Manchester U - Aston Villa
Inför: Manchester United – Aston Villa
Först kommer julen, sedan kommer nyårsfirande. Där emellan en helgdag i fotbollens tecken: Boxing Day. Årets sista hemmamatch på Old Trafford väntar för Manchester United, sedan är halva säsongen spelad. Efter sju sorger och åtta bedrövelser är det dags att ge lite hopp och tillförsikt inför andra halvan. På andra sidan står ett högt flygande Aston Villa, kanske kan vi få en sådan där Boxing Day vi sent kommer glömma.
Manchester United
Så är den här, den mest klassiska av klassiska fotbollsdagar borta på öarna; Boxing Day. Ni som har bättre koll än mig, upplys mig gärna i kommentarerna om var namnet Boxing Day härstammar från. Nu för tiden verkar det ändå till stor del kopplas till fotbollen som spelas denna dag, den 26 december. Och fotboll ska Manchester United spela. Jaha nähä, mhm… joråsatt för fan, det kommer gå åt helvete.
Nä, nu ska vi inte vara på det humöret. Jag ser faktiskt fram emot matchen väldigt mycket, jag har många fina minnen kopplade till United-matcher i julstöket. Men formmässigt ser det inte alls bra ut. På de senaste sju matcherna har United bara lyckats besegra bedrövliga Chelsea, annars är det två kryss och fyra förluster.
Förlusten i lördags mot West Ham gör att United hamnat i något slags mittens rike och poängen upp till Europaspel börjar bli oroväckande många.
Vad talar då för att saker och ting ska vända? En julklapp värd 16 miljarder från Sir Jim Ratcliffe är just den musik vi vill lyssna till. Om det ger någon effekt mot Aston Villa återstår väl att se, men om vi tar ett historiskt grepp kring just den 26 december så har United 19 raka matcher utan förlust under denna dag. Man innehar också Premier League-rekord med 21 Boxing Day-segrar. Jag tar både den historiken och de 16 miljarderna och plitar ner på pros-sidan av min pros and cons-lista inför matchen.
Att Ole Gunnar Solskjaer sköt segern till United mot Aston Villa detta datum år 2000 hamnar också där. Ska ni tvinga mig leta fram något som hamnar på cons-sidan får det väl bli att United inte gjort mål på fyra raka matcher, är i usel form och fortfarande dras med ett helt gäng skador. Om ni tvingar mig alltså.
Christian Eriksen gjorde efterlängtad comeback mot West Ham, i övrigt ser truppläget ungefär likadant ut som för några dagar sedan. Jag håller både en och två tummar för att Raphael Varane tillfrisknat – även om Willy Kambwala gjorde en fin debut – och tar en ledande roll i försvaret. Diogo Dalot är tillbaka efter avstängning, men Martial, Maguire, Lindelöf, Mount, Casemiro, Martinez och Malacia saknas fortsatt.
Min startelva (4-2-3-1): Onana – Dalot, Kambwala, Varane, Shaw – Amrabat, Eriksen – Fernandes, McTominay, Garnacho – Rashford
Motivering
Förklara dig! Okej… Diogo, högerkanten är din. Du ska inte vara ute på en kant och härja Bruno, men du får utgå därifrån och sen är det fria händer att orkestrera offensiven. Typ så hade jag väl sagt till portugiserna under matchgenomgången. Så får Varane hjälpa Kambwala att hålla tätt bakåt, samtidigt som Amrabat mest finns på plan för att förstöra och hålla rent. Kambwala eller Evans, varför inte låta den unge fransmannen fortsätta.
Scott McTominay får vara någon typ av box-to-box-mittfältare och så kommer kreativiteten från Eriksens och Fernandes fötter. Vill egentligen – verkligen – ha in Mainoo där på mitten, och jag bryr mig faktiskt inte om att det var något misstag som kostade mål mot West Ham, men nu ser jag långsiktigt på detta och han ska kanske inte spela precis varenda match – lex Leo Carlsson i Anaheim. Han kommer ändå vara fältherre på Uniteds mittfält många år framåt.
Runt Alejandro Garnacho händer saker, inte tillräckligt mycket poäng men det händer saker – mer än man kan säga om många av hans offensiva kollegor. En av dem det knappt händer något kring för tillfället är Marcus Rashford, men nu har han suttit på bänken flera matcher och måste visa klass. Det får han göra som nia, även om han inte alltid är som bäst där. Rasmus Højlund har haft det tufft, så förändringen görs mer utifrån tanken att något behöver göras.
Aston Villa
Good ebening, Unai. Det är ju fortfarande roligt att titta på alla good ebenings från Emerys tid i Arsenal, men att det mer än något annat skulle blivit hans eftermäle i engelsk fotboll hade inte känts riktigt värdigt. Vi pratar om en manager av högsta mått, och på ett drygt år har han lyft Aston Villa från bottenstrid till en tredjeplats i ligan – i skrivande stund elva poäng fler än United skrapat ihop denna säsong. Imponerande.
Birmingham-laget minns nästan inte hur det är att förlora en match, det är snart två månader sedan det senast skedde. Under denna tid har man bekvämt navigerat sig vidare i Europa Conference League och ångat på uppåt i ligatabellen. Fem segrar – bland annat mot Tottenham, Manchester City och Arsenal – och två oavgjorda på de sju senaste. Kryssen har kommit mot Bournemouth och i fredags mot Sheffield United. Kan vi se något positivt i det för United? Har de svårare mot lag som inte lika tydligt varken kan eller vill driva spelet, kanske.
