Manchester U - Milan
1 - 1

Manchester United 1 - 1 Milan

Den första åttondelsfinalen blev en kväll att glömma som ändå kommer bli oförglömlig av en enkel anledning. Amad Diallo sminkade med sitt första seniormål över en annars likblek insats från Manchester United som har mycket jobb kvar att göra i Milano, eller var nu UEFA väljer att lägga returmötet.

Manchester United: Henderson; Wan-Bissaka (Williams 74'), Bailly, Maguire, Telles; McTominay, Matic; Greenwood, Fernandes (Fred 74'), James (Shaw 74'); Martial (Diallo 46')
Milan: Donnarumma; Calabria (Kalulu 74'), Kajer, Tomori, Dalot; Meite, Kessie; Saelemaekers (Castillejo 69'), Krunic, Diaz (Tonali 69'); Leao

Summering
Det omtalat skadedrabbade Milan inledde matchen absolut starkast, och det Micke Martinsson varnade för i införrapporten besannades med råge. Precis som flera gånger tidigare visade sig United oförmögna att kapitalisera på söndagens fina insats, snarare tvärtom, och inom loppet av 20 minuter hade Milan haft två bollar i nät. Båda blev dock korrekt bortdömda, men det var med blotta förskräckelsen som ett håglöst United kom undan från ett underläge.

Skärpning blev det väl inte direkt tal om, men Milans direkta övertag minskade avsevärt ju längre halvleken led. Det hindrade dock inte United från att slå passningar till höger och vänster, lämna ytor hit och dit och påvisa en sedvanlig passivitet och förvirring i sina offensiva rörelsemönster. Trots detta lyckades man på en hörna skapa halvlekens absoluta dunderläge där Harry Maguire inte kan missa mål efter att fått hela bortre hörnet friställt av en skattning, men ändå lyckas göra just det i vad som tveklöst är säsongens miss från en Unitedspelare.

Om första halvlek visade på att United kanske inte är helt och hållet investerade i Europa League den här säsongen (vilket ur ett supporterperspektiv är lika förståeligt som oförsvarbart) visade Ole Gunnar Solskjaer i halvtid exakt hur man aktiverar åtminstone ett supporterintresse. När Anthony Martial byttes ut med skadekänningar (another one) fick nämligen Amad Diallo en hel halvlek att visa upp sitt unga fotbollskunnande. Och det var inte bara supportrarna som vaknade till, Amads entré sparkade även igång spelarna som tillsammans sparkade igång andra halvlek med en klart bättre intensitet och spellusta. Den höll i sig ungefär 10 minuter, men under de 10 minuterna hann vi få se det första av garanterat många mål från den unga glöden Amad Diallo. Ännu en briljant genomskärare från Bruno Fernandes, en enkel löpning från Amad, en instinktiv och vacker skarvning över Donnarumma och en känsla av att det där var början på något väldigt stort.

Att United därefter återgick till att spela samma plattmatch som i första halvlek (och som mot Crystal Palace, och mot Sheffield United, och så vidare, och så vidare…) och att Milan fick in en rättvis kvittering på ännu en fast situation i matchens slutskede kanske vi kan strunta i.

Slutresultat: 1-1 (Amad Diallo)
Bäst i United: Amad Diallo

Tankar
Två storklubbar som föll ifrån den absoluta toppen ungefär samtidigt; som sedan dess harvat runt i ganska liknande stadier av förtvivlad förvirring men kanske nu är påväg mot lite ljusare tider igen. Den tanken slog iallafall mig på förhand, och jag var nästan lite taggad på att få bevis på att United var det laget i den något bristande jämförelsen som hade kommit lite längre i sin resa tillbaka mot sina riktiga glansdagar. Så blev det ju inte direkt, utan vi fick snarare (för vilken gång i ordningen?) ett prov på de många brister som Ole Gunnar Solskjaers Manchester United otvivelaktigt besitter. Oförmågan att bryta ner välstrukturerade, låga försvar, ett ohälsosamt beroende av sina viktigaste pjäser och en avsaknad av att kunna försvara på fasta situationer i planens ena ände och det så uttjatade, lättanalyserade, fullständigt fundamentala offensiva grundspelet i den andra änden.

Pratar vi istället om antydan till ljusare tider så finns det såklart bara en, ganska stor, punkt att fokusera på. Det mest spännande råämnet Manchester United haft i sin ägodel gjorde efter några kortare inhopp sitt första riktiga framträdande idag, och Amad gjorde väl ingen besviken. Visst syns det till och från att han är 18 år på fler sätt än den modesta kroppshyddan, men modet att konstant ta sig an sina motståndare och mognaden att våga värdera situationer är bara några av de saker som kittlar något oerhört med vår nya kelgris. Det känns som att kopplingar har dragits till flera av vår tids största namn, men de liknelserna som duggat tätats från gamla tränare och lagkamrater verkar vara till Lionel Messi, och de är jag beredd att skriva på alla dygnets sekunder.

Denna upplaga av Manchester United ger oss aldrig speciellt tydliga besked i var man faktiskt står i varken en engelsk eller europeisk hierarki. Framtiden är således fortsatt oviss även denna vecka, men vi har iallafall Amad Diallo att se fram emot. Och det är inte så lite det.