Jag vill leva
För 55 år sedan skedde det som inte fick se. Ett lag på väg mot storhet mötte istället döden i Munchen, en händelse som förändrade Manchester United som klubb. Idag minns vi de som miste sina liv, miste sina lagkamrater, miste en familjemedlem. Idag, den 6:e februari, hyllar vi ett lag som nådde den absoluta botten och slogs för att återhämta sig. The Busby Babes - gone but never forgotten.
Året är 1958, dagen den sjätte februari och vi befinner oss i Manchester. Nyheten har nått staden. Sorg, tårar och tystnad, inget annat. Det är allt vi orkar med. Vi varken pratar eller skrattar, sådant lämpar sig inte. Skratt är något gott, och en dag som denna finns endast lidande. The Busby Babes utplånades, förintades. Ett lag på väg mot stordåd, spelare på väg mot triumf, ära och skapandet av historia. Allt det...borta. Ena sekunden log världen mot dem, nästa hade leendet dött ut. "Hur kunde detta ske!?" En man gråter och skriker ut sin ilska. Han förbannar de högre makterna. Varför? Vad var meningen med detta? Även de mest religiösa börjar tvivla. Hur kan sådan ondska finnas på jorden? De var barn, knappt vuxna. De var hårt arbetande män. De hade vänner, en familj, de var älskade och nu endast ett minne. Hade de existerat eller var allt en dröm? En dröm, inte en mardröm, för The Busby Babes spred så mycket glädje. I medvind och motvind var de älskade, dessa hjältar av Manchester.
Sir Matt Busby hade skapat ett lag som fick oss att le. "Titta på dem", sade vi. "Titta på The Busby Babes". Varje sekund var som en dröm. Men British European Airways Flight 609 kraschade. Ödet ville annat. Vid tredje försöket var passagerarna rädda, de fruktade det värsta. "This may be death, but I'm ready", sade Liam Whelan. Kanske var han redo, det får vi aldrig veta. Men hur kan man vara redo för döden? Hur kan man acceptera avsaknaden av liv? Hur kan man inse, i den plågsamma sekunden, att allt är över? Allt du kämpat för, din framtid...borta. Dina nära och kära lämnar du bakom dig. De klarar sig själva nu. Du kan inte hjälpa dem. Du kan inte hjälpa din bäste vän när han behöver dig. Du kan inte hjälpa din syster när hon gråter på natten. Kanske gråter hon efter dig, för du är borta nu.
Hur ska vi fortsätta? Hur ska Manchester United återhämta sig? Vi kan endast göra det bästa av situationen, vi kan finna glädje i sorgen, vi kan tacka de högre makterna att inte fler avled. Vi kan tacka Gud för de 20 som överlevde. De fick leva vidare, men kanske var livet för smärtsamt då. Kanske de ville dö med sina vänner. Vi måste minnas The Busby Babes som de levde, inte som de dog. Vi ska glädjas åt lagets triumfer, inte dess bittra slut. Endast genom att bevara The United Way, en filosofi skapad av Sir Matt Busby själv, kan vi hylla dem avlidna på ett sätt som är värdigt The Busby Babes, det bästa brittiska lag världen skådat, men inte fick skåda igen efter den långa dagen i februari 1958 när tiden stod still och Manchester höll andan för sina hjältar, ännu kämpade några av dem för sina liv.
The United Way är allt vi ser idag. Det är Sir Alex Ferguson, Sir Bobby Charlton, Ryan Giggs, Paul Scholes, det är alla sena avgöranden - en vägran att förlora, en vägran att ge upp - det är alla titlar, all medgång men viktigast av allt, det är all motgång. För om det var något The Busby Babes lärde oss, ge aldrig upp. Alla drömmar kan slå in. Se på dem, ett gäng pojkar som var på väg mot storhet av sällan skådat slag. Och var det inte genom dessa spelare, och denna historia, vi erövrade Europa tio år senare? Var det inte så vi klarade oss genom perioden därefter? Var det inte på detta sätt Sir Alex Ferguson skapade ett nytt vinnande lag? Många motgångar har vi ställts inför och alla har besegrats. Alla utom en. En motgång vi aldrig kan besegra, som idag är en del av Manchester Uniteds historia. En stor del, kanske den största. Men det var just detta kapitel i boken om de röda djävlarna som la grunden för allt som skedde därefter.
Vi förlorade våra hjältar men skapade nya, men The Busby Babes är inte borta, annat än rent fysiskt. De lever kvar i våra hjärtan. Och så länge de gör det har vi hittat något att glädjas över när sorgen är som värst. En dag som denna minns vi, men vi glömmer inte de övriga 364 dagarna om året. De finns i våra hjärtan. Uppe i himmelen är de nu, the great Busby Babes, med Sir Matt själv vid sidlinjen. Duncan Edwards briljerar som han gjorde här på jorden och laget spelar drömfotboll. De avlidna United-supportrarna skriker av glädje. Detta ögonblick kommer aldrig ta slut. I himmelen finns inte orättvisor. Där finns inte hala startbanor. Där finns inte hat eller racism. Alla är lika och allting är perfekt. Ni bjuder på champagnefotboll grabbar. Sir Matt är nöjd. Jimmy Murphy skrattar av glädje. Det är halvtid nu Babes, kom och drick lite vatten.
