Månadskrönika: Januari
Alla framgångsrika Manchester United-lag har haft tydliga ledare, både på och utanför planen. De senaste årens Manchester United har i hög grad saknat detta, spelare som kan foga samman, gå först i ledet med sträckt rygg och högt huvud. Frågan är vem som ska vara ledare idag, och frågan är hur en ledare byggs upp och stöttas.
Den 11 september 2017 lämnade Tom Thorpe England efter en säsong i Bolton och flyttade till regerande mästarna ATK i Indian Super League. För 24-åriga Thorpe var detta början på slutet som professionell fotbollsspelare, egentligen var det nog mer ett försök att komma bort och kanske hitta någon glädje till fotbollen igen. Även om det blev ett äventyr på andra sidan jorden gav det inget fotbollsmässigt lyft, under Teddy Sheringhams styre gick ATK dåligt och Thorpe drabbades av skador.
Äventyret tog slut och under skaderehabiliteringen kom flera bakslag, med operationer och åter operationer som följd. 2018 stod han så där, utan klubb och utan någon tydlig riktning i livet. Det skulle dröja fem år innan han spelade fotboll igen.
Skribentkollega Hugo konstaterade inför årets första match, den mot Liverpool, att när Bruno Fernandes tog ett idiotiskt rött kort mot Wolves och därmed missade matchen mot Newcastle slog det mig att ingen [förutom Fernandes] i det här laget kan bära kaptensbindeln.
Det fastnade hos mig. Om inte Bruno Fernandes vore kapten, vem skulle då vara kapten? Än mer, vad innebär det att vara kapten och spelare i Manchester United?
Efter matchen mot Wolverhampton skrev jag själv spelarbetygen och sågade Fernandes agerande vid den andra varningen, med extra betoning på just kaptenskapet. Det betyder inte att Bruno Fernandes är en dålig lagkapten, det betyder bara att det enskilda agerandet var bedrövligt. Kanske gav agerandet också en bild av ett lag som saknar ledare. För, om Bruno Fernandes inte vore kapten för Manchester United, vem skulle då vara kapten?
Bruno Fernandes lämnar över ansvar efter sitt röda kort mot Wolverhampton.
I en alternativ tidslinje hade svaret på frågan stavats Tom Thorpe. Manchester-killen tog sig fram i Uniteds akademi, när mittbackskrisen grinade Louis van Gaal i ansiktet fick Thorpe en plats på bänken den 27 september 2014. United behövde försvara en 2-1 ledning på Old Trafford mot West Ham – i en match där Wayne Rooney både gjort mål och blivit utvisad – och i matchens sista skälvande minuter byttes Ángel Di María ut och den unga egna produkten fick sina första minuter i Manchester Uniteds seniorlag.
Ledningen hölls till slutvisslan, segern var ett faktum och en pojkdröm hade gått i uppfyllelse. Framtiden för Thorpe såg ljus ut. Men de där minuterna på Old Traffords gräsmatta skulle visa sig vara de första och enda, när kontraktet löpte ut följande sommar blev det ingen förlängning.
Ni vet hur det kan vara, ibland fastnar man för en spelare utan att egentligen kunna förklara varför. Jag hade knappt sett Thorpe spela fotboll, ändå var min tro på honom stor. En framtida kapten, kanske.
För varje år som går förändras fotbollen, varje nytt år har en modern fotboll att förhålla sig till och ta ställning kring. Fotbollen är globaliserad och kapitaliserad och värden som tidigare varit viktiga betyder inte lika mycket längre – eller så betyder de mer, beroende på vem du frågar.
Roy Keane, Gary Neville och Nemanja Vidic är några av de som burit kaptensbindeln för Manchester United under min supportertid. De är alla spelare och personer som kan anses vara ledarfigurer som tog ansvar både för sig själv och klubben. Idag är det Bruno Fernandes som har den rollen, men under flera års tid har det pekats på bristen på ledarskap och bristen på spelaransvar i Manchester United.
Vi behöver ledare som tar ansvar och hjälper resten av laget, men jag är den som har störst ansvar för att laget börjar spela bättre. Man kan se att spelarna försöker, men de är ibland för nervösa eller rädda för att spela fotboll eftersom vi är i en tuff situation. Orden kommer från Ruben Amorim, och jag blir glad när jag läser dem. Dels ställer de krav, dels visar de att vi inte bara lever i en fotbollsvärld av processer, system och pengar – den mänskliga faktorn finns kvar och den spelar fortfarande roll.
Sedan den 30 oktober 1937 har Manchester United ställt upp med minst en akademispelare i varenda matchtrupp. En bedrift som skapar en enorm stolthet, en bedrift det skulle kunna pratas mycket mer om. I en ideal värld hade det också varit en sådan spelare som bär kaptensbindeln i Manchester United. Det skulle kunna vara en Tom Thorpe som tar ansvar och hjälper resten av laget. Det skulle kunna vara en Axel Tuanzebe, en Scott McTominay, en Marcus Rashford eller en Kobbie Mainoo.
Som lagkapten ledde Tom Thorpe olika United-lag genom akademin och nådde framgångar tillsammans med spelare som Paul Pogba och Jesse Lingard. Han var lagkapten i engelska ungdomslandslag bestående av bland annat Harry Kane, Ross Barkley och Eric Dier.
Den lovande ungdomskarriären överfördes aldrig till seniorspel, efter några säsonger i Championship och League One blev flytten till Indien det slutgiltiga beviset på att livet kan ta helt olika vägar. Vissa leder till stjärnstatus och vissa leder ned i mörka hål.
