Fulham - Manchester U
Inför: Fulham - Manchester United
Efter två raka förnedringar hemma på drömmarnas teater skall United återigen ge sig ut på vägarna, denna gången till London för ett möte med Fulham. En match där laget antingen kan sjunka djupare ner i avgrunden eller jobba ihop till en nytändning. Någon som hoppas på nytändning är Erik ten Hag då han får allt fler emot sig efter varje utebliven seger.
Det fanns inte mycket att be för när ligacupmatchen mot Newcastle rullades igång hemma på Old Trafford. Eddie Howe’s grabbar demolerade ett blekt och håglöst Manchester United och Erik ten Hag verkade handfallen inför utmaningen att få denna spelargrupp att skapa något som skulle likna motstånd. Slutligen blåstes förnedringen av och United såg sig slagna med 0-3 på hemmaborgen.
Ett intensivt matchande ger inte ten Hag och hans skakade lag mycket tid varken till vila eller träning, det vankas nämligen fotboll borta mot Fulham på Craven Cottage redan imorgon. Att vi spelar borta bör enligt de senaste matchernas resultat vara positivt. Det skulle då vara vår tredje raka seger på bortaplan jämfört med två raka förluster på hemmaplan. Faktum är att en seger i kommande match hade inneburit den bästa bortaformen sedan 2020, men visst låter det patetiskt? Om vi ser tillbaka på förra årets möten med Fulham så gick United rent, tre av tre möjliga segrar. Framförallt sticker 3-1 segern i FA-Cupkvartsfinalen ut, då United blomstrade på ett sätt det är svårt att föreställa sig att vi kommer se i morgondagens möte.
En kort överblick på förutsättningarna visar att skador är en ickefråga då spelarnas individuella kvalitet får mindre signifikans så fort de kliver ut på en fotbollsplan i samlad tropp. Men tar vi en kik på skadelistan trots allt så får vi inte en lugnande lässtund. Casemiro som blev utbytt i halvtid mot Newcastle, till följd av skada, kommer med stor sannolikhet missa matchen mot Fulham. Ten Hag kommenterade saken och låter ganska säker på att brassen kommer att få stå över lördagens omgång. Därtill har vi Luke Shaw, Lisandro Martinez, Tyrell Malacia och Amad Diallo som är fortsatt skadeskjutna.
Min startelva (4-2-3-1): Andre Onana - Aaron Wan Bissaka, Raphael Varane, Harry Maguire, Sergio Reguilon - Sofyan Amrabat, Christian Eriksen - Alejandro Garnacho, Bruno Fernandes, Marcus Rashford - Rasmus Højlund
Motivering:
Det är ruskigt nära att spelare som varit så gott som cementerade och självskrivna i min elva väljs bort. I brist på alternativ och sett till tidigare prestationer får Marcus Rashford samt Bruno Fernandes ändå ytterligare förtroende. Nu börjar det dock bli dags för dem att visa varför just de är självskrivna. De måste hjälpa snarare än stjälpa, annars bör de roteras precis som alla andra, även i ligaspel. Aaron Wan Bissaka petar Diogo Dalot som stod för en beklagansvärd prestation mot Newcastle. Dalot är sällan tillräckligt följsam i defensiven och när Alex Iwobi eller Adama Traoré utmanar honom på en kant riskerar det att bli svårhanterligt, där är Wan Bissaka bättre på att följa med och täppa till när det behövs allra mest. Trots Harry Maguires kräftgång mot Newcastles gnuggar jag in mittlåset Varane - Maguire som till dess att Lisandro Martinez återvänder från sin skada är den mest erfarne och pålitliga i mina ögon. Det finns mycket att säga men för att inte bli alltför långrandig konstaterar jag slutligen att jag hoppas på en rejäl omskakning av startelvan.
Fulham:
Vad ska jag säga om Fulham egentligen? Ja, mycket har hänt som vanligt. Stora anfallsstjärnan Aleksandar Mitrovic skeppades i somras till Saudi och Al Hilal. Åt samma breddgrader ryktades även Marco Silva som efter många om och men stannade kvar som huvudtränare i Londonklubben. Profilstarka värvningar har dessutom tillkommit bland annat den vindsnabbe Adama Traoré som fick en helt magisk presentationsvideo. Den bör ni kika på om ni har nån minut till godo.
Men som sagt, mycket har hänt och under allt detta kaos spåddes en framtid där Fulham var i riskzonen för en kollaps och kanske en bottenstrid. Nu står vi i november, ett par månader senare, och visst kan det fortfarande bli så om saker och ting går riktigt illa. Men min uppfattning är att klubben jobbar på i ett stabilt tempo, i sämre form än ifjol men utifrån sett ett stabilt nedre mittenlag som inte bör vara alltför rädda att trilla ur.
Fulham har gjort större investeringar såsom i den dyra försvarstalangen Calvin Bassey eller Alex Iwobi, och detta har gett utdelning. Men den stora nyckeln är uppenbarligen mittfältsgeneralen Joao Palhinha. Den enda spelarjämförelse som gör portugisen rättvisa är faktiskt Rodri i Manchester City med tanke på hans sätt att diktera tempo, stabilisera bakåt men även vara utslagsgivande framåt i stora matcher. Vi behöver endast blicka tillbaka till förra veckans triumf då mittfältaren på egen hand bärgade ett poäng mot Brighton då han dundrade in 1-1 målet i krysset den 65e matchminuten.
