Manchester U - Manchester C0 - 2
Manchester United 0 – 2 Manchester City
Det blev väl ungefär som befarat. Vi bryter ihop och går vidare. Hoppas jag.
Sammanfattning
Det var smärtsamt från start till mål på Old Trafford ännu en gång. Eric Bailly gjorde efter blott 7 minuter ett självmål som osade Eric Bailly hela vägen till Sverige och sen var det på något sätt slut innan det ens hade börjat. United mäktade med ett avslut på mål i första halvlek efter ett, faktiskt, skapligt anfall och man trodde knappt att det var sant. City lyckades återerövra varenda boll och de Gea varierade mellan att skrika på sina lagkamrater och parera sina motspelares chanser i en alldeles för stadig ström. När Bernardo Silva tråcklade in bollen strax innan halvtid var det på intet sätt förvånande, och det blev ännu en andra halvlek som bara var en lång helvetesfärd mot Dantes tjugonde krets, där samtliga sportsligt ansvariga i Manchester United med fördel kan placeras. På många sätt var denna insats mycket värre än mot Liverpool, då United faktiskt var resultatmässigt kvar i matchen ganska länge, men ändå aldrig ens var nära att komma nära. Och för er som lyckats hålla er från att se matchen: gör inte det.
Manchester United: (3-5-2): De Gea – Bailly (Sancho 45’), Maguire, Lindelöf – Wan-Bisssaka, Fred (van de Beek 80’), McTominay, Fernandes, Shaw (Telles 73’) – Greenwood (Rashford 67’), Ronaldo
Manchester City: (4-3-3): Ederson – Walker, Dias, Stones, Cancelo - Rodri, de Bruyne, Gündogan – Jesus, Silva, Foden
Statistik
Målskyttar med assist: Bailly (Cancelo), Silva (Cancelo)
Gula/röda kort: 1/0 (Ronaldo) - 2/0 (Silva, Cancelo)
Bollinnehav: 33 - 67
Avslut: 4 - 16
Avslut på mål: 1 - 5
Hörnor: 1 - 9
Publiksiffra: 73 086 (vid avspark iallafall)
Bäst i United: David de Gea
5 tankar om matchen
1. Vill någon spela för Solskjaer längre?
Det har i mediala uttalanden den senaste tiden låtit som att Solskjaer ”har kvar” omklädningsrummet, det är vad klubben försökt förmedla ut och många United-journalister velat förmedla. Det kan inte finnas en person som fortsätter påstå det efter den här matchen. Ingen av spelarna verkar tro på detta längre, och gör de det är de i grov minoritet. Den frenesi och vilja att kämpa för klubbmärket som hans företrädare stegvis hade sugit ut ur klubben, som hade saknats så mycket och som var så skön att se tidigare under Solskjaer, är som bortblåst. När det heller inte finns något annat att luta sig mot är det kanske den allra viktigaste anledningen till att göra sig av med honom så snabbt som möjligt: för att inte riskera att allt det han gett truppen försvinner innan han gör det. Beroende på vad som händer härnäst kan Solskjaers tränararv fortfarande i det långa loppet vara positivt, men för varje dag som går och för varje insats som mer liknar det som var innan honom förtas delar av det arvet.
2. Det obefintliga bolltempot
Jag vill egentligen inte tänka mer på det erbarmligt usla som hände på planen, men ska man hitta något specifikt som svek, utöver de mer överordnade sakerna som avsaknad av matchplan och kämpaglöd och andra nödvändigheter, var det bolltempot. I den första halvlek flyttade City som vanligt bollen i rask takt mellan varandra med precis lämpligt antal tillslag. Så fort United fick bollen kändes det som att spelarna istället försökte dra ner tempot, ta några extra tillslag på sig och vänta på att en lagkamrat skulle komma i position (vilket, allt som oftast, ingen tycktes göra). I den andra halvleken, när City istället var de som gärna tog lite extra tid på sig mellan bollförflyttningarna, hade United alldeles för få vägar att driva upp tempot. Citys presspel fungerade klockrent hela matchen igenom, men mest berodde det på att de mötte i dagsläget ett av världsfotbollens lättaste lag att pressa. Detta är såklart en effekt av att spelarna inte har tillräcklig trygghet i vad de ska göra i varje situation, och det var något som blev extra tydligt mot just detta motstånd.
