Make it quick
För snart nio år sedan köpte Manchester United en av fotbollsvärldens mest lovande talanger. 105 månader, 400 matcher och 197 månader senare kan han vara på väg att lämna, 27 år gammal. Egentligen är det svårt att klandra honom.
Wayne Rooney föddes 1985 in i en katolsk familj med irländska rötter i en förort till Liverpool vid namn Croxteth. "Crocky" är en mindre förort, i dagsläget bor det lite mer än 16000 i stadsdelen, och är resultatet av att en ny motorväg skulle byggas i Liverpool. Ortens enda kändisar och välkända namn är just Wayne och hans fru Coleen, bortsett från det är stadsdelen mest känd för en växande gängkriminalitet och främst då mordet på Rhys Jones. Mordet rörde upp känslorna över hela England då Rhys bara var 11 år ung när det skedde, en till synes oskyldig pojke alltså, och blev ihjälskjuten av en man på cykel, helt oprovocerat. Kanske säger den bakgrunden någonting om Wayne Rooney, kanske säger den ingenting.
Det vi dock lärt oss och valt att leva med är hans något underliga beteende på och utanför fotbollsplanen. En hel del positivt så klart, att killen har talang har varit glasklart sedan skollagsåren. I ett klipp på Youtube som snart setts av 400 000 ser man en 10-årig Wayne Rooney göra bort en handfull spelare för att sedan ta ett svårt avslut en bit utanför straffområdet, ett avslut som självklart går i mål. Där och då ser man redan vart det hela skulle kunna barka, vilken värld som skulle kunna öppnas för den stora talangen med de säregna öronen. Han hamnade i Everton, hans hjärtas klubb, där han fullständigt krossade allt som kom i hans väg som pojkspelare. När han var 16 år hade han redan tagit en plats i A-truppen samtidigt som han deklarerat det klassiska och ack så ofrånkomliga citatet för en spelare som hamnar i det lag han lärt sig att älska sedan barnsben och som råkar heta Everton:
Once a blue, always a blue!
Mannen som plockade upp Wayne Rooney är också mannen som riskerar att se honom förlorad. David Moyes var ny manager i Everton och såg det som alla andra redan sett, killen var en fantastisk talang. Debuten fick visserligen dröja tills efter sommaren och tiden de båda fick tillsammans var ganska kort sett till timmar och dygn. Men Rooney gjorde i alla fall dryga 75 matcher för Evertons A-lag, alla under Moyes ledning, och flytten hade kommit förr eller senare. Under den här tiden var han jagad av främst två klubbar, Newcastle och Manchester United, efter att ha gjort 17 mål totalt under två säsonger. Vid den här tiden var inte Everton det stabila topp 10-gäng man utgett sig för under senare år, faktum är att man slutade på plats 17 i den säsongen som Rooney hittills kallar sin sista någonsin i den blåa tröjan. United vann budgivningen, dragkampen, pengaracet vad man än vill kalla det och Englands största talang det senaste decenniet var på väg till Old Trafford.
Han kom till en klubb som hade hamnat på tredjeplats i ligan för andra gången på de senaste tre åren. Ett lag som bestod av spelare som van Nistelrooy, Mikael Silvestre och, tja, Eric Djemba-Djemba. Han kom till en klubb som hade egenfostrade produkter som bröderna Neville, Wes Brown och självklart Ryan Giggs. Att Rooney valde Man Utd kan idag ses som självklart, men faktum är ju att vid det här laget var Newcastle en mycket potent klubb och utmanare till de allra bästa lagen med spelare som Shearer, Jermaine Jenas och nu tragiskt bortgångne Gary Speed. Varför han valde Man Utd handlade förmodligen till stor del om pengar men förmodligen en hel del om Alex Ferguson. United slog transferrekord för en spelare som var under 20 år, Sir Alex hade ett redan imponerande facit i att fostra unga spelare och den här kombon fällde med största sannolikhet avgörandet. Han har under sin karriär påpekat vikten av just Ferguson för sin egna karriär. Skotten har behandlat Rooney på bästa tänkbara sätt men det är en relation som tärts med tiden och kanske hittar man en del av förklaringen till den senaste tidens cirkus just där.
En spelare är inte bättre än sin senaste match vill vissa hävda, personligen tycker jag ju självklart att det är att vara väl hård. Däremot måste man ställa sig frågande till Wayne Rooneys insatser under den säsong som gått. Det har sett ganska oinspirerat ut, visst fanns det en uppenbar romans mellan honom och van Persie under delar av året, men individuellt kan inte Wayne vara nöjd med prestationen. Jag ser det som att han väljer väg, väljer att inte ta matchen och fly fältet snabbare än REA-produkterna tar slut under mellandagarna. När vi satt i samma sits för ett par år sedan var just den sitsen en helt annan. Rooney var vår största stjärna, det stora affischnamnet och tillsammans med van der Saar, Vidic och Carrick utgjorde han stommen av United. Det var en smärre katastrof att han ville lämna, man drog en lättnandens suck när man "köpte" kvar honom och för oss supportrar som älskar spelare med hjärtan, har Rooney haft en lång uppförsbacke för att ta sig tillbaka dit han är. Nu står han där, han har kämpat sig tillbaka från de mest frekventa glåporden, slagit målrekord och burit oss genom de två senaste åren tills i höstas. För är man ärlig fick ju Rooneyi höstas det han önskade sig två år tidigare, en satsning på en färdig spelare. Problemet som Wayne fått handskas med sedan är att han hamnade i ju den färdiga spelarens skugga. En skugga som han, rent krasst, inte verkar beredd att kämpa sig ur.
