Life of a Citizen - 03/01
En salig blandning nyhetssvep, åsiktsyttrande och spelardokument i bloggformat. Behöver du din dagliga dos City? Eller gillar du bara att läsa om fotboll i allmänhet? Välkomna till Life of A Citizen.
* 03/01 - The Young Generation
Äntligen hemkommen efter lite välbehövlig julsemster och dags att komma igång med skrivandet igen. Hade i vanlig ordning lite problem med att hitta ett lämpligt ämne, men lyckades tack vare det mindre kaos vi haft i gästboken hitta kreativiteten, eller vad man ska kalla det.
Det tycks råda en viss villfarelse bland fans runtom att Citys fina ungdomsakademi dött i samband med de nya ägarnas framfart. ”Det är ju svårt att utveckla egna talanger om man köper allt som rör sig” är väl det vanligaste, och sedemera minst kreativa av utropen. Faktum är att City faktiskt inte alls köper allt som rör sig, och den största anledningen till klubbens minst sagt aktiva transferpolicy stavas Mark Hughes.
Då Sparky tog över rodret i City gavs han, såklart, fria händer då det gällde potentiella spelarköp. Tar vi en snabb titt på Hughes köp så ser vi en tydlig röd tråd. Hans idé var att köpa in bra spelare, alla med tidigare erfarenhet av spel i Premier League. Ålder var aldrig någon riktig faktor i Hughes inköp utan han mer eller mindre högg på allt som var tillgängligt. Visst, med tanke på att det handlade om att nå snabba resultat var det ingen dum tanke, och han fick in ett gäng spelare som gjorde truppen bättre, men någon långsiktig lösning var det inte tal om.
Vi vet alla hur det gick för Sparky och behöver inte gå in vidare på det spåret. Roberto Mancini plockades in, och likt alla andra managers ville han naturligtvis sätta sin egen stämpel på laget. Mancinis transferstrategi skiljer sig markant från Hughes. Mancini har en uttalad plan där han värvar unga, duktiga spelare som ändå har sina bästa år framför sig. Detta har resulterat i att ett par av Hughes värvningar hamnat i frysboxen och nya spelare hämtats in på deras positioner. Detta har naturligtvis resulterat i en relativt hög spelaromsättning, men med tanke på situationen är det egentligen inte särskilt konstigt.
Så att City skulle värva allt som rör sig finns det ingen egentlig grund för att säga, även om man inte ska sticka under stolen med att många spelare hämtats in under denna period.
Så för att då komma in på inläggets huvudsakliga ämne, ungdomsakademiens vara eller icke vara. Den allmänna uppfattningen är att inga av ungdomsspelarna får chansen i a-laget, namn såsom Onouha, Richards, M. Johnson och Sturridge florerar flitigt. Den enda som faktiskt är relevant i detta läge är Onouha, då Richards fortfarande regelbundet figurerar i starelvan, M. Johnson har vart skadad konstant i två år, men är trots det med i Mancinins 25-manna trupp och Sturridge som lämnde på grund av att City inte ville möta hans hutlösa lönekrav. Om vi då kikar på fallet Onouha så är det nog trots allt så att hans framtid i City faller på de bristande offensiva förmågorna. Hans defensiva spel är det inget snack om, titta bara på matchen mot Spurs och hans spel mot ”Man of the moment” Gareth Bale.
En av anledningarna till att vi inte oftare får se våra talanger på bänken är nog för att vi har ett gäng överbetalt dödkött (läs Bridge, Santa Cruz, Adebayor) på bänken som det inte passar sig att sätta på läktaren. Blir vi av med dessa spelare tror jag att chanserna klart ökar för våra talanger, något som även Mancini strävar efter. Faktum kvarstår dock att många av ungdomarna inte än är tillräckligt bra för den nivå vi numer befinner oss på. Visst, i en topp tio klubb är det inga problem att spela med dina Onouhas, Mees, Cunninghams, Nimeleys, Weiss, Guidettis och Ibrahims regelbundet trots att de kommer att ha den där ungdomliga ojämnheten. Det fungerar dock inte för en klubb med våra ambitioner.
