"Let´s do this!"
Revansch är ett uttryck som inte går att tidsbestämma. Sara Sjöström ska jaga sin revansch i fyra år, Socialdemokraterna jagar den dagligen. Manchester United ska ge sig ut på en jakt som kan ta två år, tre år eller rent utav tio år. För Sir Alex Ferguson känns varje dag som en evighet.
Vissa ställen och tidpunkter kommer man aldrig glömma. Får du frågan om vad du gjorde 11/9 2001 vet du exakt, får du frågan om vad du gjorde när Sverige vann VM-brons 1994 kan du svara på sekunden. Vart du var, med vem du var och vad du hade käkat till middag, just den där dagen, just den där sommaren. När du frågar en United-supporter om 13/5 2012 ska du inte räkna med ett glatt svar, men likförbannat finns det ett minst lika detaljerat dito. Kanske satt man i en bar någonstans runt krokarna vid Odenplan, kanske var man med vänner ute på Hisingen och tillsammans höll i det sista svaga halmstrået som fanns. Kanske satt man i Flen och lät ögonen fyllas av tårar. Inte för att man bor i Flen, inte den här gången i alla fall. 13/5 2012 var dagen då vi först vann ligan, för att sedan förlora den bara några sekunder senare. Jag vill aldrig jämföra känslan av att åka ur med känslan av att förlora ett ligaguld, men samtidigt tror jag aldrig att man kan komma närmre än så.
Personligen satt jag i en bil på väg norrut mot Stockholm. Jag hade telefonen uppsatt i det överjävligt dyra fästet med livescore.com i ständig uppdatering. Lyssnade på P4 för att i alla fall få någon typ av rapport, men valde helt enkelt bort att se eländet på TV. Det fanns ju ingen chans, inte ens en liten möjlighet till att miraklet skulle slå in. Sen kom siffrorna, sen kom hoppet. Sällskapet kastades av på en annan adress, resan fortsatte i sällan skådade hastigheter för att sedan avslutas med en parkering länsman aldrig hade godkänt. In i hissen, upp till lägenheten och med ett kliv från dörren landade jag i soffan med en iskall öl i handen. Det fanns plötsligt en chans, det fanns plötsligt en rimlig möjlighet till att göra det omöjliga. Klockan gick, Ferguson drog den märkligaste applåden jag någonsin sett. Jublet började stiga i Sunderland, jublet steg till ny nivåer. Guldet var inte vunnet, det var förlorat.
Och det är här och bara här som vi tar avstamp för ett nytt år, ett bättre år. Ett guldår. Manchester United springer in i den här säsongen i skenet av strålkastarna på Goodison Park som utmanare och inte som favoriter. För att ta reda på vad som är bäst krävs en magisterexamen och en avhandling som varken du eller jag förmodligen innehar, men vi kan välja att tro. Tro att det är positivt, tro att känslan av att jaga istället för att bli jagad kommer att bära hela vägen till ryggen på vår "största" värvning sedan Veron. Robin van Perse sa allt rätt på presskonferensen, t o m när han pratade om vilket nummer han valt. Men nu ska vi sluta skriva om van Persie, i alla fall i de ordalag som tidigare varit mest frekventa. Oavsett vad så är han numera en spelare i den trupp som ska utmana City om ligaguldet, som ska bära hem titeln till Old Trafford.
För just bärande kan det bli en hel del av. Försäsongen har kantats av fyrverkier(Ullevi), målsnålhet(Ullevi) och oengagerade spelare(Ullevi). Alla ni som åkte dit i tron på att ni skulle få se Man Utd spela fotboll blev lurade på hela konfekten. Ska man vara helt krass är det bara ett fåtal spelare ur Uniteds trupp som har gjort just det, spelat fotboll alltså, under den senaste månaden. Det är Tom Cleverley, det är Ryan Giggs och man gjorde det i en turnering som aldrig kommer att vara lika intressant igen. De övriga spelarna har ägnat den senaste månaden till att visa upp sig, skriva någon autograf men framför allt lärt känna varandra. Just den kunskapen om varandra kan visa sig vara mest avgörande under det här året. City må ha varit passiva på silly-marknaden, men man har fått in något som man sällan kan få för mycket av: Kontinuitet.
När man ställer ett gäng fantastiska fotbollsspelare på en fotbollsplan förväntar man sig ett maskineri som bara ska trampa igång. Men nästan lika ofta som det händer, så misslyckas det fatalt. Manchester City har fått ett år med varandra, ett år då man vunnit något stort med varandra och skapat en stämning som bara finns bland vinnare. Men den stämningen är aldrig för evigt, den stämningen är bara nu. Manchester United har 25 år av framgång i ryggen, personifierade genom Sir Alex Ferguson och här andas man inte stämning. Här lever man en kultur.
När United förlorade ligaguldet på Stadium of Light 13/5 2012, så gjorde man det bara i några sekunder. När slutsignalen gick satt Sir Alex Ferguson inte och grubblade på vad som gick fel, vem som är ansvarig och vad som var skillnaden mellan att vinna och förlora. Han satt och funderade på hur man tog revansch, med vilka man kunde ta revansch. Sedan gjorde han det han gör bäst, han gjorde vad som krävdes. Nu står vi här inför en ny fantastisk resa som vi är förunnade med att uppleva en gång om året. Vi står med en trupp som är bredare än på många år, med en grund som vet vad som krävs och med nytillskott som bara vill in och bevisa sig. Sedan står vi med en man som sagt det bättre än vad den här krönikan någonsin kommer att göra.
"Let´s do this!" - Robin van Persie
Väl mött!
Er hängivne krönikör
/Gustaf Granqvist
Twitter: @ggranqvist
