It´s a long way to the top
Den 31a augusti drog David Moyes en lättandens suck, borstade av sig smulorna av det som skulle bli en spännande transfersommar. En månad senare står han hålögd, frågvis och med all rätt skakad över den inledning han fått på säsongen. Det var väl inte så här det skulle bli?
Nej så klart det inte skulle, men David Moyes har satt sin potatis och får se den växa i lite för långsam takt. Åtminstone är det vad han måste försöka intala sig själv i skrivande stund. Försäsongen är ett jippo utan dess like och känslan är att Moyes inte var helt förberedd på alla ballonger som skulle skickas ut och alla människor han var tvungen att låtsas intressera sig för. Det fanns inte i Everton, det fanns inte i hans plan och det passade definitivt inte ihop med den typen av träning han ville genomföra. Tuffare träning än sin företrädare, mer disciplinerad träning än legendaren. David Moyes har på många sätt och vis tagit sin fotbolls- och träningsfilosofi och försökt implementera den hos en väl fungerande trupp. Det har fallit pladask för att använda ett milt uttryck i sammanhanget. Att spelet har hackat är en lika illa bevarad hemlighet som att Fredrik Reinfeldt är tunnhårig. Maken till oinspirerat Manchester United har jag inte sett på väldigt många år och det är det som oroar mig mest. En förlust på Anfield kan man svälja, även om det tar emot. Ett kryss mot Chelsea på hemmaplan är ingen katastrof på något sätt. T o m en derbyförlust med generande siffror är smältbart, men enbart så länge man får en direkt reaktion i matchen efter. Den matchen var i lördags. Reaktionen uteblev.
Efter en förlust vill den otåliga människan gärna peka med hela handen mot enskilda insatser. "Den mittbacken var helt under isen" (Rio Ferdinand), "den kreativa spelaren bidrog inte alls" (Shinji Kagawa) och "den ytterbacken hade ingen kvalitet i inläggen" (Phil Jones). Personligen är det inte den här matchen som i sig är det jobbiga i vad United går igenom just nu, det är snarare faktumet att man sett det komma. Ända sedan den där numerärt överlägsna vinsten i premiären mot Swansea så har offensiven varit allt annat än briljant. Under Sir Alex tid gjorde United en resa från att kontrollera varje match till att kontra sönder motståndet. Tidigare såg vi ett United som rullade runt bollen, tryckte ner motståndarna och gjort ett eller två mål men framförallt alltid såg bekväma ut när man gjorde det. Under senare år, egentligen sedan 08, har United utvecklats till att ha lägre utgångsposition men framförallt extremt farliga när man väl valt att gå till anfall. Ett recept som någonstans tog sin början i Europaspelet och sedan implementerades även i England. Det Untied vi ser nu verkar vara en osäker kopia av sin tidigare förlaga.
För även om bollinnehav, antal passningar och vunna dueller säkert ser bra ut i något Opta-dokument så har in det klara målchanserna infunnit sig på det sätt vi blivit bortskämda med. Istället för ett genomtänkt anfallsspel tar man sig nu fram till motståndarens straffområde med bollen i god kontroll, för att sedan stanna. Fullständigt. Alltså blickstilla. Det händer ingenting. Någon, Hernandez, river runt lite i straffområdet, Kagawa trillar runt med bollen utan att veta vart han ska göra av den och ytterbackarna står redan nere vid hörnflaggan efter ha överlappat en kvart innan. Och så börjar det trillas, ut mot kanten, tillbaka centralt och ut mot kanten igen för att sedan rinna ut i något halvhjärtat inlägg som ingen vettig människa i världen kan göra något av. Jag säger inte att det ser ut som Everton men jag vill däremot bestämt hävda att det inte ser ut som Manchester United. Snarare den sistnämndes ogenomtänkta kopia. Men den stora frågan är ju knappast vem som är lik vem, det är frågan om hur det blev så här.
Och hur jag än vrider och vänder på det, så landar jag i famnen på Rene Meulensteen och Mike Phelan, vars famnar känns som trygga hamn man alltid vill lägga till i. Märkligt formulerat kan tyckas men samtidigt är det enda sättet att förklara vad jag menar. När man genomför en så stor förändring som managerbytet innebar, kan man genomför den på två sätt. Hårt, snabbt och utan någon som helst pardon. Ja, ni vet som att rycka bort vristtejpen efter en match i div 7 borta mot Malmköping. Eller så kan man köpa sig de allra lenaste silkeshandskarna som finns, ta på sig dom och sakta men säkert pränta in det nya samtidigt som man städar bort det gamla. Visserligen försökte Moyes behålla Meulensteen men ville förändra hans roll och samtidigt blev Rene erbjuden ett annat jobb med vad man förmodar en bra mycket större lönecheck. Jag är relativt säker på att såväl Rene som Mike ville stanna kvar hos Manchester United men inte ville förändra sin roll, vilket man måste respektera. Varför inte Moyes kunde låta sina adepter ha en mer avvaktande roll inledningsvis förstår jag inte, men jag förstår att han ville ha dem med sig. Nu betalar han priset för det.
Vad som dock är viktigt att påpeka är spelarnas roll i det hela. Det blir enkelt för journalister, tyckare och självutnämnda experter att peka på Moyes med den största handen. Som efterträdare till världens genom tiderna mest framgångsrika managers är man ett lättgångat byte. Men snart kommer hån och glåpord riktas allt mer mot spelarna på planen, de som faktiskt vann ligan med bred marginal förra säsongen. Låt oss hoppas att Moyes lyckats vända det här skeppet innan dess för då kommer t o m Champions League bli tufft att nå.
Väl mött!
Er hängivne krönikör
/Gustaf Granqvist
Twitter: @ggranqvist