(Vill bara poängtera att jag inte glömt bort Boyata, jag exkluderar honom endast för att jag anser honom redan vara tillräckligt bra för att kunna spela i a-truppen)
Det ska givetvis klargöras att det för all del inte är kört för ovan nämnda skara. Faktum är att det finns en tydlig plan för hur de ska utvecklas på bästa sätt för att sedan kunna konkurera om platserna i a-truppen. Det går inte att förneka att den miljö och de spelare som idag finns i Citys a-trupp är en imponerande skara. De spelare som betraktas som särskilt talangfulla får chansen att dagligen träna med spelare som Vieira, Silva, Kompany och De Jong. Något som i sig är tveklöst utvecklande. Det kommer givetvis en viss punkt i en ung spelares karriär där regelbunden speltid blir avgörande. Det är när spelare nått denna nivå utlåning till en annan klubb blir möjlig. Värt att betänka är också det faktum att spelarna blir klart mer eftertraktade med tanke på vilka de lärt sig av. Att Mancini faktiskt har en medveten satsning på lagets ungdomar är det inte tu tal om, då ett antal av dom fått skriva på långtidskontrakt under årets gång vilket visar på ett tydligt förtroende.
Så för att sammanfatta detta långa inlägg; Nej den fantastiska ungdomsakadmien i Manchester City är inte på något sätt död eller lagd på is. Den lever och frodas och kommer med största sannolikhet att generera bättre spelare än någonsin med tanke på den miljö de får träna i samt att det finns en väl genomarbetad plan för att maximera deras utveckling.
Blue Moon Rising, and in Bobby we trust!
* 13/12 - Rapid Hope Loss
Det är märkligt vad snabbt saker kan ändras. Ena sekunder är vi i delad ligatopp, obesegrade i åtta matcher, laget spelar bättre än någonsin och allt ser riktigt, riktigt bra ut. Nästa sekund bekräftar klubben att Carlos Tevez lämnat in en skriftlig transferbegäran och läget ser betydligt dystrare ut. Vad som föranlett det hela är naturligtvis svårt att säga. Lönenkan det ju inte vara mycket fel på, ambitionerna och kvaliteten på lagkamraterna är väl inte mycket att snacka om. Det som återstår är ju hemlängtan och möjligheten att Carlitos manager börjar få ont om pengar i kassan. Klart är iallafall att Kung Carlos numer mest kan betraktas som hovnarr.
Citys spel har vart otroligt imponerande på senaste tiden. Vi har alltid haft problem att slå de 'sämre' lagen, men vi har verkligen spelat fantastiskt sedan andra halvleken mot Stoke och har ett par riktigt bra resultat i baggaget. Beskedet kommer såklart med en exceptionellt dålig timing, då laget ändå tycktes finna sig i någorlunda balans, något det säkerligen inte gör längre. Sen ska det väl sägas att om något lag har de ekonomiska möjligheterna att ersätta honom så är det just City, och klart är att det lär handlas i Januari. Läget ser icke desto mindre illa ut. Från att ha gått till en bra balans på anfallssidan ser det nu värre ut. Om vi antar att Carlos inte kommer att dra på sig Citytröjan igen så är vi lämnande med en minst sagt tjurig Balotelli, iskall Adebayor, skadad Santa Cruz och för dålig Jo. Skulle Balotelli skada sig har jag svårt att se vem som annars ska göra de där 0,67 målen per match som Tevez faktiskt gör. Kanske kan vi hoppas att Yayas form fortsätter att skjuta i höjden, då kan kanske några av målen komma från hans fötter.
Det som gör det hela än mer oroande är också att det här med största sannolikhet en 'make or break' säsong för City. Om vi ponerar att City iomed detta besked skulle tappa allt och rasa ner till en 5:e - 6:e plats. Hur skulle våra ägare ställa sig till fortsatta investeringar? Skulle dom orka fortsätta satsa på laget på samma sätt som tidigare? Jag tror faktiskt inte det. Nej, jag tror att Champions League spel är ett absolut minimum för City i år, annars går vi en väldigt oviss och oroväckande framtid till mötes.
Nåväl, även om Tevez besked kommer som en enorm pungspark så är det natruligtvis inget vi Citizens inte vart med om förut. För visst är det väl ändå lite 'typical City' över att vår bästa spelare tillika kapten ska begära transfer när laget befinner sig i sitt livs form och, faktiskt, är med och slåss om ligatiteln (när vi vi det senast)? Även om ägarna skulle lämna oss och vi gör en Leeds och rasar i seriesystemen så är det tamejfan okej. Vi har ju ändå upplevt det förr. Vi kommer ändå att älska klubben ovillkorligt och gränslöst. Det är det, och inget annat, som är stommen och själen i Manchester City. Folk kan snacka hur mycket som helst om medgånsfans hit och 'mercenaries' dit. Vi, de riktiga fansen, kommer alltid att vara där för laget, må det så vara i Champions League eller League One. För att avsluta med citat från min nya favortfilm.
