Lögner, förbannade lögner och statistik
Mark Twain populariserade uttrycket: ”Det finns tre sorters lögner: Lögner, förbannade lögner och statistik”. Med det i åtanke, låt oss dyka ner i Manchester Uniteds försvarsspel kontra anfallspel med hjälp av – just det - statistik.
Manchester United går in i en period utan Premier League-spel då det vankas sextondelsfinaler i Europa League, ligacupfinal samt en FA-cupmatch. Inte förrän den fjärde mars är det dags för ligaspel igen, då på hemmaplan mot Bournemouth.
Med den spelpausen i Premier League passar jag på att försöka analysera laget efter 25 spelade ligaomgångar, samtidigt som vi blickar några år bakåt i tiden.
Om vi kikar på Premier League-tabellen ser vi att Manchester United bara släppt in 21 mål - tredje minst av alla lag i ligan - och att endast Chelsea och Tottenham (båda på 18) har släppt in färre mål. Genomsnittet per match blir 1.19 mål i baken för United. Om vi ponerar att antalet mål per match fortsätter i samma takt under resten av ligaspelet så hamnar vi på 15.5 fler insläppta mål (totalt 36.5) – samma antal (36) som fjolårsvinnarna Leicester och tvåan Arsenal hade när säsongen summerades. Tredjeplacerade Tottenham släppte in 35, samma siffra hamnade Man United på. Givetvis har David de Gea haft en stor del i att målen stoppats, men det är också en målvakts jobb. Tur är väl det att vi har en av världens bästa mellan stolparna.
Hur har det då sett ut under övriga säsonger sedan Sir Alex Ferguson slutade? David Moyes första säsong slutade med 43 insläppta mål. Under Louis van Gaals första säsong släpptes det in 37, och som vi konstaterade ovan blev det 35 insläppta bollar under nederländarens andra säsongen.
Den sista säsongen med Ferguson slutade med en ny ligatitel, trots att försvaret fick se 43 bollar slinka in i mål. Katastrof? Nja, knappast. Manchester United lyckades också göra 86 mål framåt.
Det har höjts röster - från supportrar såväl som från experter och journalister - om att det behövs en ny försvarsgeneral, att backarna håller för låg kvalité och att det släpps in alldeles för många mål. Men enligt statistiken ovan så har försvaret varit den delen av truppen som levererat sedan Ferguson gick i pension. Kanske måste vi avfärda försvarsspelet som en akilleshäl?
De senaste tre säsongerna har klubben slutat sjua, fyra och femma i ligan. Det är oacceptabla resultat för en klubb som Manchester United (även om CL-platsen får räknas som acceptabel i sammanhanget).
Om defensiven nu håller, vad är det då som fattas?
Låt oss återigen snegla på statistiken från ovannämnda säsonger. Under David Moyes första, och enda, säsong krisade det rejält offensivt och laget lyckades bara göra 64 mål. En markant förändring från året innan när ligaguldet bärgades. Det slutade, som bekant, med att Fergusons arvtagare fick sparken med fyra matcher kvar av säsongen. In kom då istället den offensiva Louis van Gaal, som under sommaren 2014 gjorde succé med det nederländska landslaget, och vann VM-bronset. Trots den nätta summan av 62 gjorda mål, så hamnade United på den sista Champions League-platsen. Den första säsongen var godkänd, men saker och ting skulle dessvärre bli sämre. Louis van Gaals sista säsong slutade med en femteplats, och Manchester United lyckades bara näta 49 gånger.
Sommaren 2016 presenterades José Mourinho som ny manager. Sedan kom spelarna. Och vilka spelare det var. Och som supportrarna hade längtat! Zlatan Ibrahimovic anlände som Bosman, Paul Pogba återvände (Pogback någon?) till klubben han lämnade för Juventus 2012, och Henrich Mchitarjan köptes loss från Dortmund.
När de offensiva pjäserna en efter en anlände till Old Trafford blev förväntningarna skyhöga. Ibrahimovic, Pogba och Mchitarjan skulle nu se till att Manchester United vaknade från sin dvala, och laget skulle återigen slåss om titeln.
Efter en bra säsongstart hamnade man i en formsvacka, och bollen ville inte in i mål. Det var missade chanser till höger och vänster, heroiska insatser av motståndarnas målvakter, omdiskuterade domarinsatser och en hel del otur som verkade förfölja laget under stora delar av hösten. Men vi ska inte gå vilse i diskussionen om nyss nämnda ämnen, då det allt som oftast tenderar att bli ett fruktlöst resonemang.
Den 23:e oktober 2016 kan vara det datum då det vände för United. Laget reste till London för att drabba samman med Chelsea. Slutsiffrorna skrevs till 4-0 för hemmalaget, och kritiken som följde var välförtjänt. Någonting hände med Manchester United efter den matchen. Chanser missades fortfarande då och då och ”säkra” trepoängare gick förlorade, men sedan den förnedrande 4-0-förlusten har Manchester United gått obesegrade i 16 raka ligamatcher.
Hittills har United gjort 38 ligamål (1.52/match). Fortsätter det på den vägen kommer United att nå 57.75 mål när säsongen ska summeras – det kan visa sig vara alldeles för lite om man vill slåss om topplaceringarna.
Vad siffrorna inte avslöjar däremot är att spelet sett bra ut, och har förbättras kontinuerligt för varje match laget fått i benen. Lägg till en Zlatan Ibrahimovic med 15 ligamål, en mästerlig taktiker i José Mourinho och en Henrich Mchitarjan som spelar som han svävar på moln. Och gissa vad? Försvaret sitter. Brasklappen är statistiken. Den ljuger ibland, och den talar sanning ibland (det är underbart att vända och vrida). Jag väljer att tro på Manchester United oavsett vad siffrorna säger.
Chelsea leder ligan med 8 poäng ner till andraplacerade Manchester City, och har naturligtvis redan vunnit Premier League. Manchester United har 12 poäng upp till förstaplatsen. Tankarna går osökt till säsongen 1995/96. Kanske, bara kanske, är det dags för en favorit i repris?
Källor: manutd.com, premierleague.com, telegraph.co.uk, bbc.com
