West Ham - Everton
0 - 0

Mållös krigarinsats mot Everton

Lördagens match slutade 0-0. För den objektive åskådaren som hade hoppats på en tempofylld, offensiv tillställning, var detta inte mycket att hänga i julgranen. Men för oss med starka sympatier för West Ham var det underbart att se laginsatsen och det briljanta försvarsspelet.

West Ham ställde upp med vad som före matchen såg ut att vara säsongens på pappret svagaste startelva. Adrián var tillbaka i mål, svårt att säga hur bra han var eftersom han faktiskt inte fick ett enda skott på sig. Men han gjorde det han skulle. Trebackslinjen bestående av Collins, Reid och Fonte var grym. Collins var planens gigant och stoppade allt som kom i hans väg, Reid var tillbaka och visade sin klass och Fonte gjorde förmodligen sin bästa match för oss sedan han anlände i januari.

Som yttrar spelade Fernandes och Masuaku, båda två gjorde det riktigt bra och liksom Fonte gjorde Masuaku sin bästa match för klubben. Det gjorde även Nordtveit som spelade på det centrala mittfältet tillsammans med Kouyaté och Lanzini, det här var mig veterligen första gången som norrmannen fick spela på sin position och det kan förklara varför han inte kommit till sin rätt tidigare.

På topp startade Calleri, med Ayew i en något släpande roll. Anfallsspelet inte alls var lika lyckat som defensiven, men det är svårt att stångas i luftrummet med Jagielka och Williams.

I första halvlek var det Everton som hade mest boll, dock utan att skapa någonting alls. Det lilla som var i chansväg stod vi för. Främst genom att skapa kalabalik i straffområdet i samband med fasta situationer. Men inte heller vi förmådde att hota motståndaren nämnvärt.
I andra halvlek flyttade vi fram positionerna utan att låta försvarsspelet bli lidande. Men precis som i första halvan av tillställningen lyste målchanserna med sin frånvaro. Skulle något lag vinna så var det vi, men resultatet 0-0 speglar matchbilden ganska väl.

Matchen höll genomgående ett ganska lågt tempo, mycket tack vare att de båda lagen stängde varandras ytor väldigt effektivt. Försvarsmässigt gjorde vi vår bästa match hittills den här säsongen och med tanke på alla gånger vi tappat ledningar den här säsongen var det skönt att se hur defensiven höll ihop spelet under hela matchen. Eller som Bilic sade efter matchen i svensk översättning: ”De spelade som elva lejon och sprang för varandra.”

Vi saknade flera viktiga kuggar i laget, vilket gjorde att startelvan var långtifrån ordinarie. Det ser dock lite ljusare ut inför bortamatchen mot Stoke nästa lördag, Noble och Byram är båda tillbaka efter avstängningar och förhoppningsvis är också Carroll redo för spel efter skada, även om Sakho var tillbaka och kunde göra ett inhopp är den store mannen viktig för vår offensiv.

Vi tar med oss poängen och blickar framåt mot nästa match.
Come on you Irons!