Krönika: En säsong att minnas
Ligamästare, bäst i England genom alla tider. Obesegrade i Champions League och nu final på Wembley. Detta har varit en fantastisk säsong, oavsett hur det går på lördag när världens två bästa lag drabbar samman.
Det hela började den 8:e augusti 2010, när Englands två giganter drabbade samman i Community Shield. Chelsea, ligamästare & FA Cup-mästare, och Manchester United, tvåa i ligan säsongen 2009/10. 3-1 slutade matchen i de rödas favör. Fjolårets succé Valencia öppnade målskyttet, Hernandéz sköt sig själv i ansiktet, och Berbatov lobbade iskallt bollen över vikarierande Hilario, ett tecken på vad som komma skall ifrån bulgaren.
Första ligamatchen för säsongen, Newcastle stod för motståndet. 3-0, enkel match, stabil laginsats. Matchen därpå lyckades Manchester United på något sätt tappa 2-1 ledning + straff på bara någon minut, och därefter symboliserade svagt bortaspel och onödiga poängtapp säsongen 2010/11. Ännu ett bevis är när man tappar 3-1 till 3-3 på tilläggstid borta mot Everton. På Old Trafford gick det bättre och United tog idel segrar (förutom ett kryss mot West Brom). Detta spelade, hur som helst, ingen roll då Chelsea gick som tåget och körde över allt och alla. "Vinner Chelsea idag så promenerar de hem ligan", sa Erik Niva i studion, inför Man City - Chelsea i den sjätte omgången. Detta var Uniteds chans att komma ikapp, men fler kryss såg till att Chelsea ryckte ifrån ytterligare.
Resultaten var inte särskilt övertygande, men spelet gick inte heller att känna igen. Vi blev sågade, av varje expert i varje studio. "Så här spelar inte ett topplag". Manchester United brukar inleda säsongerna något tveksamt, men detta var för dåligt, det måste man erkänna. Rooney då? Säsongen 2009/10 öste han in mål, nu gjorde han 1, på straff. Ur Rooneys skugga klev Dimitar Berbatov fram, och efter sitt hat-trick mot antagonisten Liverpool, var han uppe i 5 mål på lika många matcher, ett, minst sagt, imponerande facit ifrån Berbatov som knappast skämt bort oss med suveräna insatser under sin tid i den röda tröjan. Även Javier Hernandéz presterade på en nivå man inte hade förväntat sig. Först avgjorde mexikanaren borta mot Valencia i matchens slutskede, sedan satte han två borta mot Stoke och såg till att United kunde ta sin första bortaseger för säsongen.
Dåliga resultat, mediokra insatser, lägg därtill att Valencia åkte på ett benbrott. Säsongens tre första månader var inte särskilt positiva. Ännu värre blev det när Sir Alex gick ut i media och bekräftade att lagets stjärna, Wayne Rooney, ville bort från klubben. Rooney "tvivlade på klubbens ambitioner". Hjälten hade blivit skurk, och Rooney var, åtminstone i ett par veckor, hatad i Manchesters röda delar, hyllad i de ljusblå delarna, varför vet jag inte. "Coleen forgave you, we won't", löd en av banderollerna på Old Trafford. Well, we did. Rooney skrev på nytt kontrakt och sakta men säkert hittade han formen.
November/december var två bra månader, med fyra raka segrar i ligan mot Wigan, Blackburn, Arsenal & Sunderland. Berbatov nätade fem gånger mot Blackburn, en av få som lyckats med den bedriften (fem mål i en match), och den första sedan Jermaine Defoe mot Wigan. 1-1 mot Valencia säkrade gruppsegern i Champions League, och föga överraskande var Manchester United återigen i slutspelet bland Europas bästa. Januari var en "helt okej" månad, med 5 segrar på 6 matcher, men viktigast var att Manchester United började spela ordentlig fotboll, att Hernandéz började göra fler mål, att Berbatovs fina målform fortsatte, men främst att Wayne Rooney äntligen började lira fotboll så som han kan och borde göra. Förresten, vi var obesegrade i ligan fram tills den 5:e februari, när det blev torsk mot Wolves.
Matchen därpå, oj vad vi kommer att minnas den matchen. Derby nr 2 för säsongen, den här gången på Old Trafford. Jämn match, Manchester United spelade fin fotboll och David Silva storspelade. 1-1 fram tills den 78' minuten var inte på något sätt orättvist, men sedan slog Rooney till. En cykelspark som tar hem priset som årets mål i samtliga turneringar. En cykelspark som räckte för seger och fortsatt ligaledning. För ja, vi var ligaledare. Chelsea hade totalt kollapsat under senare delen av hösten/vintern, och hade sjunkit som en sten genom serietabellen. Arsenal hade, sedan en tid tillbaka, frenetiskt jagat serieledningen, och nu sågs de som vårat stora hot om ligatitel nr 19.
Det blev 3 förluster till för ligaledarna den säsongen, mot Chelsea, Liverpool & Arsenal, samtliga på bortaplan. Manchester United körde över allt och alla på Old Trafford, Rooney var briljant, Hernandéz avgjorde match efter match, och Valencia gjorde comeback. Det såg bra ut. Det såg ännu bättre ut när man slog ut Chelsea ur Champions League och skulle ställas mot Schalke i semifinalen. Det såg bättre ut när man slog Arsenal i kvartsfinalen i FA Cupen. Ledningen i ligan var trygg och chansen att ta en andra trippel, fanns. United höll undan i ligan och tack vare Arsenals ständiga kollektiva kollapser samt att Chelsea var för långt efter, så vann man ligan. I praktiken avgjordes den när man slog just Chelsea på Old Trafford den 7:e maj, men Manchester United kunde officiellt gå om Liverpool när man klarade 1-1 borta mot Blackburn.
Ingen trippel, dock. Förlust mot lokalrivalen City i semifinalen av FA Cupen satte stopp för dessa planer. Yaya Toure utnyttjade slarv av Carrick på allra bästa sätt och satte matchens enda mål. I Champions League körde vi över Schalke med 6-1 och finalen mot Barcelona var ett faktum.
Ja, just finalen, kommer att bli säsongens svåraste match, för bägge lagen. Europas två bästa lag drabbar samman, blir det bättre än så? Nej, personligen tycker jag inte det. Inga skador, inga avstängningar, det är upplagt för fotbollsfest. Snart är det dags. Det kan mycket väl bli vinst imorgon (lördag), men det kan lika gärna bli förlust. Vi kan fira eller deppa ihop, det är upp till fotbolls-Guden. Oavsett, så har detta varit en säsong att minnas. Den jämnaste, den sämsta, den bästa, den när vi vann ligatitel nr 19, den när vi gick om Liverpool. Samma säsong där Rooney ville bort, samma säsong där han på vackraste vis cykelsparkade City ur titelstriden. Samma säsong där en okänd mexikanare blev hjälte, där kritiserade Carrick hyllades och fick sitt erkännande. Säsongen då Gary Neville la skorna på hyllan och där van der Sar gick ut och bekräftade att detta blir hans sista säsong. Säsongen där vi blev mästare.
Oavsett hur det går i finalen, var stolta över detta lag, som gjort så mycket för oss under alla dessa år. Var stolta över mesta mästarna, som någon gång under året bestämde sig för att det var nog, nu ska vi fan vinna den här ligan. Och det gjorde de, och vi var där och upplevde när Manchester United äntligen tog ligatitel nr 19. Bäst i England - and that's a fact. Barcelona, ni står på tur...mot dubbeln säsongen 2010/11, en säsong att minnas, oavsett hur det går lördagen den 28:e maj, kl 20:45.
