Luck of the Irish
United är halvvägs upp på tronen, City håller på och trillar av, det är ett faktum som ingen kan förneka. United skulle bara ta det där sista klivet upp, det där sista rycket. City gav allt i att sparka nedåt för att stävja grannen ytterligare några omgångar till. Det är svårt att vara besviken.
Jag vet inte riktigt vad er känsla var inför matchen. Personligen kände jag det som att matchen var gratis, en sista show under en ganska märklig säsong. En säsong där vi varit i en bekväm ledning under en längre tid, en ledning som bara blivit större och större för var och varannan omgång som gått. Detta trots att vi inte spelat bra, detta trots att City har ett helt fantastiskt lag. Men jag har sagt det förr och jag säger det igen, vi vinner inte den här ligan, så småningom alltså, för att vi är så otroligt mycket bättre än City. Vi vinner den för att vi lyckats vara tillräckligt bra i de lägen där City misslyckats med att vara så bra. Vi vinner den för att Chelsea inte lyckades bibehålla det man visade upp i de första omgångarna. Vi vinner för att Robin van Persie gjorde en fantastisk höst. Känslan nu är att vi ska vara glada över det flytet vi haft i vissa sekvenser.
Vissa gillar att prata om små mariginaler, själv är jag lite tudelad inför hela den biten. Men visst är det lätt att peka på de två matcherna som vi spelade under senaste tiden, Reading och Sunderland alltså, då vi lyckats vinna med 1-0. Mot Reading, mot Sunderland. DiCanios Sunderland. Det är inte resultat som imponerar och det har inte varit matcher som gjort någon livrädd för att möta United, så inte heller City. Att då tro att Mancini inte skulle kunna gjuta mot i en trupp som dryper av kvalitet är rent utav genant. City ville vinna den här matchen mer än vad United inte ville förlora den och ända sedan Real har United varit en blek kopia av sig själva.
Samtidigt svek Ferguson oss, så även Ryan Giggs. Uniteds äldre män i den vackraste av kostymer vågade för mycket och för lite i en sådan här match. Giggs är ansvarig för 0-1, Ferguson är ansvarig för att han inte plockade ut ikonen när han såg sådär Giggs-trött ut sista 20. På bänken satt en japan som spritter av energi och bara längtade efter att få komma in. Shinji Kagawa hade kunnat göra skillnad om han fått 20 minuter centralt bakom Rooney och med Carrick bredvid sig. Antonio Valencia besitter varken form eller klass i dagsläget för att göra någon skillnad alls, oavsett antal minuter. Det är enkelt att hylla Ferguson för att den gamle visar prov på genialitet, han måste likväl ifrågasättas när han bevisar motsatsen.
Det här var ingen taktisk match sista 25, det var mer ett krig där United hade kunnat gå vinnande ur striden likväl som City gjorde det. Det som krävdes var briljans och genialitet förpackat i en liten argentinare som fick känna liknande segerrus som han fick den där eftermiddagen i maj förra året. Självklart är det inte lika viktigt, det målet han gör idag, men insatsen kan ingen ta ifrån honom. Visst kan man hävda att han ska stoppas innan, visst ska inte Welbeck låta honom löpa så pass fritt in i straffområdet. Men ibland lönar det sig att lyfta på hatten, tacka för showen och rikta frågetecknen mot den del av planen där de borde riktas. Uniteds offensiv. Alla icke-chanser.
Bortsett från målet är det skralt med rejäla lägen. Det är något inspel här och något avslut där, från Young bl a, men de riktiga målchanserna uteblir. van Persies form är avhandlad, Rooney gör comeback och sliter förtjänstfullt och Young fortsätter att blanda och ge med sina inlägg. De farligaste lägena United har kommer på fasta situationer, det är ett faktum som inte blir mindre tydligt i och med sista hörnan. Det är ett orosmoment inför de sista omgångarna, även om det här raset inte ska vara möjligt att genomföra. Men bristen på offensiv kreativitet borde öppna dörrar för spelare som Kagawa, som nu har drömläget i att få komma in och visa varför han får dra på sig en United-tröja innan han kliver in på jobbet.
Att förlora mot City är ingen skam, det är delad pott på poängen den här säsongen och vi kommer att ta hand om den titel som båda lagen trånar efter mest. Kampen som visades upp under 90 minuter är ingenting annat än ren och skär underhållning, förpackat till något så banalt som en fotbollsmatch. Ligan ska vi inte kunna tappa, det ska inte vara möjligt och till syvend och sist så var det här bara tre tappade poäng i jakten på att säkra titeln. Ett väghinder om man vill namnge det.
Det är synd att inte Ferguson använde hela sin arsenal för att försöka jämna det med marken.
Väl mött!
Er hängivne krönikör
/Gustaf Granqvist
Twitter: @ggranqvist
