Manchester U - Fulham
3 - 1

Manchester United 3 – 1 Fulham

Det här såg ju länge ut att rinna United hur händerna, det skulle nog inte bli ett nytt Wembley-besök. Men så utbröt kalabalik och de röda korten for runt i luften. När krutröken lagt sig hade United tagit sig ut levande och kan rikta in sig på semifinal i FA-cupen. Hur gick det då till? Häng med så tar vi oss igenom matchen och ser vad som stack ut.

Sammanfattning:
Sista matchen innan landslagsuppehållet, och det kändes direkt från avspark som att Manchester United gick lite på sparlåga. Tyckte mig höra att de tillresta Fulham-supportrarna ganska högljutt frågade sig om de kommit till ett bibliotek (bibliotek gillar man, ju) – och de hade väl rätt till att vara lite kaxiga. Ute på plan var det bortalaget som såg piggast ut och som hittade vägar fram mot motståndarmålet.
Åtminstone såg det ut så första halvtimmen, Mitrovic markerade närvaro kring Maguire och Martinez samtidigt som Willian fick mycket boll på sin kant och United hade svårt att stänga ytan centralt i plan vilket gav Harrison Reed utrymme att löpa och ta sig till farliga ytor. United hittade fram vid något tillfälle, men det oroade egentligen inte gästerna alls. Från sidlinjen skrek Ten Hag ut direktiv, och med små huvudskakningar var det tydligt att han inte var tillfreds med det han fick se.
Inget av lagen skapade något riktigt farligt, United hade något halvläge här och något distansskott där – men känslan var absolut att Fulham kändes giftigare och med lite mer flyt och skärpa hade gästerna kunnat gå till halvtidspaus i ledning.

Förhoppningen var att pausen skulle ge United ny kraft och nycklar för att utmanövrera gästerna, men istället var det bara spel mot Uniteds mål första minuterna i andra. De Gea tvingades till två finfina räddningar innan Mitrovic på hörna nummer tre inom fyra minuter kunde stöta in ledningsmålet.
Ten Hag fortsatte skaka på huvudet, Bruno Fernandes placerade en boll strax utanför och Fulham fortsatta såra United i omställningsspelet. Något behövde hända, och med dryga halvtimmen kvar skickade Ten Hag in Antony och tog av McTominay vilket gav en klart mer offensiv balans på laget. Antony sparkade på det mesta han såg men det krävdes ändå en De Gea-räddning vid krysset för att United skulle stanna kvar i matchen.
Så visade det sig ändå – som så många gånger förr – att ett byte fick effekt. Bruno Fernandes satte Antony i spel som i sin tur spelade fram Jadon Sancho som rundade Leno och tvingade Willian att använda handen för att hålla bollen borta från mål. VAR klev in i bilden, det blev kalabalik och när röken väl lagt sig var det straff till United och rött kort till Willian, Mitrovic och Marco Silva. TRE röda kort alltså!
Från straffpunkten var Fernandes säkerheten själv, och med två man mindre på plan och tjugo minuter kvar att spela skulle det bli tufft för Fulham. United behövde bara två av de där minuterna, sedan hade Shaw spelat fram Sabitzer som styrde in sitt första United-mål och fullbordade vändningen.
Domaren hade egentligen kunnat blåsa av matchen där och då, Fulham hade inget att sätta emot. Men den spelades självfallet klart och innan sista visslan hann Fernandes bli tvåmålsskytt när han dundrade in 3-1 – älskar den typen av no-nonsens-avslut. Det blev ingen walk-in-the-park, men United är i semifinal och det blir nytt besök på Wembley.

Manchester United (4-3-3): De Gea – Wan-Bissaka, Maguire, Martinez, Shaw – McTominay (Antony 58’), Sabitzer, Fernandes – Sancho, Weghorst, Rashford (Fred 83’)

Fulham (4-2-3-1): Leno – Tete (Soares 89’), Diop, Ream, Robinson – Palhinha, Reed (James 89’) – De Cordova-Reid (Solomon 89’), Pereira (Cairney 89’), Willian – Mitrovic

Statistik:
Resultat: 3-1
Målskyttar med assist: Fernandes x 2 (Fred), Sabitzer (Shaw) – Mitrovic (Diop)
Bollinnehav (%): 56 – 44
Avslut: 12 – 11
Avslut på mål: 10 – 6
Hörnor: 6 – 7
Gula/röda kort: 1/0 – 2/2

Bäst i United: David de Gea

Fem tankar om matchen

1. Harry Maguire har 20 raka utan förlust
När laguppställningen kom och det stod klart att Raphael Varane inte kom till spel utan att det istället var Harry Maguire som tog platsen bredvid Lisandro Martinez kom en liten känsla av oro. Nummer ett; vad har nu hänt med Varane? Nummer två; hur ska detta gå med Maguire där bak?
Lugnande besked på fråga nummer ett, Varane ska kunna vara tillbaka efter landslagsuppehållet. Fråga nummer två då? Ja, jo, men det där löste väl Harry ganska bra. Jag läste mig till att Maguire inför denna match faktiskt hade 19 raka matcher i Manchester United utan förlust, 18 av dem var segrar och 13 hållna nollor. Nu kan vi alltså plussa på ett på de två första delarna där. Imponerande ju. Men kikar vi lite närmre ser vi att det finns en del sena inhopp – så det är väl en statistik som har sina asterisker.
Och hur ser förhållandet mellan statistiken och ögontestet ut – det känns ju ofta så jäkla virrigt. Men även om det ofta känns virrigt och segt säger ändå statistiken något. Så jag drar en lans för kapten Maguire, vi behöver kanske inte vara så oroliga som vi tror. Han ska ha beröm för hur han hanterat att hamna på bänk, och han ska ha beröm för hur han hanterade denna match. Han ska inte starta när alla är friska, men med denna statistik och de senaste insatserna i ryggen är han klart nummer tre, och det är inte så illa det heller.

