Krönika: Är det ens kul längre?
Ännu ett år har passerat i mitt drygt 30-åriga supporterskap till Manchester United. För första gången kommer jag på mig själv att tvivla på om det är värt att lägga så mycket tid på att följa ett fotbollslag. Allt mörker och negativitet runt klubben har fått mig att tveka på om det ens är kul längre.
Det är lördag kväll, dagen innan nyårsafton och det finns som alltid en viss förväntan i luften inför det nya året. Jag har som vanligt tackat nej till något erbjudande om en middag eller en öl med kompisarna och middagstiden med familjen är så klart anpassad. United spelar ju. Det är väl inget konstigt skäl att ställa in alla andra planer? Det är snarare en naturlag.
Trots att jag precis som alla andra är luttrad efter tio års kräftgång lyckas jag nästan alltid mobilisera en förväntansfull känsla i kroppen, och så även denna kväll. Är det nu det vänder? Är det nu alla belackare får fel? Är det nu det lossnar för Marcus Rashford? Hoppet håller fram till matchminut 64 när Nottingham Forest tar ledningen. Knuten i magen infinner sig och släpper inte trots att det är just Rashford som kvitterar. Oron i magen förvärras när hemmalaget på nytt tar ledningen. Christian Eriksen skakar på huvudet, en sammanbiten Erik ten Hag zoomas in. Slutsignalen ljuder och Manchester United kliver av planen som ett förlorande lag för 14e gången på 27 matcher.
Varför ha ont i magen efter en Unitedförlust tänker du? Det är ju knappast något nytt. Rimlig invändning. Men det är inte på grund av förlusterna som jag mår dåligt. Det är när jag öppnar telefonen och tar del av allt mörker som skiten kommer till mig.
På Plattformen X osar det av frustration. Det tävlas i att ta i hårdast. Alla spelare är sämst. Ledningen är ett skämt och Ten Hag måste sparkas. Nu. Ett och annat hån från motståndarfans känns nästan uppfriskande mitt i allt det nattsvarta som målas upp.
Jag tror de flesta Unitedsupportrar känner igen sig. Det är inte kul att hålla på det röda laget från Manchester dessa dagar. Ingenting, precis ingenting är positivt just nu.
Men kan det vara så att vi själva är en del av problemet?
Vad yrar han om nu, undrar vän av ordning. Glazers har ju förstört klubben med sitt giriga och kallblodiga sätt att missköta en av världens rikaste klubbar. De har ideligen anställt tomtar, som i sin tur har tillsatt sjuttielva tränare som i tur och ordning har tävlat i monumentala misslyckanden trots en aldrig sinande kassa. Hur fan kan supportrarna vara en del av problemet?
Lugn. Självklart finns det goda skäl att vara jävligt missnöjd som Unitedsupporter. Givet förutsättningarna s k a Manchester United i teorin kunna utmana om de stora titlarna varje säsong, det är inte tu tal om det. Men i praktiken har klubben inte varit i närheten av att vinna ligan sedan Sir Alex lämnade över rodret. Visst, efter ”Mourinhos greatest achievement” eller Oles pandemi-framgångar smög sig vi-är-tillbaka-känslan på en aning, för att säsongerna efter slås i spillror med dunder och brak.
Är det då verkligen realistiskt att gå in i varje säsong med skyhöga förväntningar? Ser man nyktert på det med facit i hand är svaret naturligtvis nej. Men gemene Unitedsupporter finner sig inte i att bli akterseglade av toppkonkurrenterna.
Nu står vi här, drygt 18 månader in på Erik ten Hags ”era” i Manchester United och historien har på, ett nästan skrämmande sätt, upprepat sig. Efter en positiv förstasäsong har precis allting gått fel.
Både media och en majoritet av svenska Unitedsupportrar eldar på i ekokammaren: ”Ten Hag har misslyckats att etablera ett spel trots att han fått de spelare han pekat på”. ”Ta in De Zerbi eller vem fan som helst, det kan inte bli sämre”. ”Sälj tio spelare och köp in han från Barca”. Hot takes:en fullkomligen haglar.
Det råder ingen tvekan att Ten Hags lag har kört fast rejält men enligt mig går det att skylla på en mängd faktorer som skakat om klubben på en nivå vi inte har sett sedan Sundsvall brann. En evighetslång ägarbytesprocess som till slut landade i någon slags komplicerad 25-procentslösning som inte en jävel vet hur det slutar, ett världsrekord i skandaler koncentrerat till klubbens högeryttrar och ett aldrig tidigare skådat skadehelvete. Att inte se dessa faktorer som förmildrande är enligt mig aningen ohederligt.
Påstår jag att United har spelat bra? Nej. Tror jag att Ten Hag kan vända på steken? Kanske. Oavsett har jag valt att sänka mina förväntningar för att orka med skiten.
Klockan hinner passera midnatt innan jag lägger ifrån mig mobilen – inte ens nära att kunna sova. Efter tre timmar i en storm av skit mår jag inte direkt bättre. Det känns inte kul med nyårsafton längre. Plötsligt inser jag att jag inte kan hålla på så här. Jag kan inte låta mitt supporterskap dränera mig på energi så till den grad att det påverkar mig både psykiskt och fysiskt.
Jag somnar till sist. Drömmer om att Garnacho kopierar sin cykelspark mot ett annat lag från Liverpool. Vaknar med ett leende och inser att det bara är nio dagar kvar till nästa match.
GGMU