Sedan hittar vi även två avgörande brassar i truppen i form av Willian och vår forne vän Andreas Pereira där framförallt Pereira varit högst delaktig i att bidra till de tolv poäng Fulham tagit under hösten, som positionerar dem på en fjortonde plats i tabellen.
Trolig startelva (4-3-3): Leno - Castagne, Bassey, Ream, Robinson - Palhinha, Reed - Willian, Iwobi, Decordova-Reid - Jimenez.
Tre snackisar inför matchen:
1. Dags för dansken att näta
Efter ett par matcher med Rasmus Højlund från start var jag den första som slängde mig med alla möjliga superlativ för att beskriva danskens fotbollsförmåga. Han har en fysik som heter duga men även en kyla som ger honom kraften att stänka in tre mål på sina två första CL-matcher i den röda tröjan. Hittills verkar även Stretford End dela min uppfattning, han tycks ha blivit en riktig publikfavorit och det buas när han byts ut. Om denna kärlek skall fortsätta flöda krävs poäng. Efter sex starter och ett inhopp i ligan står han inte noterad för några poäng och jag fruktar att en negativ spiral kan inledas om han inte får just poängproduktionen att lossna. Vi som lever med United vet att ingen skonas i denna cirkus om man inte bidrar så som förväntat. Till slut kan en stor talang med fantastiska individuella kvaliteter brytas ner av den stundtals destruktiva miljö och press som alltjämt måste hanteras i United.
Fulham har på en kollektiv nivå byggt en relativt solid defensiv men både kulturbäraren Tim Ream och talangen Calvin Bassey har båda visat skakiga tendenser där dråpliga individuella misstag har begåtts. Till exempel har vi Fulhams möte med Tottenham där Ream och Bassey kraschade in i varandra vilket ledde till att Son enkelt kunde knacka in 1-0 för Tottenham. Jag ser det inte som en omöjlighet att denna typ av misstag kan förekomma och då hoppas jag innerligen att vår unge dansk är påkopplad och att han är redo att straffa Fulhams försvar ordentligt.
2. Eriksen är fenomenal
Jag har varit förbryllad över den senaste tidens diskussioner på diverse medier gällande Christian Eriksen. Gång efter gång får han ta skit för sina prestationer men framförallt sin fysik. Jag är beredd att hålla med om att fysiken lämnar en del övrigt att önska men det många utelämnar från sina resonemang är det faktum att han är totalt felplacerad. Eriksen får någon slags blandroll och den offensiva kreatören tvingas gång efter gång ta hemåtjobb han inte är kvalificerad för. Denna skuld bör ligga på ten Hag och hans oförmåga att ge spelarna trygga roller att utgå ifrån. Men trots tränarens taktiska tillkortakommanden utför Eriksen ibland smått magiska perioder på fotbollsplanen. Hans passningsfot hittar sällan fram till fel adress och han har en smartness som öppnar ytor och möjligheter för farliga lägen. Om hans roll i laget optimeras och han görs ännu mer offensivt involverad så tror jag att han kan likna det stora hot han en gång var i Tottenham. Han kommer få ett tufft mittfält emot sig där Joao Palhinha sticker ut men som sagt har jag stort förtroende för dansken och hans förmåga att luckra upp, hitta vägar framåt och förbi framförallt Joao Palinha med övrigt mittfält, vilket kommer vara totalt avgörande.
3. Eriks sista chans
The Times gick igår ut med en artikel som påstod att ten Hags roll som huvudtränare i Manchester United befinner sig på väldigt tunn is och att andra tränaralternativ börjat undersökas. Klubben har dementerat detta och meddelar att det inte finns några sådana planer. Men onekligen är det så att man efter ett otal sparkade tränare känner att det inte är en omöjlighet att ten Hags dagar är räknade. Berget han måste bestiga för att få United på rätt kurs igen blir bara högre och högre efter varje match och frågan är hur länge den “sportsliga ledningen” har överseende med de sviktande resultaten. Jag har själv svårt att ta ställning i frågan då jag å ena sidan kan konstatera att han bär ett stort ansvar för den fruktansvärda höst United genomfört samt den ickeexisterande taktiska identiteten. Å andra sidan repeteras samma mönster under varje tränare och inget har förändrats trots åtta försök. Sparka eller inte sparka? Ja, oavsett utfall kan jag konstatera att en förlust mot Fulham troligtvis kan innebära att krafter sätts i rörelse för att få holländaren sparkad. Det är inte mycket som talar för att något ska förändras på de två dagarna som skiljer matcherna åt, men mirakel kan ske och jag hoppas att detta i så fall grundas på en taktisk masterclass av ten Hag.
Tips: 1-2 (Palhinha, Højlund X2)
Arena, datum och matchstart: Craven Cottage - 4/11 - 13:30
Turnering: Premier League - Omgång 11
Stream: Viaplay
Vem/vilka tror du blir utslagsgivande imorgon? Är Eriksen fenomenal eller passé? Är Erik ten Hag Uniteds huvudtränare efter evntuell förlust?
GGMU
TV: Manchester Uniteds missräkning – överkörda av Newcastle