Mot Sheffield United räddade Nicolo Zaniolo poäng i den sjunde tilläggsminuten, men statistiken säger att Villa borde vunnit ganska enkelt. Tittar vi på truppen är det kanske inte så märkligt att det går bra, under sommaren hämtades nämnde Zaniolo in tillsammans med Moussa Diaby, Pau Torres, Youri Tielemans och Clement Lenglet. Inte illa.
Tillsammans med pusselbitar som Ollie Watkins, John McGinn och Emiliano Martinez finns en riktigt fin grund att stå på.
Trots succén i Villa har Emery inte lyckats vinna på Old Trafford sedan återkomsten till England. Hans första match med Villa blev desto mer lyckosam, 3-1-seger hemma mot just United i november förra året. Några dagar senare blev det förlust i ligacupen på Old Trafford med 4-2 och under våren gjorde Bruno Fernandes matchens enda mål lagen emellan i Manchester.
Med Buendia, Mings, Olsen, Tielemans, Kamara, Cash och Traore borta försvinner lite av bredden, men Emery håller tummarna för att Pau Torres hinner bli spelklar för att ta en plats i mittlåset.
Trolig startelva (4-4-1-1): Martinez – Konsa, Diego Carlos, Torres, Digne – Bailey, Ramsey, Douglas Luiz, McGinn – Zaniolo – Watkins
Tre snackisar inför matchen
Stämningen på Old Trafford
Formen är vad den är – inte bra, hemmafacit i ligan är vad det är – fem segrar och fyra förluster. Hur skulle Old Trafford reagera om United åker på ytterligare en förlust, ytterligare en hemmaförlust innan 2023 läggs till handlingarna?
Min känsla, rätta mig om jag har fel, är att Old Trafford-publiken är en publik som stöttar sin manager til the bitter end, lite oavsett hur tongångarna på sociala medier går. Det betyder inte att det inte kan buas när det är befogat och det betyder inte att vad som helst kan accepteras, men jag är oerhört spänd på att se hur tålamodet ser ut redan från start i matchen mot Villa. Har nyheten om Sir Jim Ratcliffe någon inverkan på stämningen, kan den ge ett lyft vilket i sin tur ger Erik ten Hag och laget på plan energi? Jag tror det kommer behövas. Vi kan vara hur irriterade vi vill och hur trötta som helst på resultaten som inte kommer, men någonstans hoppas jag att vi alla tillsammans kan go out with a bang och sedan lämna första halvan av säsongen bakom oss.
Mål, mål, mål
Ja, nu har det gått 4 matcher sedan sist, och anfallslinjen står kvar på sammanlagt 4 (!) mål i ligan den här säsongen. Jag snor med hull och hår både rubrik och första mening – med justering av antal matcher – från en av kollega Tims punkter i införrapport mot West Ham. Även om jag vill vara originell och komma på något nytt här ser jag faktiskt inte hur jag varken kan komma runt eller utesluta denna punkt. Att anfallslinjen fortsatt har blött krut i bössan är så klart oerhört oroande, men faktum är att det för tillfället inte är någon som skjuter skarpt. Manchester United är alltså nollade i fyra raka matcher.
Såg en intervju med Skottlands förbundskapten Steve Clark som dels pratade om hans anfallares roll och den roll de mejslat ut för Scott McTominay. I det skotska landslaget är det byggt utifrån att de mest kliniska anfallarna kanske saknas, där har till exempel en offensivare roll skapats för McTominay och mål kan lika gärna komma från mittfältet. Så har det i stora drag varit i United denna säsong också. Men United är ju inte det skotska landslaget, i United ska målen komma från anfallslinjen – där finns stjärnorna och där har pengarna spenderats. Nu MÅSTE målen börja komma.
Var som Diogo Dalot
Man kan säga mycket om den portugisiske ytterbacken. Kanske är han inte tillräckligt bra för Manchester United och ett bevis på att klubben har problem, kanske skulle han göra det jättebra i ett välfungerande lag. Kanske – absolut – slår han bort för mycket passningar och gör för enkla misstag, kanske är hans frejdighet och kämpaglöd viktig. Men nu tänker jag faktiskt inte på Dalots sätt att hålla en markering eller slå ett inlägg, jag syftar till hans inställning och attityd.
Jag har väldigt svårt att inte tycka om portugisen, och jag tror verkligen att en spelare som han behövs. Vi kan alla se att självförtroendet inte verkar vara på topp i laget, vi kan se att det är lättare att slå ut med armarna och sänka huvudet än att ta de där extra meterna tillbaka för att täcka upp för en lagkamrat. Jag vill inte att denna punkt ska reduceras bara till kämpa mer, men jag tror verkligen att en knuten näve efter en vunnen duell eller en high five till en lagkamrat som fått ut ett inlägg till hörna kan göra skillnad. Jag tror verkligen att det går att skapa – åtminstone till en viss gräns – en inre glöd och självförtroende tillsammans genom att lyfta varandra. Så klart är risken att det blir poserande och får motsatt effekt, men det upplever jag inte med Dalot. För mig känns hans engagemang genuint. Så, var som Diogo Dalot, det är en bra start. Och den starten är mot Aston Villa.
Tips: 2-1 (Rashford & Fernandes)
Arena, datum och matchstart: Old Trafford - 26/12, 21:00
Turnering: Premier League – omgång 19
Stream: Viaplay
Första halvan av säsongen ska knytas ihop, vad har ni för tankar inför matchen mot Aston Villa? Dela med er i kommentarsfältet.
