"Jag tänker ta det. Är du på?"
Ikväll ska Chelsea åter ställas mot Barcelona i Champions League. Ett möte som, som bekant, har en speciell historia. En annan klubb som vi de senaste åren ofta fått möta i turneringen är Paris Saint Germain. I följande text återberättar Anders Jänsby för mig om när han och vännen Nick Andersson skulle bevittna ett sådant möte. Åttondelsfinalen på Stamford bridge, den åttonde april 2014.
DEL 1 - Vägen till matchen
Jag och min vän Nick, som är den jag alltid delat Chelseapassionen med, pratar om Champions League. Hur det är en dröm att få se en slutspelsmatch där.
Vi tänker att vi verkligen borde göra det. Men det blir så dyrt och svårt att få tag i biljetter. Speciellt för mig känns det omöjligt – vid den här tiden är jag ensam med mina två små söner. Nicks situation är bättre ekonomiskt och det är också han som är mest engagerad då. Därför är han ivrig att komma iväg och fortsätter att se det som ett seriöst mål.
Han frågar mig vad jag kan lägga om han verkligen ska gå in för att få till det. Med billigt boende, kanske en tusenlapp på matchbiljetten blir mitt svar. Det känns inte troligt alls att det ska gå. För mig är en Champions League-match så pass avlägsen att det egentligen inte känns alltför tråkigt att det inte kommer bli av.
Den andra åttondelsfinalen den säsongen ska spelas den åttonde april hemma mot PSG. Och den sjunde april står jag i kö för att gå in på Gamla Ullevi och se IFK Göteborg-Malmö FF. Då ringer Nick och säger det osannolika – han har hittat två biljetter för 100 pund styck. Dessutom finns billigt flyg.
- Jag tänker ta det, är du på?
Jag kan inte riktigt tro att han menar allvar men säger till slut att okej, om det nu är sant, så kör då!
Han har då suttit i tre timmar och ringt och mejlat som en galning fram och tillbaka. Craigs list är ungefär som Blocket men USA-baserat och internationellt, och där letar Nick, men han vet knappt hur det fungerar. Så det var mycket googlande och en svettig jakt.
Sedan ser jag Blåvitt få stryk och det är förstås trist. Men jag är mest exalterad över vad som verkar vänta dagen därpå.
Så efter matchen ringer jag upp honom och får bekräftat att vi ska sticka iväg nästa morgon. Inget boende är bokat utan vi ska flyga tillbaka hem tidigt morgonen efter matchen. Så det är bara att meddela chefen att jag inte kommer dagen efter och att jag kommer bli sen på onsdagen.
När vi möts på Säve flygplats i Göteborg, med full Chelseamundering på redan, ser vi bara på varandra och skrattar.
Flygresan ägnar vi åt att diskutera matchen, vilka som ska starta mm. Vi är ganska överens om vilken elva vi vill ha från början. Defensiven är klar med kapten Terry i spetsen. Och offensivt är vi starka med Lampard, Hazard, Oscar och Willian. Det vi inte är överens om är om Eto’o eller Torres borde starta. Nick har alltid älskat honom medan jag mest tycker det är frustrerande att se en värvning i den prisklassen fortsätta att, inte, göra mål.
En sak vi tycker är lite tråkig är att Zlatan är skadad. Ingen av oss har sett honom spela tidigare. Samtidigt känns det såklart skönt och som en push i rätt riktning att kanske ha en chans.
Vi har sett flera matcher men har aldrig sett dem möta ett riktigt bra lag. Det här är första stormatchen. Jag tycker det ska bli kul att se Lucas, Cavani, Silva och gänget.
Direkt när vi kommer ut från flygplatsen sätter vi oss i en taxi för att möta upp honom som ska sälja biljetterna. Det är en man med season ticket som ska iväg på en affärsresa och därför inte kan gå. När vi närmar oss och snart ska kliva ur lämnar jag över mina 100 pund till Nick. Han tar fram sina sedlar och jag kan direkt se att något inte stämmer. Hans bunt är betydligt tjockare.
- Vad gör du nu? Det där är mer än 100 pund.
- Nej då, det är 100, skit i det nu!
- Får jag se?
- Nej, skit i det!
- Men vad fan kostar det Nick?
- Okej, de kostar 150 pund styck. Men jag lägger 200. Säg ingenting till min fru bara!
Så möts vi upp på Bond street station. Jag och Nick har kommit överens om att jag ska ta med en gammal Europa League-biljett för att jämföra med. Även om den förstås kommer vara annorlunda tänker vi att det kan hjälpa oss lite i att avgöra om biljetterna är äkta.
Biljetterna skiljer sig ganska mycket åt men vi bedömer att CL-biljetterna ändå känns äkta och så ger vi honom pengarna.
Det tar inte två sekunder så är han borta. Mycket folk är i rörelse och vi hinner inte alls se var han försvinner.
Då är vi helt säkra på att vi blivit blåsta. Helvete också.
Men sedan känner vi av hungern efter resan och går in på Mc Donalds. Och där träffar vi tre eller fyra unga Chelsea-supportrar som också ska på matchen. Vi frågar dem om vi får jämföra deras biljetter med våra och förklarar läget. Vid jämförelsen ser vi en del skillnader. Det är samma typ av biljetter men layouten skiljer sig en del åt. De förklarar att det kan bero på att de har ungdomsbiljetter och att våra biljetter verkar äkta. Vi blir lite mer positiva men känner oss fortfarande väldigt osäkra.
En annan, rätt sjuk grej, jag noterar med deras biljetter är att de kostar 17 pund styck. Det är typ hälften av vad jag betalat för mitt allsvenska besök kvällen innan.
Eftersom vi är så nervösa över biljetterna vill vi snabbt ut till Stamford bridge. Så redan runt kl 18 kommer vi dit ut, i samband med att de ska börja släppa in.
Med streckkoden som ska blippas framme känns det som jag går i slow motion mot vakten vid spärren. Jag tar ett djupt andetag och sätter biljetten mot scannern, som visar
- grönt.
YES! Vi fylls med enorm lättnad.
Nu är vi inne. Det kommer verkligen hända!
Fortsättning följer...
