Jag gillar David Silva, men jag älskar Christian Eriksen
Jag gillar Henrikh Mkhitaryan. Jag gillar Alex Iwobi och jag gillar Nacho Monreal. Jag gillar även Pierre-Emerick Aubameyang och ibland gillar jag Mesut Özil. Men jag älskar dem inte.
Jag berättade detta för en av mina kollegor, att jag liksom inte älskar någon i mitt Arsenal, inte som spelare i alla fall, och jag ställde frågan till honom, dvs. älskar han någon i sitt Manchester United. Han svarade "Rashford, Lingard, De Gea, Valencia..." och innan han hann avsluta meningen förstod jag att vi inte hade samma känsla runt ordet "älska" och dess innebörd.
Under de senaste tio åren har jag älskat tre Arsenal-spelare: Tomas Rosicky, Alexander Hleb och Santi Cazorla. Jag har varit nära att älska Jack Wilshere, Cesc Fabregas och Francis Coquelin, men den där fullständiga känslan av kärlek har aldrig kommit. Jag har alltid och kommer alltid att älska Dennis Bergkamp. Just nu älskar jag tre spelare i Premier League: Christian Eriksen, Kevin De Bruyne och N'Golo Kanté, och det är inte optimalt att ingen av dem spelar i Arsenal. Jag känner ganska starkt för David Silva, och kanske är jag snål med min kärlek, eller bara blyg, men jag kan inte säga "jag älskar dig" till honom även fast en del av mig vill det.
För det jag menar med älska är något mer än att bara gilla en spelare. Det jag menar med att älska någon är att verkligen se alla sina värderingar runt fotboll flödas ut från denna spelare, att ens egna fotbollsfilosofi, och kanske till och med ens livsfilosfi, går att dissekeras om man nämner hans/hons namn.
I mitt exempel blir det ganska tydligt vad jag värdesätter inom fotboll: jag älskar spelare vars teknik gör att bollen sitter klistrad på foten, men också spelare som inte kladdar på bollen i onödan, utan som använder sin fina teknik till att snabbt distribuera den vidare, gärna på ett finurligt sätt, vilket såklart blir enklare om man är tvåfotade (och som gör att de flesta spelarna jag verkligen älskar är tvåfotade) då man kan passa i fler stegisättningar (om ni förstår vad jag menar). Kanske kan man även beskriva det som att jag gillar sociala spelare, dvs. de som vill kombinera med andra spelare, de som söker relationer ute på planen, något som gör att Alexander Hleb tidigt blev en favorit hos mig. Men jag har även alltid älskat de spelare som på ett smart och odramatiskt sätt kan erövra bollen från andra motståndare, alla Makélélés och Kantés, de som genom sitt spelsinne kan förutse var bollen ska komma och sedan har ett nog bra spelsinne för att sätta igång ett anfall (vilket gör att jag i framtiden kanske kommer att älska Lucas Torreira då jag har fått en känsla av att han besitter dessa kvaliteter).
Jag tänker mig att det kan vara intressant att verkligen känna efter i sitt hjärta vad för spelare man verkligen älskar, om den djupa kärleken man kanske har till Cédric Soares eller Robert Snodgrass, och sedan tänka på vad det säger om en själv. Kanske ser man något i sig själv som man aldrig har tänkt på, djupa mönster i hur man uppfattar vardagen, och att den insikten, som till exempel att jag förälskar mig i spelare som söker relationer ute på planen, påverkar ens förståelse om sig själv så att man kan röra sig framåt till att bli en mer självmedveten och evolverad människa.