"Being a Cityfan, you've got to have hope"
"One day we'll get there, the longer it takes. The sweeter it'll be"
* 6/12 - Julgodis
Får passa på att be om ursäkt för min långa frånvaro, har haft lite väl mycket att stå i den senaste tiden.
Som plåster på såren tänkte jag bjuda er på lite julgodis. För er som redan sett det, se det igen...
* 28/11 - We've come a long way
Jag förstår att det är många Citizens som kan behöve en 'pick me up' efter det onödiga poängtappet mot Delap City igår. Jag tänkte därför bjuda med er på en historisk tillbakablick. Välkomna till City år 2006.
Citys trupp inför säsongen 05/06 var en klart intressant sådan. Efter fösäljningen av SWP till Chelsea hade vi ändå en (på den tiden) betyande summa pengar att spendera. Och som vi gjorde det. Profilstarka spelare som Andy Cole och Darius Vassel hämtades in för att komplettera lagets stora stjärnor Joey Barton, Sylvain Distin och Richard Dunne. Laget spelade förhållandevis bra den första halvan av säsongen och skulle i Januari förstärkas ytterligare. Robbie Fowler lämnade på en fri transfer och alla väntade på den där stora värvningen, och mycket riktigt kom den i slutet på transferfönstret. Monstergreken Georgios Samaras värvades från Herenveen för 6 miljoner pund. Många Cityfans kände sig väldigt optimistiska. Andy Cole, Darius Vassel och nu Samaras, vilken fantastisk anfallsuppsättning. Youtubelänkarna flödade på diverse Cityforum och vi förundrades över hans klara begåvning. En profilerad målskytt, eller 'an unpolished diamond' för att citera dåvarande manager Stuart Pearce.
Ni som har koll på er Cityhistoria vet att Samaras rankas som en våra sämsta värningar någonsin. Greken mäktade med totalt åtta mål på 58matcher. Ett imponerande dåligt facit för en sådan opolerad diamant som Samaras.
Nåväl, de stora spelarna fortsatte ändå att komma in till säsongen 06/07, eller vad sägs om namn som Didi Hamann och Bernardo Corradi. Förra säsongens bäste målskytt Andy Cole tappades till Pompey och italienaren Corradi skulle komma in och fylla hans skor. Corradi var, likt Samaras, en såndär spelare som stod på rätt ställen, tog dom rätta löpningarna och helt enkelt gjorde mål. Ni vet, den där Ole Gunnar Solskjaer typen. Någon Ole G blev dock aldrig Corradi. Tre mål på 25 tävlingsmatcher skrapade han ihop i Citytröjan. Också det rent bedrövligt för en forward.
Nej, det här höll ju helt enkelt inte. Den som drog det tyngsta lasset när det gäller målskyttet var mittfältaren, tillika bråkstaken Joey Barton. Något var tvunget att göras. Det intensiva sökandet pågick land och rike runt. Tillslut hittade vi ändå den där riktiga guldklimpen. Vars höll han då hus frågar man sig? Jo, givetvis i den stjärnspäckade högstaligan i Qatar. Den, minst sagt, tunga Belgaren Emile Mpenza hämtades in från Al-Rayyan där han ändå gjort tio mål på 19 matcher. Allt talade ju ändå för att han skulle bli en braksuccè i Premier League. Jag menar, ligorna höll ju i stort sett samma nivå.
Näe... Det gick ju inte riktigt bra det där heller. Även om Mpenza kanske var den minst misslyckade av denna klassiska trio med sina fem mål på 25 matcher så är det inte någon imponerande siffra och vi fick inte se några större insatser av belgaren.
Så hur långt har vi egentligen kommit? David Silva gick under dagen ut och sade att han var fullt medveten om intresset från Real Madrid, men valde trots det att gå till City. Visst, han ville prova på spel utanför Spanien, men City var ändå inte det enda lag som var intresserat av den lille spanjoren. Hade Real Madrid så mycket som luktat på en av våra spelare 2006 hade de suttit på ett plan till Madrid inom en timme, även om spelaren hade avskytt allt som hade med Spanien att göra.
