Manchester United 1 – 0 Omonia
Och… andas. Från första sekund var det ett massivt spelövertag för Manchester United, massvis med bollinnehav och massvis med avslut. Men avsluten var allt som oftast skeva och vinda, och träffade de mål fanns där en målvakt och räddade. Men till slut kom målet – inhopparen Scott McTominay klev fram på tilläggstiden och gav United fortsatt hopp om en gruppseger.
Sammanfattning:
Matchklockan hade inte ens hunnit upp till två minuter innan Manchester United fått en hörna och Marcus Rashford skickade iväg ett distansskott som Uzoho i Omonia-målet räddade. Och ungefär där har vi ett koncentrat av denna match – bortsett från att skottet träffade mål och ställde till bekymmer för gästerna, det var det långt ifrån alla avslut som gjorde.
Det var United för hela slanten, och även om de där riktigt heta målchanserna saknades till en början for bollen i och kring Omonias straffområde. Bruno Fernandes tog löpningar, ytterbackarna Dalot och Malacia drog sig in centralt och överbelastade och öppnade upp ytor och Rashford fortsatte ta avslut. Men när det så uppstod ett friläge för engelsmannen fanns inte skärpan där. Närmst att spräcka nollan var Casemiro – som fortsatte imponera på mitten, inte bara med bollvinster utan också med passningsspelet – när han rammade ribban med ett riktigt tungt skott.
Hur mycket boll United än hade så blev det inga mål under första halvlek, även fast brasseduon på mittfältet fick varsitt fint nickläge, och förhoppningen om en enkel kväll och tidiga byten försvann.
United skulle ju gjort mål i första halvlek, och vad säger man då om lägena som skapades tidigt i andra? Antony fick ett Antony-läge med vänsterfoten och Rashford missar returen, och Fred försökte sig på ett avslut som mot Leeds förra säsongen men fick inget lyft på skottet. Det var ett rejält höjt tempo United kom ut med, men farten avtog och istället började känslan av att saker gick i stå infinna sig.
Överlägsna i typ alla statistikkolumner, men bolluslingen ville liksom inte trilla in i mål. Det såg inte ut att spela någon roll om det var friläge eller distansskott, chansen att nå gruppsegern såg ut att glida United ur händerna.
På läktarna hördes Elanga-ramsan och känslan var att lite ny energi skulle behövas för att få till ett mål, men svensken blev kvar på bänken och istället klev Casemiro – bäst på plan i United enligt mig – av och Scott McTominay äntrade plan. Inte trodde jag att det var han som skulle frälsa United, men efter att ha skjutit in sig ett par gånger hanterade han bollen i straffområdet som en annan formstark Jadon Sancho och trycke in segermålet en bra bit in på tilläggstiden.
Äntligen. Lättnad.
Manchester United (4-3-3): De Gea – Dalot, Lindelöf, Martinez, Malacia (Shaw 60’) – Casemiro (McTominay 81’), Fred (Eriksen 70’), Fernandes – Antony (Sancho 60’), Ronaldo, Rashford
Omonia (5-3-2): Uzoho – Matthews (Psaltis 65’), Lang, Miletic, Yuste, Kitsos – Panagiotou, Cassama (Diskerud 85’), Charalampous (Papoulis 74’) – Bruno (Loizou 74’), Kakoullis (Ansarifard 64’)
Statistik:
Resultat: 1 – 0
Målskyttar med assist: McTominay (Sancho)
Bollinnehav (%): 70 – 30
Hörnor: 13 – 1
Avslut: 34 – 3
Avslut på mål: 12 – 1
Gula/röda kort: 0/0 – 3/0
Bäst i United: Casemiro
Fem tankar om matchen
1. Etta eller tvåa kan bli helt avgörande
Om man ska vinna en turnering behöver man vinna mot alla lag brukar det heta, men det stämmer ju inte. Om man ska vinna en turnering behöver man slå de lag man möter, varken mer eller mindre – åtminstone i slutspelet. Och då kan man prata om att vissa lag har tur med lotten, vissa får det betydligt tuffare. Man kan också skapa sin egen tur genom att ge sig bästa möjliga utgångsläge. Generellt sett är det på pappret alltid bättre att komma etta i en grupp än att komma två, och i Europa League är det kanske av ännu större vikt. Genom att ta förstaplatsen slipper man ställas mot lagen som hoppar in från Champions League direkt – jag tar ju mycket hellre PSV eller Midtjylland än Barcelona eller Atletico Madrid. Scott McTominays mål gör att United nu har det i egna händer – visserligen kommer det säkert krävas två raka segrar, men segern här kan bli väldigt avgörande för Uniteds Europa League-säsong.