2. Det centrala mittfältet var ingen megahit
Brasklapp; det är inte så lätt att hitta rätt när man knappt spelat ihop. Så, då var det ur vägen. Det blev inte Fred och Sabitzer, det blev McTominay och Sabitzer som fick axla ansvar när Casemiro var borta – och det gick väl… sådär. De gjorde båda två bra aktioner, där McTominay var nere i eget straffområde och täckte undan några gånger och Sabitzer visade prov på spets när han kombinerade vid offensivt straffområde. Men de fick det inte riktigt att sitta ihop över hela plan. Om det var en effekt av att United som lag inte kom upp i någon vidare standard eller om det tvärt om var en anledning till att United hackade låter jag vara osagt.
Allt för ofta lämnades stora hål centralt i plan dit Fulham kunde löpa och såra United. McTominay är skicklig i duellspelet men inte lika placeringssäker som Casemiro och Sabitzer hamnade ofta ganska högt upp och kunde då inte hjälpa till att täcka upp ytorna som uppstod. Det saknades en sköld. Håll i er nu, nu slår jag in en öppen dörr: Casemiro är självskriven i startelvan. Jag tror vi kommer få mycket nytta av Sabitzer som bjöd på flera offensiva aktioner som kunde gett ett effektivare United lägen, och jag tror samspelet kommer se ännu bättre ut med mer speltid. Med bättre prestationer runtomkring blir det också lättare, men när Casemiro fått sin välbehövliga vila ska han tillbaka – och varför inte att Fred får växeldra med Sabitzer då.

3. Pina Colada på stranden
Hela 14 dagar tills United spelar nästa match, lite uppehåll. Det ser ut att behövas. En Pina Colada eller två och några dagar på stranden för att ladda batterier. Skönt.
Så kommer det så klart inte vara, många ska iväg och matchas intensivt med sina landslag, och de som är kvar i Manchester kör på med träning. Så även om det fysiskt kanske inte blir så mycket paus kan det mentalt vara uppfriskande att tänka på något annat en stund.
Det intensiva matchandet tar ut sin rätt, och det syntes tydligt att Fulham var skarpare i många avseenden. Det var egentligen bara några vassa De Gea-räddningar och några tappade Fulham-huvuden som höll United kvar i matchen och gav möjligheten att också vända den.
Inför matchen varnade jag för Joao Palhinha, men det var inte bara han som gjorde livet surt för United. Harrison Reed vände och vred sig förbi, Willian flöt så där oerhört estetiskt tilltalande fram, Mitrovic bufflade och knuffade och Andreas Pereira sprang. United hade bekymmer att matcha mycket av det – och bekymmer att ta tag i taktpinnen, trots hemmaplan. Några briljanta aktioner räddade United denna gång, men ska vi ta oss hela vägen i alla turneringar som återstår behövs en omladdning och lite friska havsvindar.

4. Jadon, my Jadon – jag vill se mer
Innan Jadon Sancho kom till United pekade jag – inte bara jag – ut honom som en drömvärvning. Men det blev en tuff första säsong, och denna har varit som den varit. När han kom tillbaka i spel gjorde han flera fina inhopp där han bidrog med rörlighet, finess, snabbhet, överraskningar och poäng. Yes, där är han ju, där är den Jadon Sancho vi längtat efter. Men problemet är att de där grejerna har vi mest fått se när han hoppat in i andra halvlek mot lite tröttare motståndare, när han startat blir det inte samma effekt. Det blir för många tillslag på bollen, för många enkla passningar som missas och för många bolltapp.
Så blixtrar han till och hur kyligt som helst rundar Leno och skapar straffen som ger United möjlighet att vända. Men vi måste få se mer av det, och mindre av det som inte lyckas.
Marcus Rashford har på många sätt burit laget offensivt, och han måste kunna få mer regelbunden avlastning. Garnacho är ung och kommer pendla i prestation, Antony gör detsamma även om han mer och mer hittar rätt, och Sancho har alla förutsättningar för att bli den där självklara stjärnan.
Han har haft det tufft och han ska få komma in i det ordentligt, jag bara önskar att det inte är någon blixt här och var utan fullskalig domedagsstorm.

5. För guds skull, en match i taget
Manchester United i den ena semin, Manchester City i den andra. Det är ju så klart upplagt för ett Manchester-derby på Wembley – en match som kan färga, inte bara Manchester utan även London rött eller blått. Vilken dröm att få knäppa Pep på näsan i en final.
Men för guds skull, ta nu en match i taget. Innan det är final är det semifinal, och den får absolut inte glömmas eller underskattas. Hade det varit Sheffield United – med all respekt – hade jag varit lugnare, men nu är det Brighton & Hove Albion. Ett lag som bara blivit bättre sedan tränarbytet och typ ser ut att kunna ge sig in i kampen om CL-platserna.
Vi såg hur det såg ut nu mot Fulham, inget kan tas för givet. Men även om United gjort bättre prestationer tidigare under säsongen är det så klart en styrka att vinna. Något vi verkligen ska ta med oss. Det hinner rinna en del vatten under broarna under månaden som är kvar tills semifinalen spelas. Men United kommer komma till Wembley som favorit, vilket är helt i sin ordning – och då är det fokus på den uppgiften, så kan vi prata om derby i en final efteråt.

Manchester United är klara för semifinal i FA-cupen, visst är det härligt. Vad tänker ni kring matchen, dela med er i kommentarsfältet!

TV: Stökiga scener när Fulham får tre utvisningar och United kvitterar