Le magicien
Om en magiker från Frankrike som tog Manchester United med storm.
Visst är det något speciellt med Eric Cantona? När någon nämner hans namn, eller de tillresta sjunger "Twelve days of Cantona" - minnen dyker upp av storhetstider då Manchester United var en maskin och dess fundamentala offensiva kugge var ingen mindre än Eric. Han hade den där auran runt sig, en lysande glöd som på ett diskret sätt viskade "jag är bättre än dig". Och det var han. Eric Cantona var den bäste fotbollsspelaren i England. Under en tid när dessa finurliga tekniker var en sällsynt art charmade fransosen en hel nation. Allt han rörde förvandlades till guld och Eric själv blev en fanbärare.
Ni ser, detta är vad som skiljer de bästa från de bra. Den där udda förmågan att bli mer än ett namn och ett nummer på tröjan. När fansen dyrkar dig har du uppnått en status som överstiger mål, assist och ditt spel överlag. Du blir cementerad som en legendar. Detta kan ske på en mängd olika sätt. Kanske är det Georgie Best som representerar 60-talets explosivitet och anda, eller ledaren Bryan Robson, kaptenen Roy Keane eller trotjänarna Paul Scholes och Ryan Giggs. Alla erbjöd något mer än vad vi vardagligen ser i TV-rutan. Vi kan ta ett exempel. Cristiano Ronaldo är en av de bättre spelarna i klubbens historia, hands down. Är han en legendar? Ingen chans, och den statusen kommer han aldrig få heller. Och ändå representerade portugisen Manchester United ett helt år längre än Eric Cantona.
Så, vad gjorde magikern från Marseille till en kultfigur, en fanbärare och en ikon? Kort och gott, han var ledarfiguren i ett helvetes bra lag. Han var den fulländade spelaren som gav allt i varje match, som ledde sitt lag ut på planen med bravur och som, och jag kan inte vara tydlig nog här, var så jäkla bra och så unik i en annan tid i fotbollens historia. Saker och ting var annorlunda än idag. I varje klubb hittar vi dessa bollskickliga spelare som själva kan diktera en match. 90-talet såg inte ut på detta sätt. Fotbollen var stenhård, fysisk och farlig. Du behövde stål för att klara dig på den tiden. Och Eric Cantona var långt ifrån en jätte men han tog inte skit från någon. Under en period med många vinnarskallar som Keano, Bruce och Pallister var Cantona en av de allra största. Skillnaden var att han på egen hand avgjorde matcher, pangade in strut efter strut, serverade sina lagkamrater och hittade mycket ur ingenting. En komplett spelare i en tidpunkt då det var extremt svårt att vara just det, komplett.
Eric accepterade fansens kärlek och växte. Han blev Manchester Uniteds konung. På Old Trafford skymtades franska flaggor. Alla ville ta del av denna spektakulära magiker. På planen var han briljant och utanför den ett proffs. Keano berättade hur Cantona brukade stå utanför hotellet på kvällen och sparka en boll mot väggen för att träna upp bägge fötter. Sådan hängivenhet och sådana höga krav på sig själv går inte att köpa ens för alla oljepengar i världen. En så remarkabel kärlek till sporten måste beundras. Och dessa krav han ställde på sig. Man såg det i ögonen, den där glimten och hugern att ständigt förbättras. Han ville ha mer och vad som fanns på tallriken var aldrig nog. Eric Cantona var sin tids bästa fotbollsspelare men ville bli bättre. Detta säger allt om vilken speciell man som bar tröja nr 7.
Dessa incidenter som skedde emellanåt var alltid ett resultat av Cantonas vinnarskalle. Att vara en dålig förlorare är långt ifrån en nackdel. Det personifierade the United Way. Om fansen, spelarna och klubben alltid intalade sig själva att vi var bäst, varför skulle England, eller världen för den delen, inte tro oss? Manchester United påbörjade sin storhetstid vid den period då Eric Cantona blev en frontfigur och supportrarna tvekade inte med att köra ner detta i halsen på motståndarna. Samtidigt, vilka förtjänade det mer? Sannerligen inga andra än dessa som upplevde München och Liverpools dominans decenniet dessförinnan. Manchester United symboliserades med vinnarkultur och Eric Cantona likaså. Kanske blev det även ett problem för honom. Kanske ville han för mycket och missöden som Crystal Palace borta inte borde skett överhuvudtaget. Men det är dessa unika egenskaper som gör en spelare speciell. Och Eric var redan fansens gullegris vid den tidpunkten. Han var untouchable.
Det finns en anledning till att både hemma- och bortasupportrarna konstant sjunger Erics namn. Det finns en anledning till banderollerna på Old Trafford och det finns minst sagt en anledning till att håret reser sig när man bläddrar tillbaka bland minnen och återupplever fransmannens magi. Eric Cantonas karriär i den röda tröjan varade endast i fem år - men my oh my vilka ögonblick han gav oss, den där mycket egendomliga magikern som tog Old Trafford med storm och helt enkelt blev en legendar utan dess like.