2. Rotation, och avsaknad av rotation
Absolut, Christian Eriksen och Luke Shaw startade på bänken, och Raphael Varane vilades efter att inte varit i full träning. Och det kan kanske tyckas konstigt att sitta och gnälla över att Erik ten Hag inte valde att rotera laget mer när vi har facit och såg att det inte blev en walk in the park ens med ett mer eller mindre ordinarie lag. Jag förstår och köper att det finns en skadesituation, och att nederländaren vill implementera sitt spel och vill sätta sitt lag, något United kommer ha nytta av framåt. Och kanske att jag argumenterar emot mig själv här som just belyst vikten av att vinna gruppen, men jag kommer ändå inte ifrån känslan av att detta var ett ypperligt tillfälle att rotera lite mer – speciellt med tanke på veckan som kommer. Men hey, ten Hag vill inte rotera mer än så här just nu, och vem är jag att säga att han gör fel. Jag hoppas bara att inte vi får se Rashford springa sönder en baksida när han gör sin femte raka 90-minutare.
3. Ytterbackarna svävar och dyker – men är intressanta
Skribentkollega Viktor lyfte i spelarbetygen att det blandas och ges en hel del från våra ytterbackar, och det håller jag med om till fullo. Men jag är inte beredd att vara riktigt lika hård. Visst, jag har slitit mitt hår till en klassisk Zidane-look när Dalot för fjärde gången lägger en tvåmeterspassning rakt i gapet på en motståndare och när ett Malacia-inlägg stannar på första försvararen, men jag tycker mig ändå se lovande tendenser. När United nu var totalt spelförande fick vi se intressanta positioner på ytterbackarna, som minst lika ofta drog sig in centralt och gav alternativ och öppnade upp nya möjligheter som att de överlappade på kanterna. Vi har sett andra lag göra på detta vis där kanske Pep Guardiolas sticker ut en aning, och att det blir på samma vis i United tror jag kanske inte, men det är intressant att vi får se mer och mer prov på olika detaljer i spelet som ten Hag vill implementera. Och då tycker jag ändå Dalot bidrar med en hel del, precis som Malacia och Shaw kan göra. Om det sedan är någon av dessa herrar som kommer lyfta i ett färdigt ten Hag projekt återstår att se, men jag är optimistisk även om det kostar en frisyr.
4. Casemiro är så mycket mer än hungrig hungrig flodhäst
Arbetsprovet i United för brassen är än så länge inte superstort, och det såg lite trögt och segt ut inledningsvis. Men nu har han börjat hitta rätt, och då ser vi vad en riktigt bra central mittfältare faktiskt betyder för ett lag. Som om vi inte visste det när vi saknat det liksom. Och det som imponerar på mig är sättet han nu blivit en självklar del av laget, och då inte bara genom att käka boll likt en hungry hungry hippo – ett spel Axel Tuanzebe tydligen satte Guinness världsrekord i. Det gör han i världsklass, men han spelar också enkelt när det ska spelas enkelt, han sätter passningarna på ett tillslag och driver upp tempot och öppnar upp ytor när det är läge för det. Och han skär igenom lagdelar från egen planhalva och skapar frilägen, han vet vad han ska göra och har koll på läget mest hela tiden. Han fyller till och med på i offensivt straffområde när läge uppstår. Okej, detta var en match mot Omonia, men ett stenhårt skott i ribban är ett stenhårt skott i ribban oavsett motstånd. Casemiro har anlänt helt enkelt.
5. De avgörande spelarna avgjorde inte
Inför matchen ville jag se några av de offensiva spelarna verkligen ta för sig och få saker och ting att lossna, men det kan man väl inte säga att de gjorde. Det skapades många lägen och med en uns skärpa hade de blivit några mål, men det var inga avslutsfötter som riktigt var med i matchen. Vi har – och ska ha – höga förväntningar på spelare som Antony, Sancho, Rashford, Ronaldo och Fernandes, men detta var inte en match där de visade sig från sin bästa sida. Rashford tog sig i alla fall till en mängd lägen men fick inte till någon slutprodukt, medan Antony på andra kanten inte alls övertygade och lyckades inte heller blixtra till som han gjort i andra matcher – men brassen är ny i laget och ska så klart ha tid. Det som börjar oroa mig är formen på Bruno Fernandes. När han kom gjorde han poäng stup i kvarten och det var så klart inte hållbart över tid, men nu missar han på tok för mycket i avgörande lägen och då räcker det liksom inte att han springer mycket. Om United ska få offensiven att klicka behöver portugisen hitta en högre nivå, och minska sin felmarginal. Det finns hur mycket potential som helst offensivt, och de sparade effektivitet och sitt bästa spel för kommande matcher. Det bestämmer vi.
Visst var det skönt med ett sent segermål! Vad tänker ni kring matchen, dela med er i kommentarsfältet.