Tom Thorpe spelande för Bolton i en cup-match mot Crystal Palace.
I fotbollstider där den lokala förankringen blir svårare att finna smärtar det när Scott McTominay säljs till Napoli och när Marcus Rashford fått bära ett ansvar och en kravställning som gjort att glädjen till synes försvunnit.
Elitfotboll är inget vanligt jobb, det kommer med otroliga förmåner men det kommer också med tunga baksidor och en utsatthet. Det blir någon slags paradox i att vilja se sina egna gå hela vägen och bära klubbmärket på bröstet med stolthet, samtidigt som kraven och pressen multipliceras. Vissa spelare är bara inte tillräckligt bra för att över tid ta Manchester United till en ligatitel, andra har kvaliteten men får det inte att stämma.
Kanske är det idag enklare att bära trycket i Manchester United om du kommer utifrån, det är liksom svårare att bli profet i sin hemstad. Men kanske blir belöningen i en slit-och-släng-värld större om du får vara en del av och leda laget du växt upp i. Det finns ingen svart eller vit sanning, det är människor vi pratar om och alla är olika.
Om fotbollsspelaren Bruno Fernandes går åsikterna isär, men Bruno Fernandes som lagkapten är jag imponerad av. Han är vältalig, säger inte ett ont ord om klubben utan försvarar den och sina medspelare och sätter pressen på sig själv. Han leder Manchester United i januari 2025, han var en gigant mot både Liverpool och Arsenal när United hittade en ny Amorim-växel och har sedan fortsatt leda laget med avgörande aktioner. Han visar känslor, springer och försöker – han ger allt och är kvalitet.
Vem som skulle vara kapten om Fernandes inte var det? Det finns inget självklart alternativ, i en drömvärld hade det så klart varit Marcus Rashford – den bron verkar dock vara brusten. Harry Maguires namn kommer upp, en naturlig ledare som fick en välförtjänt kontraktsförlängning.
Rashford har varit ansiktet utåt och offrat sin kropp för klubben under många år och Maguire har tidigare både fått och blivit av med kaptensbindeln – båda har gått igenom jordskred av skit och inte så konstruktiv kritik. Harry har kommit ut på andra sidan på ett imponerande vis, jag hoppas av hela mitt hjärta att Marcus också kan göra det.
Att spela i Manchester United är ett privilegium, att vara lagkapten för Manchester United ett än större sådant. Det kommer med större ansvar och extra bevakning, det kommer med tyngre press. Som lagkapten ska du leda laget, men du kommer behöva hjälp. Oavsett vem du är kommer du behöva ha klubben bakom dig, du kommer behöva dina lagkamrater och din tränare. Du kommer behöva supportrarnas stöttning.
Marcus Rashford och Bruno Fernandes håller om varandra.
Tom Thorpe blev inte lagkapten för Manchester Uniteds seniorlag, när skadorna staplades på hög hamnade fotbollsskorna längst in i garderoben. Han hade växt upp med förväntningar och press som kapten för Uniteds ungdomslag, men var samtidigt sin egen största kritiker. Hans psykiska mående blev sämre, han kände en tomhet och motivationen försvann.
Från en mörk plats i en nedåtgående spiral kom han i kontakt med en psykolog via Sporting Chance, något som hjälpt honom hitta tillbaka. Sakta kom kärleken till fotbollen åter, och fem år efter sin senaste match skrev han kontrakt med Macclesfield i den engelska åttondedivisionen. Där blev han en del av det lag som blev mästare i Northern Premier League West.
Nu, i januari 2025, verkar fotbollsskorna vara upphängda – denna gång från en helt annan position. Thorpe har hittat sin plats igen, han föreläser och håller workshops över hela England för unga spelare. Han har också hittat tillbaka till Manchester United, dels som en alumni från akademin – ett program där tidigare akademispelare får utbildning och hjälp vidare i sina karriärer, både inom och utanför fotbollen – och enligt hans egen Linkedin-profil är han sedan september 2024 Life Skills Officer i Manchester United.
När system och avkastning ibland känns viktigare än traditioner och personer är jag glad att Bruno Fernandes är lagkapten för Manchester United. Men jag känner sorg när Marcus Rashford hamnat i en situation där Manchester United ser ut att vara ett avslutat kapitel – ett resultat han själv har ansvar för, men även ett resultat av mängder av yttre omständigheter och ibland bristande stöttning. Och jag blir orolig när jag läser att Alejandro Garnacho och Kobbie Mainoo testas på marknaden. Manchester United har ansvar för sina rötter, man har ansvar gentemot spelarna och oss supportrar.
Jag är säker på att ansvaret kan fördelas i en välfungerande klubb och ett välmående lag. Vi supportrar har rätt att ställa krav och kritisera – både klubben och spelarna. Vi har rätt att utkräva ansvar och förvänta oss vilja och engagemang. Vi har ett ansvar att ställa spelarna och klubben till svars. Men innan den första stenen kastas mot en spelare har vi har också möjlighet att stötta och lyfta. Jag skulle vilja säga att vi har ett ansvar och en skyldighet att stötta och lyfta, även när det är tufft.
Tom Thorpes resa ger mig tro och hopp, Manchester United har haft och kommer även framöver ha starka spelare och lagkaptener. Vilka det är vet jag inte, men så länge rötterna och stoltheten finns kvar kommer det bli bra.
Vem skulle du vilja se som lagkapten i Manchester United? Vad händer när spelare från akademin försvinner, och vad krävs för att få en stark spelartrupp som går genom väggar för United? Dela med dig i kommentarsfältet!
