är för förbannad på dem för det.
Jag ska inte ha för höga förväntningar på Sveriges experter och motståndarsupportrar. Jag tror jag kommer fortsätta försöka påtala Citys storhet och få till svar att ”men ni har ju inte vunnit Champions League” även efter den här finalen. Att vi var nära spelar ingen roll. Sättet vi spelar på och alla inhemska titlar kommer väl fortsatt vara till för inbördes beundran, hur nyanserat eller onyanserat det än må vara… Hade vi bara lyckats svara på Havertz jäkla mål...