Ja, sådan är utvecklingen av vårt kära lag. Då vi 2006 värvar Georgios Samaras har vi idag alltså spelare som tackar nej till spel i självaste Real Madrid för att spela i den ljusblå tröjan.
Blue Moon Rising
'Nuff Said
* 26/11 - Spelardokument – John Guidett
Såhär i kölvattnet av Guidettis utlåning till Burnley så är det väl inte mer än rätt att vi lär känna vår svenska jättetalang lite bättre.
18-årige Guidetti började sin fotbollskarriär i Brommapojkarna, och var där, trots en generellt stark kull den klart lysande stjärnan i laget. Som 15-åring handplockades Guidetti till City av Sven-Göran Eriksson som var snabb med att se Johns potential. Han har sedan dess spenderat sin tid i Citys ungdomsakademi där han var klart dominant i ungdomslaget och också stått för ett par riktigt tongivande insatser i reservlaget. Hans prestationer i reservlaget resulterade i att Guidetti blev en av de första unga spelarna att inkluderas i a-truppens USA turné och har sedan dess också gjort a-lagsdebut i Carling Cup matchen mot West Brom.
Presentationen av Guidettis framfart såhär långt känner säkert de flesta till. Det som jag dock finner mest spännande med John är hans personlighet, och då inte minst den ’osvenskhet’ som fungerat så fantastiskt bra för en viss annan svensk fotbollsstjärna. Jag pratar naturligtvis om Zlatan Ibrahimovic.
Ni vet ju alla hur vi svenskar fungerar. Ödmjukhet och kollektivt tänkande är grundstenarna i vår fotbollsfilosofi. De som skulle få för sig att på något sätt ta för mycket plats sätt hängs ut eller blir allmänt ogillade. De som för ens en sekund skulle våga blåsa i sin egen trumpet eller säga att ’jag ska bli en av de bästa spelarna i världen’ blir utskrattade eller förlöjligade. Laget går före jaget är en såndär klassisk svensk idrottsklyscha som arbetas in i de flesta unga spelares tänkande.
Visst, det är en ädel och fin tanke, men några världsspelare kommer det aldrig att producera. För att nå den absoluta toppen måste du våga sätta dig själv och din egen utveckling främst. Du måste ha modet att gå emot de kraftiga jantelagsströmmar som finns i den svenska idrottsvärlden. Du måste verkligen till 100 % bestämma dig att du ska nå dina mål, och vara inställd på att de som står i vägen helt enkelt får skylla sig själva. Det är väldigt, väldigt få som har de egenskaper som krävs för att klara detta, och också lika få svenskar som tagit sig till den absoluta världseliten. Zlatan Ibrahimovic är en. Jag tror faktiskt att John Guidetti kommer att bli en annan.
John har inte bara den mentala styrkan för att ta sig till toppen, utan är också begåvad med många av de andra nödvändiga egenskaper som krävs. John Guidetti kommer aldrig att bli nöjd, det är något ni kan lita på. Under den tid han dominerade i Citys ungdomslag var han besviken över att han inte fick spela mer med reservlaget. När han spelade i reservlaget skulle han absolut upp och åtminstone träna med de stora killarna.
När han nu nått så långt att han, som 18-åring, på en daglig basis får träna med internationella storstjärnor som Carlos Tevez, Yaya Toure och David Silva är han upprörd över att han inte får chansen att visa vad han kan i a-laget. Den normale fotbollsspelaren hade troligen ändå känt sig nöjd med sina bedrifter vid det laget, inte John Guidetti. Han tycker själv att då han alltid kämpar hårdast på alla träningar förtjänar fler chanser. Att han faktiskt kämpar hårdast av alla tvivlar jag faktiskt inte på. Ett bra exempel är då John under en träning gick in stenhårt i en duell med Shay Given. Den rutinerade målvakten utbrast ’Calm down John, this isn’t the World Cup’ svaret han fick var lika tydligt som talande. ’It is for me’
John själv inser och erkänner också att han troligen aldrig kommer blir nöjd. Har man tagit sig upp en nivå finns det alltid ytterligare en nivå att klättra. Det finns helt enkelt inte möjlighet att stanna upp och känna sig tillfreds med tillvaron, då är risken att den livsfarliga mättnadskänslan infinner sig. Spelar du i ungdomslaget vill du spela med reserverna, spelar du med reserverna vill du spela med a-laget, spelar du med a-laget vill du vara bäst av alla där, sådan är mentaliteten hos John Guidetti. Detsamma gäller i landslaget. Spelar du i U19 vill du vara i U21 och spelar du redan där så vill du spela med de stora killarna.
