Vitesse - Willem II
Inför den kommande förlusten mot Swansea
Kräftgången fortsätter och krisen når hela tiden nya absurda dimensioner. Newcastle är en klubb i fritt fall och i bortamatchen mot ligafemman Swansea väntar med all sannolikhet säsongens fjärde förlust på sju matcher.
Jag har länge tänkt skriva något om det totalt likgiltiga tillstånd som Newcastle, under egentligen hela 2014 har försatt mig i. Men jag har inte förmått mig att formulera känslan. När den nu otroligt saknade Hatem Ben Arfa lånades ut till Hull var jag i det allra mest kritiska ögonblicket nära att lyckas, men nej. De negativa intrycken är för många att ta in – och ännu svårare att samla i en sansad kontext.
För situationen med Alan Pardew, Mike Ashley och Newcastle United är för mig nu så extrem att den sipprar in överallt och gör sig påmind. Jag har sett oerhört lite fotboll under säsongsupptakterna i de europeiska ligorna. För hur jag än gör så drar jag ofrivilligt jämförelser med krisen i Newcastle och fylls av en bitterhet som knappt gör det hela värt det. Fotboll är inte alltid kul. Jag vet hur förjävligt det kan och SKA kunna vara. Men det ska fan inte alltid resultera i allmän hjärtesorg och frustration.
Bitterhet, apati och uppvaknanden
Men när bitterheten och frustationen efter ett tag blir vardagsmat kommer apatin. Först som en befrielse. ”Jag skiter i det här jävla laget. Jag ser på matcherna, men jag rycker på axlarna åt förfallet framför mina uttryckslösa ögon. Vad skönt ändå”, är väl ungefär vad jag säger till mig själv.
Fast jag har fastnat i det här med supporterskap för att det får mig att känna saker. Det finns något givande i att handlöst slänga sig in och engagera sig i något som du i princip inte på något sätt själv kan styra över. Skyll resten av ditt livs tillkortakommanden på dig själv om du vill, men som sportsupporter är du allt annat än din egen lyckas smed. Och för mig kan apatin sitta i en vecka, några månader, eller ett helt jävla år – men tillslut händer alltid något som får mig att vakna.
Nu är det väl revolution på gång? Kanske? Eventuellt?
Och där tror jag att vi är nu. För läget i Newcastle har spårat ur. Och en sak är säker: När en misslyckad Newcastle-tränare sparkas eller avgår känner en sig fanimej levande. Då kommer alltid en ny gnista hopp. Och jag tror vi är på väg dit. Det kan dröja ytterligare ett tag, men vi kommer att komma dit.
Noll vinster på sex matcher, uselt spel, www.sackpardew.com, en ägare som ”skämtar” om att sparka managern, en manager som anlitar PR-konsulter för att sminka sina tomma ord till pressen. Och samme manager drar in sin egen familj i sörjan med de ”militanta” fansen och berättar att han går hem och speglar sig i ”Manager of the year”-trofén för att bättra på självförtroendet. Det händer för mycket nu för att bara sitta där och glo.
Inför matchen mot Hull var jag för första gången på mycket länge laddad till max. Det här skulle väl ändå bli Pardews sista match? Sanningen är att han troligen hade fått vara kvar även om Papiss Cissé inte hade kommit in och räddat en pinne. Men så läckte Ashleys fylle-”skämt” om att Pardews jobb hängde på Stoke-matchen ut. Nu VAR det väl ändå revolution på gång? Tydligen inte, men varje match är nu hyperintressant. Jag sitter som många andra och verkligen hejar på motståndarlaget och jag skäms inte alls över det. Det är enbart verklighetsfrånvända människor som inte inser det långsiktiga tänket i att hoppas att det just nu går åt helvete.
Swansea gör jobbet
Och jag tror vi som sållar oss till de långsiktiga inte behöver oroa oss så mycket inför lördagens match.
Swansea inledde med tre raka segrar, men har efter det enbart knåpat ihop en enda poäng. Men Gary Monks lag är i nuläget mycket starkare än oss och har offensiva kvaliteter i spelare som Bafetimbi Gomis, Wilfried Bony och Nathan Dyer. Det här är en perfekt match för dem att återfinna formen med.
Senast en Newcastle-spelare gjorde mål på bortaplan i Premier League var i mars och en närmare lägesrapport om Newcastles prestationer på sistone känns ärligt talat överflödig. Det är vilset, rädshåget och skakat lag som utan att möjligheten finns ändå verkar hoppas att saker och ting bara ska lösa sig av sig själva. För Pardew har (med undantag från Haidara i en match?) ställt upp med exakt samma lag i varje ligamatch – alltid med samma undermåliga resultat.
Och för att citera Albert Enstein: "Insanity: doing the same thing over and over again and expecting different results."
…
Pardew har mumlat om ändringar i veckan, men om vi utgår från det återkommande mönstret lär Newcastle starta så här:
Krul
Janmaat – Williamson – Coloccini – Dummet
Tiote – Colback
Sissoko – Cabella – Gouffran
Riviere
Davide Santon, Siem De Jong, Rolando Aarons och Adam Campbell är skadade. Ryan Taylor gjorde comeback i en reservslagsmatch i veckan men lär knappast vara aktuell för spel redan nu. Mehdi Abeid är tillbaka från avstängning.
Men faktan ovan känns bara som meningslösa detaljer. Soppan i Newcastle handlar om så mycket mer och så mycket större saker än om vem som bör starta av Gabriel Obertan och Yoan Gouffran, eller om Steven Taylor bör få chansen till förmån för Mike Williamson. Pardew kommer inte få den här klubben på fötter igen. Han lever på lånad tid som med rimlighetens alla grundlagar väldigt snart bör vara förbrukad. I slutändan får och kan inte bara diverse ekonomiska kompensations-dilemman stå i vägen för det oundvikliga. Inte ens med den eventuelle psykopaten Ashley vid rodret.
Pardew kan spegla sig hur mycket han vill i sin gamla ”Manager of the year”-trofé. Det här är ändå en man som totalt har tappat det. Swansea bör vinna med 3-0 eller något liknande. Jag tycks övertygad om hans framtid, men vad just lördagens förlust betyder för den redan stupade mannen vågar jag inte spekulera i. Vi kanske inte är framme vid slutet än. Men det kommer, det kommer.
Matchen sänds live på Viasat Sport med start lördag kl. 16.00 (ej på Viaplay eller parabol).