3. Inte läge att vända sig mot enskilda spelare
Eric Bailly gjorde som vanligt ett pannkaksfall efter en (nåja) solglimmande insats, Luke Shaw och Harry Maguire gjorde inget som tydde på att de hade hunnit reflektera över sina tidigare insatser än och McFred motbevisade inga av de fans som tycker de är för dåliga för ett United-mittfält. De som i övrigt brukar få mest skit efter såna här insatser, avstängde Paul Pogba och anonyme (om det går) Victor Nilsson Lindelöf, lär säkert få skit ändå. Det går att peka beskyllande i alla möjliga riktningar, och det har det sannerligen redan gjorts, men det är inte läge för det. Inte nu. Det går inte att beskylla enskilda spelare när de får så uppenbart lite hjälp från de som ska formera och leda dem. Det går inte att säga att en specifik spelare faller ur ramen när det inte finns någon ram att falla ur. Visst är det klandervärt som grupp och om min första tanke ovan stämmer är det såklart en oprofessionell attityd från spelargruppen, men kan någon å andra sidan klandra de för att vilja ha en mer kompetent och professionell ledare? Spelare gör sig många gånger skyldiga till kritik, och de har inte uppträtt värdigt Manchester United på ganska länge nu, men det kanske inte är ditåt fingrarna skall pekas just nu. Alla fingrar och tår och samtliga böjbara leder i hela kroppen borde pekas uppåt i klubbledningen, och de borde pekas hårt.
4. Läktar-"matchen"
I införrapporten nämnde jag kort att Old Trafford sällan vänder sig mot en tränare, och att det har varit respektabelt att se arenan stötta Ole Gunnar Solskjaer under de senaste veckorna. De vände sig inte emot honom denna lördag heller, men tongångarna ändrades ganska rejält. Ole’s at the wheel hördes inte en enda gång (vilket väl var för väl med tanke på att vi låg under efter bara sju minuter), och de mest frekventa sångerna som gick runt handlade om två spelare som inte ens var på planen. När Donny van de Beek väl kom in nådde den enkelt men slagkraftigt omskrivna 80-talsdängan matchens högsta ljudnivå, åtminstone av det som tog sig igenom TV-sändningen. Det var en ganska tydlig markering även från Old Trafford som, numera på veckobasis, mer och mer artar sig som en mardrömsscen för Solskjaer. Jag lägger ingen värdering i just den frågan, jag vet inte vad som är rätt eller fel i avseendet, men jag kan med någorlunda gott omdöme värdera fansens sätt att tysta sina inte så noisy neighbours på. De få gånger City-fansen försökte stämma upp, med antingen det vedervärdigt tråkiga Blue Moon eller någon tradig Ole-smädelse, blev de ganska snabbt tystade. Enkla poäng att hämta, absolut, men man tar de få vinster man kan en sån här dag.
5. …but on another note
Om det inte blev tydligt av ovanstående punkt orkar jag inte lägga en sekund till på insatsen, eller någon av de tidigare insatserna heller för den delen. Det är rakt igenom smärtsamt att följa Manchester United just nu. Men hav mod, kära medsörjande. Jag skulle vilja förvränga en viss välomtalad mans väldigt välrefererade ord från några veckor sedan. ”We've gone too far as a group, we're too close, we can't give up now”, sa Ole efter Liverpoolmatchen och fick rättmätiga skrattsalvor, spott och spe riktade mot sig. Men meningen är ganska nära sanningen. Det är en trupp som kommit väldigt långt och de är förmodligen ganska nära att kunna prestera på en otroligt mycket högre höjd än såhär. De ska inte ge upp nu, men Ole ska såklart göra det. Det är bara ett visst pronomen som behöver ändras för att orden skall stämma. ”Viet” måste bort.
Jag har inte mer förtroende för Uniteds ägare och styrelse än någon annan, men hur många gånger kan man misslyckas med en tränaranställning egentligen? Det krävs bara en liten tursam träff för att slumpa in det här laget på en mycket trevligare bana. Slut era ögon, ta några djupa andetag, och tänk på den där tränaren som just du vill ha till United. Om vi alla tänker tillräckligt starkt, kanske vi lyckas påverka klubbledningen. Kanske kan de få för sig att göra en rimlig tränaranställning, om så knappt ens med flit. Konstigare saker har hänt.
GGMU