Att Guidetti inte fått göra fler U21 kamper är för mig ett stort mysterium. Han är på tok för bra för att spela i U19. Troligen är det så att det svenska kollektiva tänket satt stopp för honom även där. Med Guidetti i laget ökade möjligheterna för U19 att ta sig vidare till ett slutspel markant. Något som naturligtvis skulle utveckla hela det svenska U19 landslaget. Att det då var skulle komma att bli på bekostnad av deras stora stjärnas utveckling var helt enkelt sånt man fick räkna med.
Jag drömmer, som Cityfan och fotbollsnörd, att en dag få se ett landslag med Zlatan Ibrahimovic och John Guidetti som anfallsduo. En duo med två olika spelstilar, men två liknande mentaliteter. Det är en mentalitet som gjort Zlatan Ibrahimovic till svensk fotbolls klart starkast lysande stjärna, och det är en mentalitet som jag tror kommer att göra John Guidetti till den stora ljusglimten för svensk fotboll i framtiden.
* 25/11 - Mr Terrier
En spännande dag för våra Citytalanger. Både John Guidetti och Andrew Tutte skrev idag på lånekontrakt för Burnley respektive Shrewsbury. Guidettis utlåning ska bli extra intressant att följa. Ett par bra insatser i The Championship kan mycket väl resultera i att svensken knackar på a-lagsdörren på allvar. Planerar ett längre inlägg om just John Guidetti under morgondagen, därför för dagens inlägg bli osedvanligt kort.
Jag vill ju dock inte lämna er Citysupportrar missnöjda, därför inkluderar jag även en av mina all-time youtube favoriter.
En åtta minuter lång lektion i hur den defensiva mittfältsrollen egentligen ska spelas. Professor för dagen? Ingen mindre än vår absoluta favoritterrier.
Mycket nöje
* 24/11 - Winning is everything
Knappt en enda Cityrelaterad nyhet idag. Dock en mindre mediastorm kring Real Madrid och Mourinhos agerande under gårdagens match mot Ajax. Om någon mot förmodan missat det finns det att läsa om här.
Det stora diskussionsämnet är huruvida Real Madrid bör straffas för tilltaget. Att det var planerat från Mourinhos sida hyser jag inga som helst tvivel om. När såg du senast två redan varnade spelare agera på det sätt Ramos och Alonso gjorde? Att den sen går helt in i José ’above the law’ Mourinhos persona är inte att bortse ifrån. Mou kommer alltid att göra allt för att ge sitt lag så många fördelar som möjligt, vare sig det gäller att dra på sig avsiktliga varningar eller helt uppenbart coacha från läktaren då han är avstängd. Möjligen är det därför han är så framgångsrik. Han skiter fullständigt i regler och hänvisningar sålänge hans lag vinner, och troligen förmedlar han samma känsla och agerande till sitt lag. Mou är en vinnare, det kan ingen säga emot. Men hur långt är det försvarbart att gå för att vinna? Hur mycket ska man göra för att ge laget alla fördelar som finns tillgänliga. Ja, där börjar en intressant men likväl svår diskussion.
Är Mourinhos agerande sportsligt? Knappast. Omoraliskt? Aningen. Smart? Visst. Straffbart? Nej.
Till att börja med tycker jag att det är konstigt att spelare ska ta med sig kort över gruppspelsomgången. Gruppspelet är en del av tävlingen, utslagningen en annan. Att man ska straffas för hur man spelade i gruppspelet tycker jag är märkligt. Utvisningar och avstägningar ska givetvis stå kvar, men gula kort bör i min mening nollställas. Vidare finns det heller inget sätt att med hundraprocentig säkerhet bevisa att det var en uttänkt plan för Mous sida. Om ett lag ska kunna straffas för vad som i grunden är spekulationer öppnas ett helt nytt kapitel för vad som är straffbart. Knappats något de omoderna gubbarna på UEFA önskar.
