Klopp och sin terapeut
Igår var jag och åt lunch med en god vän, och jag berättade för honom att jag kände mig lite stressad. Vi pratade fram och tillbaka, en del olika teorier lades fram, men till slut tror jag att vi kom fram till att det var mestadels biologiskt det som hade skett: att min intensivare träningsperiod som hade påbörjats hade satt sina spår, den hade stressat min kropp och även fått mig att bli stressad över andra saker i mitt liv.
Det kändes viktigt att komma fram till den insikten, och jag är inte säker på att jag hade kommit på den själv, och absolut inte lika snabbt som nu. Jag hade en vän som gav mig utrymme att tala om mina känslor och utforska varför jag kände som jag gjorde och det gjorde all skillnad i världen. Kanske har vi ibland en tro att det inte funkar på samma sätt i fotbollsvärlden, att det där finns ett speciellt språk, ett hårt språk, ett där känslor kvävs och man bara gör saker, men det behövs bara att vi introducerar ett citat från boken ”Pep Confidential” (där vi får följa Pep Guardiola under hans första år som tränare i Bayern München) för att förstå att även en av fotbollsvärldens kolosser vill ha någon att diskutera svåra känslor med:
"Att träna ett fotbollslag är ett ensamt jobb och det är därför jag värdesätter lojalitet framför allt annat. När du har det tufft, vilket är oundvikligt, så behöver du någon som du kan lita på. Manel hjälper mig oerhört mycket i en mängd olika praktiska situationer och han är alltid hjälpsam då det kommer till mer besvärliga delar av jobbet. Allt detta är viktigt för mig, men mer än allt annat så är det hans lojalitet och emotionella stöd som jag värdesätter. När jag har en tuff period, kanske även kämpar med självtvivel, är han där för mig. Och han är såklart även där då det går bra för mig. Att han någon att prata om allting med är underbart."
Citatet avslöjar Guardiolas relation till sin assistent Manel Estiartre, som mellan åren 2008-2012 var ansvarig för externa relationer i Barcelona, och sedan 2013 varit Guardiolas personliga assistent, först i Bayern München, och så nu i Manchester City, och citatet avslöjar också vikten som Pep Guardiola sätter på relationer, för som fotbollstränare i en elitklubb är det kanske svårare än för de flesta att kunna stabilisera sin tillvaro eftersom man ska hantera känslostarka spelare, media, ägare, fans, både i med- och motgång. Det är ingen enkel uppgift, ofta är det stressigt (därför man kan se då en tränare haft ett tufft jobb, man kan liksom se hur den personen fysiskt har åldrats i en snabb takt), framförallt är det inget man klarar själv, tänker jag mig, utan man behöver åtminstone en person, en slags terapeut vid sin sida – man behöver sin egen Irvin Yalom (en terapeut vars böcker jag gillar att läsa; han är som Jesus, en helare, fast Amerikan). Därför uppskattar jag Guardiolas erkännande av Estiartre, eller rättare sagt erkännandet av vikten av ett stabilt emotionellt ekosystem för att styra en klubb i rätt riktning. För hur mycket man än utåt sätt verkar ensam, så kan inte en tränare i klubbar som Bayern München, Real Madrid eller Manchester United funktionera om inte människorna runt omkring är duktiga på att lyssna och förstå.
Det är alltså inte konstigt att det är av stor vikt att välja rätt tränarstab, att de personer som är runt omkring en hjälper en både emotionellt och taktiskt, att de olika hjärnorna i staben stödjer varandra. Det är förmodligen därför en känslomässig Jürgen Klopp har kunnat hantera motgångar på ett någorlunda hälsosamt sätt i sitt Liverpool, att han har haft sin Zeljko Buvac bredvid sig, sin assisterande tränare, sin kompis, som vetat hur han ska agera när de Kloppska känslostormar tar fart: de har pratat (och ibland bråkat), de har jämfört sina känslor, och tillsammans har de kunnat arbeta fram ett positivt sätt att gå vidare på, en process som kan vara mycket svårare om man måste göra den helt själv. Som Buvac sa i en intervju: “Före och efter varje träning så pratar vi. Före och efter match så pratar vi. Vi pratar en hel del.”
Därför hoppas jag att Klopp och Buvac återförenas. Att Buvacs frånvaro från Liverpoool, den som vi fick reda på häromdagen (och som vissa källor påstår har med ett visst Arsenal-jobb att göra...), är tillfällig och att Klopp/Buvac får fortsätta sin 17 år (eller 26 år, beroende på hur man ser på det) långa kärlekshistoria, för jag får för mig att det kommer att vara viktigt för alla inblandade. Att vår kultur ibland glömmer bort de här människorna bakom kulisserna, alla Buvacs och Estiartres, förstetränarens terapeuter, gör ju inte att deras betydelse är mindre viktig – det snarare kanske belyser en verklighetsfrånvänd narrativ som beskrivs i media där individer ofta hyllas (eller kritiseras) kontextlöst, det vill säga, tränare som Guardiola och Klopp kan hyllas utan att beskriva alla människor omkring dem som gör att de kan vara så framgångsrika som de är, vilket gör att de som läser artiklar ur till exempel the Guardian eller Daily Mail kan missa de medmänskliga relationerna som stödjer goda resultat, för media har inte alltid tid att berätta en mer komplex och sanningsenlig berättelse, utan det blir enklare att välja en person att lyfta fram då man snabbt ska sammanfatta framgång. Jag tänker mig att vi en dag kan komma ifrån denna märkliga bild av verkligheten, att vi på ett bättre sätt kan beskriva processerna bakom framgång, det kollektiva samarbetet, för det samarbetet ligger i vår egentliga natur.
