Kung Carlos och Magic Mikey skapar vårkänslor på the Hawthorns
Den senaste tidens händelser fick forumets Söderbaggie att känna sig manad att skriva en krönika
Det är onekligen fint att vara Albionsupporter nu!
Självförtroendet i truppen är gott, lagandan verkar varmt sammansvetsad och skadekrisen har lättat med hjälp av januarifönstrets succéartade nytillskott. Vi har dessutom på papperet (fotboll spelas emellertid på gräs som Brian Clough sa) ett fördelaktigt schema med bara Leicester kvar att möta av topp åtta-lagen. Men vi vet att det inte finns några lätta matcher i Championship, och dessutom är många lag inblandade i nedflyttningsstriden och därmed desperata i sin överlevnadskamp.
Sedan bidrar givetvis ägarbytet till feelgood-känslan i och runt hela West Bromwich Albion. Jag har gått på små moln ända sedan det stod klart att Guochuan Lais mörka era äntligen var över. Shilen Patel har givit ett väldigt gott intryck så här långt, och det ska bli spännande att se vad han kan åstadkomma de närmaste åren. Amerikanens slipade affärssinne, fotbollserfarenhet från Bologna och omvittnat filantropiska sida bådar gott. Hans indiska bakgrund kan kanske rentav öppna dörrar till världens största marknad sett till invånarantal? Bara en tanke från min sida. Det finns en naturlig koppling då West Bromwich med omnejd har en stor asiatisk befolkningsgrupp.
Patel har emellertid varit noga med att lyfta fram Carlos Corberáns betydelse för våra sportsliga framgångar. Den spanske coachens förmåga att skapa resultat med ett beskedligt spelarmaterial är inget annat än imponerande. Hans sinne för detaljer och tydliga spelidé har ju till och med fångat Jürgen Klopps uppmärksamhet och gillande.
Till att börja med kan vi slå fast att Leicester, Leeds och Southampton har betydligt spetsigare och bredare trupper än oss, med i stora delar Premier League-kvalitet. Sedan skulle jag hävda att vi tillsammans med övriga lag på seriens övre halva är tämligen jämbördiga. Med skillnaden att vi, tillsammans med Ipswich, har den bästa coachen.
Trots en stundtals extrem skadesituation och att vi bara är ett av två lag som inte lagt ut en enda penny på transfers inför och under denna säsong, har Corberán lyckats navigera oss fram till en playoff-plats.
Det är ingen underdrift att kalla vårt lagbygge för lågbudget. Den enda större transfern vi gjort sedan återkomsten till Championship för snart tre år sedan är amerikanen Daryl Dike, och han har dessvärre knappt kunnat spela på grund av ett återkommande skadehelvete. Minns att de enda spelaraffärer som Corberán tilläts göra i somras var två lån, varav ett hastigt försvann i januari (Jeremy Sarmiento), samt strikern Josh Maja på fri transfer. Men den senares skadehistorik börjar dessvärre likna Dikes och han rehabiliterar ännu vinterns operation. Vi har alltså tvingats spela större delen av säsongen utan den kanske viktigaste spelaren i ett lag - en naturlig nummer nio. Nej, jag räknar inte slitstarke Brandon Thomas-Asante till den kategorin, han har snarare varit en nödlösning.
Skulle vi med alla dessa samlade förutsättningar lyckas att ta oss till Wembley i vår håller jag det som klubbens främsta tränarprestation sedan Sir Gary Megson tog upp oss till Premier League 2002.
Det finns en metod i allt den dedikerade spanjoren gör, och även en förmåga att förändra matchbilden som mot Huddersfield. Efter en av våra sämsta halvlekar för året, presterade vi en av våra allra bästa med fyra mål på 21 blixtrande minuter. När jag tänker efter har vi sett några av säsongens mest imponerande halvlekar den senaste tiden - den andra mot Plymouth, den första mot Coventry och nu de sista 45 minuterna mot Hudds. Det bådar gott. Liksom att vi trots en blek insats mot QPR undvek förlust, vilket ju är en viktig förmåga att ha.
Den länge dunkla bortaformen ser nu betydligt bättre ut med åtta poäng på de fyra senaste. Med väldige Kyle Bartley tillbaka blir vi betydligt bättre och farligare på fasta situationer, och vad ska man säga om Mikey Johnston som inte redan är sagt? Den irländske ytterns form är helt galen. Mot Hudds lurade han alla med att plötsligt gå på utsidan om försvararen och avsluta med vänstern fram till 4-1, och ett formidabelt facit på sex mål de senaste sju matcherna. Magic Mike är i nuvarande form en stekhet matchvinnare.
Sedan skadade det inte för helhetsbilden att Okay Yokuslu firade sin 30-årsdag med att skicka iväg en födelsedagsraket från närmare 30 meter.
Vi ska inte heller glömma ett annat januarilån som har visat sig lyckosamt. Den ärrade anfallaren Andreas Weimann har visat att han fortfarande kan vara oerhört effektiv på Championshipnivå, senast i går med en assist fram till Johnstons kvittering.
Det var också glädjande att se Thomas-Asante tillbaka efter sin skada, och det rapporteras även att nyttige veteranen Matt Phillips comeback kan vara nära förestående.
I kategorin Årets spelare så här långt skulle jag placera Cedric Kipré i pole position. Den robuste mittbackens sätt att kliva fram som stöttepelare i Corberáns lagbygge har varit sensationellt. Han har dock tuff konkurrens från en spelare jag personligen inte trodde hade en framtid på Hawthorns - Alex Mowatt, förvandlad från en blek alibispelare till en ovärderlig nyckelpjäs av Kung Carlos. Även Alex Palmer är en stark kandidat till titeln med sin långa rad av nollor.
Det känns som det här laget har förutsättningar att träffa storformen i precis rätt tid och ögonblick på året.
Snacka om vårkänslor på The Hawthorns!
- Söderbaggie