Med det sagt så tycker jag att agerandet är både osportsligt och fult. Den med ett marängfärgat håller säkert inte med, utan tycker snarare att det är listigt. Vilket det givetvis är på ett plan. Det finns ett par saker i fotbollen som är, eller åtminstone har varit, ’frowned upon’. Filmningar har tidigare varit, men det letar sig mer och mer in i vardagen för en vanlig fotbollsspelare och anses idag inte alls lika allvarligt som det gjorde för ett par år sedan. Att ställa upp med ett tydligt reservbetonat lag i en match som på pappret är för svår är fortfarande tabubelagt i fotbollsvärlden. Med all rätt ska väl sägas. Att skaffa sig fördelar genom att avsiktligt ta på sig gula kort för att klara sig undan avstängningar i viktigare matcher ligger för närvarande i gränslandet. Vi minns det ramaskri som utbröt då David Beckham tog på sig ett gult kort och blev avstängd en match han visste att han inte skulle kunna delta i. Visst, han var dum nog och gå ut och skryta med sin ’spelintelligens’ i media, något Mourinho naturligtvis aldrig kommer att göra. Men på något sätt känns det som att det inte ses lika allrvarligt på idag som det gjorde tidigare.
Kanske krävs det att en person med Mourinhos respekt och ställning i fotbollsvärlden tar det där halvförbjudna steget för att det tillslut kommer att anses vardagligt för oss andra. Troligt är i varje fall att vi i framtiden kommer att se på det hela på samma sätt som vi idag gör med filmningar. Ett trist inslag i fotbollen, men något de allra flesta gör och något vi kommer att få leva med i fortsättningen.
*
Får passa på att be om ursäkt för att kommentarsfältet var inaktiverat tidigare samt att de tidigare kommentarerna försvunnit. Mixtrat lite med inställningarna, vilket inte riktigt blev som det skulle. Allt bör dock vara fixat och flyta på nu i vanlig ordning. Förtsätt för all del kommentera när ni känner för det. Det uppskattas av alla parter.
* 23/11 - Going for Gold
En del spännande citynyheter som kommit upp under dagen. Adebayors dagar i Citytröjan har vart räknade ett tag nu. Nu går Manu själv ut och säger sig vara klar för Juventus. Detta har i vanlig ordning dementerats av klubben men man säger sig ändå vara öppna för alla bud. Säkerligen är det inte många som gråter blod över nyheten då varken Adebayors form eller inställning är mycket att jubla över för närvarande. Ade ska enligt uppgifter nära laget gruffat både med Mancini och Lombardo under träning, vilket Bobby troligen inte känner sig särskilt road av. På det personliga planet kan jag tycka att det är ohållbart att ha en sådan spelare i laget. Med det syftar jag givetvis på hans smeknamn. Manu i City? Kan aldrig fungera.
*
Vår spanske trollkarl David Silva uppmanar sina lagkamrater att satsa stenhårt för att ta hem ligasegern i år. Silva menar på att då alla lag tar poäng av alla så kan det lag som hittar den där riktiga stabiliteten i laget skaffa sig ett lysande utgångsläge. Den stora frågan är dock huruvida det verkligen är lagkamraterna som behöver motiveras för att satsa på titeln. Kanske borde han ta sig ett snack med vår käre ledare Bobby om saken.
*
Tycker förövrigt att det är skandal att man ska behöva jobba när man är på jobbet. Speciellt när City spelar. Lyckades se fragment av reservderbyt mellan City och grannlaget. Fick åtminstone se John Guidetti ta en straffspark från en uppenbart motvillig Alex Nimely. Vem det är som styr där nere är tydligt. Guidetti verkar stå högt i kurs hos Roberto Mancini. Roberto ska ha utfärdat en 'hands off' varning till Svennis då han försökte få svensken till Leicester. Förhoppningsvis får vi se honom i A-lagstrjöjan i framtiden.
*
Kom hem i tid för att se Zlatan bomba in ledningsmålet mot Auxerre. Det i övrigt mest spännande på CL-fronten var väl kanske att Arsenal fortsätter på sin nedgående trend. Förlust med 2-0 mot portugisiska Braga är väl inget resultat som imponerar. En skada på kapten Fabregas på den gör väl inte saken bättre för Wengers mannar. I år skulle ju uppenbarligen vara Arsenals år (vilket det iofs verkar vara varje år), fortsätter det såhär så lär dom gå titellösa i ytterliggare ett år.
*
En del spännande nyheter på värvningsfronten på våra olika Cityforum. Wolfsburgs bosnier Edin Dzeko sägs vara tokaktuell för spel i City. Även Sunderlands Jordan Henderson och ytterliggare en mittback sägs vara på ingång. När det gäller City är det väl egentligen bara en sak som är säker på värvningsfronten. Och det är att ingenting någonsin är säkert.
