Komedin på Old Trafford
En placeringsmatch som den mellan Manchester United och Valencia kan sluta precis hur som helst. Den kan ha fjorton olika ansikten. Den kan ha hjältar. Och den kan vara jävligt underhållande.
När jag satte mig i soffan för att se matchen ikväll hoppades jag på två saker. Två ganska banala, men inte alls självklara, saker som jag hoppades få se när man väl hade chansen att verkligen ta ut svängarna lite grann. Ett stabilt försvarsspel. Ett rörligt anfallsspel. Jag vet ärligt talat inte riktigt vad jag fick. För samtidigt som man vill bedöma hela laginsatsen snarare än enskilda spelares insatser. Åtminstone inte när spelaren i fråga presterat undermåligt. Milt uttryck. Men ikväll var det en spelare som stack ut mer än övriga. En spelare som visade på oro, brist på självförtroende och en sällan skådad feghet. Mannen som var absolut sämst på plan.
Michael Carrick måste ha laddat upp med dvd´n man hittar längst bak i varenda hylla på valfritt Åhléns. Den som ingen tror existerar, mig inkluderat till dagens datum. Den som fan själv måste varit med och sponsrat. "Best of Sidleds-Danne".
Jag räknade till fem pass framåt över 94 minuter. Fem pass varav fyra gick fel, och resten av matchen ägnade den spelaren som jag tyckt sett ut att vara på väg mot formen från 08/09 sig enbart åt att vända långsamt, skicka passningar bakåt eller alldeles för löst åt valfri kant. Lägg därtill att han hade ett positionsspel som var under all kritik. Med en Anderson som visade den sidan av sig själv som vi alla älskar, den drivna och alltid jagande blicken samtidigt som han hade några riktigt fina kombinationer med Rooney/Berba. Men med en sådan spelare krävs att man har en pålitlig kollega på mitten, en stabil och säker Michael Carrick som kan samla upp lösa bollar på mitten och sedan fördela framåt igen för att hålla upp pressen. Den Michael Carrick hade stannat hemma idag, och det gjorde att den här matchen höll på att gå åt helt fel håll.
Samtidigt så vill jag i decembermörkrets stilla ro hylla Wayne Rooney en kväll som denna. Mannen sliter som att han slåss för sin överlevnad, och jag tror att antalet belackare och bespottare minskar för var minut han visar upp sig i världens vackraste tröja. Att han inte gör mål än bekommer mig inte på några plan. Han har ett samarbete med Dimitar Berbatov som ser ruskigt intressant ut, och så länge den sistnämnde sätts i lägen är jag inte det minsta orolig. Och även om Berbatov brände ex antal lägen, så ser han ut att älska att spela fotboll igen, till skillnad från "pre-Rooney-comebacken" och en sådan inställning är guld värd. Tro mig.
Att Ben Amos fick chansen mellan stolparna var också en fröjd för ögat. Chanslös på målet och några riktigt fina räddningar bådar gott för framtiden. Man måste känna att hans timing i United inte kunde varit bättre. Lovande.
Bröderna Da Silva fortsätter att blanda och ge. Fabio lider lite utav samma prestationsångest som Rafael gjorde förra året. Och med tanke på Rafaels utveckling känner jag mig ganska lugn, även om det är väl många felbeslut till och från, och på en sådan position blir det ju som bekant överjävligt tydligt.
Men när natten börjar närma sig och Bosse ältar på i studion, väljer att jag glädjas åt tre saker. Vi vinner gruppen, Rooney är mer än på gång och vi möter Arsenal på måndag.
Jag kan inte med ord beskriva hur mycket jag ser fram emot den matchen.
Väl mött!
Er hängivne krönikör
/Gustaf Granqvist
