Krönika: Det är dags att börja prata om Mike Ashley igen
Newcastle placerar sig på en klanderfri förstaplats i Championship-tabellen och leder ligan med sju poäng ner till Huddersfield på tredjeplatsen. Men desto närmare Premier League Newcastle klättrar, desto mer får man anledning att byta samtalsämne.
13 februari. 30 omgångar spelade och Newcastle är för närvarande serieledare. Innan säsongen började skulle många Newcastle-supportrar vara nöjda med det facitet, och visst är det ingen som klagar på tabellplaceringen och poängskörden, men desto närmare Newcastle väl kommer Premier League börjar det bli dags att fundera på vad som händer sen. I början av säsongen hade Newcastle viktigare problem att ta itu med. Laget hade fortfarande inte vunnit på bortaplan under 2016, och det går inte att förneka känslan av att Newcastle möjligen skulle fortsätta göra det klubben gör bäst. Fortsätta diminuendot när allting ser som mest lovande ut. Rafa hade agerat under sommaren och agerat smart. Han hade renoverat spelartruppen, sålt Sissoko för i sammanhanget skyhöga summor och dessutom byggt en trupp slagfärdig för The Championship.
När säsongen allt eftersom urartat sig så kan man konstatera två saker gällande spelarmaterialet. Truppen är definitivt bra nog för att vinna Championship, men inte nog stark för att etablera sig i Premier League. Dessutom var Benitez tydlig med att han ville ha 2-3 förstärkningar under januarifönstret för att vara säker på att ha en tillräckligt bra trupp för att göra verklighet av Premier League-ambitionen. Varje vecka väntade man på ett nyförvärv. ”Inför nästa match har vi förhoppningsvis fått in en ny spelare”, hette det då – men något skar sig. När klockan slog midnatt på deadline day stod Newcastle tomhänta, och det gick inte att ta fel på Benitez känslor angående den uteblivna aktiviteten under januarimånaden. På frågan om de två uteblivna poängen mot QPR sved lite extra med tanke på Newcastles ickehandlande under januarifönstret svarade spanjoren enkelt: "Obviously". Newcastle har högst troligt en trupp som är bra nog att nå topp två i Championship i alla fall, men en sak blev extra tydligt – fansens gnutta hopp som som fanns gällande Mike Ashley som en ickehycklare dräptes.
Enligt diffusa uppgifter så hade Mike Ashley snålat under vinterfönstret för att istället ge Benitez handlingsutrymme under sommaren. Huruvida dessa uppgifter stämmer är en annan fråga, men hur som helst är det en gardering. Benitez skulle givetvis få pengar att handla för under sommaren i vilket fall. Rafa hade varit tydlig med att januarivärvningarna var tvungna att ge Newcastle en till dimension. Han ville inte ha truppspelare. Inte en Daryl Murphy som täcker upp för en potentiell skada på Dwight Gayle i kombination med en opålitlig Aleksandar Mitrovic. Det skulle vara spelare som skulle hålla Premier League-kvalitet. Visst finns det ett visst värde i att vänta med värvningar till sommaren då det är lättare att sälja in spelare till Premier League än till Championship, men det enda det hade kostat är några extra miljoner, och miljonerna finns, trots att Ashley påstod att plånboken ”var tom” i våras. Benitez har hållbart byggt upp Newcastle igen, och reparerat det något misshandlande transferagernadet som skett säsongen innan när Ashley vräkte ur sig pengar för att han tror att det är så man gör för att säkra en plats i högstaligan. Dessutom så kan man inte påstå att Newcastle inte fick valuta för pengarna när man värvade Jonjo Shelvey, eller Andros Townsend heller för den delen, trots att 25-åringens sejour i klubben blev kort. Det man kan utläsa av agerandet under januarifönstret är att Lee Charnley för alltid är anställd som Mike Ashleys kropp i ledarstaben. En person som enbart verkställer ägarens beslut. Den oskyldige, blyge, bortförklararen som endast ska ta på sig en viss mängd av missnöjet som kastas mot Ashley, för att hatbelastningen inte enbart ska fokuseras på ägaren.
När Newcastle nu går in i den perioden som kommer avgöra ligan så börjar tankebanorna riktas mot ett annat håll, gällande en framtid som inte innehåller The Championship. För vad händer den dagen då vi högst troligt firar att Newcastle tagit steget upp igen? Vad finns det att fira? Att klubben återigen är på spåret att nå dess ambitionslösa målsättning? Att man numera kommer sluta 12a, 9a eller slåss i en bottenstrid? Kommer Newcastle hamna i knipa så kommer Ashley stötta. Kommer Newcastle däremot snudda på överprestation och Europa-platser så finns det ingen anledning att subventionera något som klubben inte har som mål att uppnå.
Hoppindikatorn har gjort en vändning och börjat peka nedåt. Men under Mike Ashley kommer man alltid ställa sig frågan om vad som ska hända sen. Newcastle har långt ifrån gjort jobbet för att säkra Premier League-avancemang. Men desto mer ligaspelet lider mot sitt slut – desto mer börjar det bli dags att prata om Mike Ashley igen.