* 22/11 - Våning två
’Du kan inte bygga ett hus från taket och nedåt’ säger Roberto Mancini idag enligt Sky Sports. Det är klart att man förväntar sig att en man som beskriver sig själv som geni ska ha koll på fysikens lagar, men det är ändå en träffande jämförelse. För visst är det väl så att alla framgångsrika lag har ett stabilt defensivt grundspel att luta sig tillbaka mot. Ett tydligt exempel är ju City förra året, eller varför inte Spurs i år. En stundtals hyperintressant och effektiv offensiv kombinerat med total oreda där bak. Då är det inte konstigt att man i ena stunden kan spela ut Inter, för att i nästa åka på stryk av Bolton. Jag får hålla med om att det är charmig och klart underhållande fotboll , men några titlar kommer det troligen aldrig att generera.
Kanske är det väl också därför Roberto Mancini anlitades som kapten över vår ljusblå skuta. De offensiva kvalitéerna var där för allas beskådan redan under Sparkys tid, men defensiven var oftast inte mycket att förlita sig på. En konstant storspelande Shay Given kan krediteras för många av de framgångar vi ändå upplevde under förra säsongens första hälft.
Nåväl, Roberto känner sig ändå nöjd med källaren och grundvåningen är i stort sett klar. Konstruktionen av den andra våningen pågår för närvarande, men med tanke på gårdagens fina insats får man väl anta att byggandet går ’according to plans’ eller kanske tillomed ’ahead of schedule’. Hur många våningar Plaza City i slutändan kommer att ha vet nog bara Roberto Mancini i nuläget. Men jag har fullt förtroende för honom som byggherre.
*
I övriga nyheter så spekulerades det under dagen att Chelseas manger Carlo ’Mafioso’ Ancelotti skulle avgå. Något som sedemera förkastats av gudfadern himself. Anledningen till avhoppet skulle enligt utsago vara att han inte kände att han hade tillräcklig kontroll över vad som hände i klubben. Jag känner dock spontant att om man framgånsrikt kan jobba under Silvio Berlusconi lär man nog klara sig bra under Roman Abramovitj.
* 22/11 - Sorry Johan, Carlos is King
4-1 mot ett bedrövligt Fulham, två mål av Carlitos och upp i skytteligatopp förbi Johan Elmander, Sparky ’I never win’ Hughes förnedrad. En bra helg på många sätt.
Med god vilja kan man faktiskt hitta ett par likheter mellan Johan Elmander och vår gunstling Carlos Tevez. Elmander of the past var ju känd som en målsumpare av stora mått. Hade du Elmander fri i straffområdet behövde du egentligen aldrig fundera, bollen kommer ändå alltid att hamna utanför målramen. Boltonfansen hade säkert samma känsla gente Johan som många Citizens idag har mot ’Crocky’ Santa Cruz. Dock med skillnaden att Elmander faktiskt jobbade och slet för laget medan Roque mest hafsat omkring och misslyckats med 90% av alla bollmottagningar.
- Han jobbar ju bra för laget, men kan verkligen inte göra mål. Sades det om Elmander.
Någon som känner igen orden?
- Visst, han jobbar ju bra för laget, men någon målskytt är han ju inte. Hette det när Carlos Tevez lämnade United.
Idag leder Carlos Tevez Premier Leagues skytteliga. Tätt följd av Johan Elmander.
Skrattar bäst som skrattar sist.
‘Fergie, Fergie, sign him up.’
* 21/11 - Välkomna
Jag vill passa på och välkommna er till mitt personliga klotterplank. Min plan är att på denna yta ta upp dagsaktuella Citynyheter, ventilera mina åsikter och kankse göra en och annan djupdykning i en spelare. Någon objektivitet kommer med största sannolikhet inte att existera här och är du Unitedsupporter så kan du säkerligen förvänta dig en och annan känga.
Önskemål och tips på ämnen kan mailas till mig (adress finns att hämta under redaktionsfliken) så ser vi om det är möjligt att knåpa ihop något i frågan. Kommentarsfältet lämnas öppet för alla och jag uppmanar er att använda det efter behag. Jag lovar att försöka svara i bästa möjliga mån.
Sådär, då har vi spelreglerna klara för oss.
Då återstår bara för mig att hälsa er varmt, varmt välkomna.
JS2011-01-03 23:47:00
