Kvällen när David nästan(!) dräpte Goliath
Ingen kan undgå att känna med David. Man gillar alltid en underdog. Man gillar när ett lag som Blackpool kommer upp i Premier League, man gillar när ett lag som Rubin Kazan vinner över Barcelona. Det är bara det där med att ingen vill vara Goliath.
När en match drar igång brukar man prata om att sätta an tonen, lägga ribban och alla liknande klyschor. Och var det något som Basel valde att göra var det att sätta full fart. Med tanke på och Stoke och med tanke på hur mittförsvaret såg ut då var det inte annat än att man fick sätta lite mer upprätt, lite mer fokuserad och t o m något nervös. När sedan Welbeck visat än en gång varför han kommer att bli en stor spelare i United kändes det lugnt. Visst, det var snurrigt både på mittfältet och i backlinjen, men man tappar inte 2-0 hemma mot FC Basel. Inte om man heter Manchester United.
Nu gjorde man det, herregud man låg t o m under, och kom egentligen därifrån med blotta förskräckelsen och en poäng på köpet. Vi ska börja pedagogiskt, och vi ska ta det bakifrån. För maken till snurrigt försvarsspel var längesen jag såg. Phil Jones är Phil Jones, och antingen älskar man det eller så hatar man det. Hur som helst är han en ung spelare som i vissa fall kan tyckas vara väl ambitiös men oftast i den här matchen berodde inte "snurrigheten" på honom. Den berodde på en spelare som inte kan klassas som ung, mer åt tvärtom och en spelare som tillhör en generation engelska spelare som är på väg bort. Sorgligt nog. Rio Ferdinand har varit en fantastisk spelare, och är det fortfarande när hans kropp tillåter det. Det gör den inte nu, och för oss som kommit att älska honom som den stabile och hårdföre mittback han egentligen är, för oss gör det ont att se honom i en sådan här match. Han ser halvt invalid ut i vissa situationer, det går långsamt när han löper till boll och han är inte alls lika sugen på att ha boll som mam vant sig vid att se honom. Det är stort att han spelar, det visar på en vilja, men frågan är om det inte skulle vara värt att ha en Carrick där istället och låta Rio läka fullt ut. Om det ens är möjligt.Just nu ser han ut att bli äldre och äldre för var sekund som går.
Carrick leder oss för övrigt in på nästa ämne, innermittfältet. Anderson såg ut att gå en ny vår, eller höst, till mötes udner första matcherna. Han var rörligare än någonsin, spelade klokt och snabbt och såg äntligen ut att ha växt ut till den vi hoppats på. Senaste matcherna har det inte sett riktigt så bra ut. Stundtals inte bra alls. Hade någon frågat mig vem jag hoppats mest på inför säsongen hade jag troligtvis svarat Welbeck. Hade någon frågat mig vem som skulle driva mittfältet i år, hade jag svarat Carrick eller Fletcher. Hade någon frågat vem jag skulle sakna mest vid eventuell skada, hade jag svarat Rooney.
Den sista frågan besvaras väl visserligen fortfarande Rooney, men att Tom Cleverley skulle spela som han gjort hade jag inte i min vildaste fantasi kunnat drömma om. Och tro det eller ej, men i mina ögon stavas skillnaden på en fantasifull Anderson och en slarvig Anderson just Tom Cleverley. Han och Anderson hade ett spel, en kreativitet, som gjorde att vi kunde luta oss tillbaka och le. Nu saknas Cleverley sedan matchen mot Bolton och att tro att Anderson skulle kunna spela samma rappa spel med Fletcher alternativt Carrick är idioti. Det händer inte, kommer inte att hända, och det skrämmer mig.
Ska vi fortsätta att ta spelare för spelare? Ja det gör vi. Valencia fick chansen på den positionen han gillar, och den han sköter bäst. Det vara bara att han inte skötte den ikväll heller. Rycket sitter inte, inläggen sitter inte och han ser rätt uppgiven ut. När han sedan återigen får kliva ner och spela back efter Fabios uttåg, gör att han går hem ikväll, ännu en gång missnöjd med en dags arbete. Ashley Young har börjat säsongen bra, definitivt, men han saknar Wayne Rooney. Dom tänker fotboll på samma sätt vilket gör att där Young lägger bollen, där befinner sig Rooney.
Jag kan inte heller låta bli att ställa mig frågandes till taktiken. Fine, vi har skador så det inte bara står oss upp i halsen utan det har redan vällt ut ur munnen, men mot FC Basel på hemmaplan borde man våga gå framåt än mer. Jag hade velat se Berbatov från start, jag hade hellre sett Anderson med Giggs på mitten, alternativt Carrick och Giggs. Att Park går in när vi precis tappat en 2-0 ledning och inte Nani kommer jag också ligga och fundera på innan jag ska sova inatt. Vilket Nani även visade när han kom in, för då började bollarna dimpa ner i straffområdet. Men det var så dags då.
Nu slapp vi ta på oss Goliath-dräkten, i alla fall inte mer än halva den. Ingen kommer att minnas det här om ett halvår vilket på något sätt får fungera som balsam för den arga sinnesstämningen som råder just nu. 3-3 mot Basel, egentligen oavsett borta eller hemma, är inget annat än ett fiasko. Om man, som jag skrev i början, heter Manchester United.
Väl mött!
Er hängivne krönikör
/Gustaf Granqvist
