Krönika: Vad har vi att se fram emot egentligen?
Plötsligt ramlade en holländsk landslagsman in genom dörren. Och nu syns en serbisk supertalang i svartvita ränder. Joel Sjödelius, ny redaktionsmedlem till hösten, känner lukten av entusiasm.
Georginio Wijnaldum och Aleksandar Mitrovic. Två namn som lätt får tungan att snubbla, men som också tänder en liten gnista av hopp hos plågade Newcastlesupportrar. Det här är nämligen två värvningar som bär med sig en obekant doft av ambition. Köpesummorna det talas om är visserligen småpengar för de rikaste klubbarna, men för oss som fått vänja sig vid budgetspelare och storlagens andrasortering är det en välkommen omväxling.
Jag ska villigt erkänna att jag inte känner till dessa spelare särskilt väl. Wijnaldum har varit PSV:s lagkapten och utsågs till denna säsongs spelare i Holländska ligan, visserligen spelar han på en position där vi redan har hyfsad täckning men han är definitivt en förstärkning och kan spela på flera positioner. Mitrovic har öst in mål i Anderlecht och förekom nyligen högt upp på en lista över Europas mest värdefulla U21-spelare. Det återstår att se hur de kommer att klara sig i betydligt tuffare Premier League, men vi kan nog vara överens om att det är två väldigt spännande investeringar vi fått se.
Mindre spännande, på en överraskningsnivå i nivå med att karaktärer du tycker om dör i Game of Thrones, var utnämningen av Steve McClaren som head coach. Efter en tortyrliknande sejour med John Carver vid rodret var vi många som hoppades på ett spännande, yngre namn från kontinenten. Ersättaren uppfattades av många som ett ospännande och tråkigt val, men det behöver för den sakens skull inte vara ett dåligt val.
Åren med Alan Pardew, våren med Carver, och en stadigt sjunkande ambitions- och kvalitetsnivå på laget gjorde att flera supportrar rentav undrade om det bästa inte hade varit att åka ur Premier League i år. Allt för att lossa Mike Ashleys grepp om Newcastle United och tvinga fram en förändring. Skräckscenariot var en fast anställning för Carver och nya intetsägande värvningar avsedda att hålla oss kvar i högstaligan med minsta möjliga ansträngning.
Cynikern kommer påpeka att värvningarna vi gjort förmodligen kommer ha högt sell on-value, och knappast kommer bli legendarer i klubben utan flytta vidare så fort ett passande bud kommer på bordet. Toon Army sjöng redan förra fredagen en sång till Mitrovics ära, innan han blivit klar, under träningsmatchen mot Gateshead: He came from Anderlecht to play for Sports Direct. Så kan det mycket väl vara. Inte heller vet vi hur McClaren kommer prestera, om viktiga spelare (som Krul, Sissoko eller Janmaat) kommer att säljas, eller om vårt hopplösa mittförsvar kommer att förstärkas på ett adekvat sätt.
Vi vet inte heller om vår ägare menade allvar med sitt tal inför säsongsavslutningen om att investera och göra Newcastle till en klubb som kan utmana, eller om vi fortsätter vara en själlös, oinspirerande annonsplats för Sports Direct och Wonga. Men kanske, kanske signalerar värvningarna en ambition att vara något mer, och kanske, kanske kan Steve McClaren pussla ihop vårt splittrade lagbygge och bidra med det taktiska sinne och den inspiration vi så förtvivlat har saknat. Det kommer att bli en lång Silly Season och förmodligen, i vanlig ordning, en väldigt prövande säsong. Me en sak kan jag i varje fall säga med säkerhet: just nu är jag väldigt glad över att vi inte åkte ur Premier League.
