Krönika: Martin Jol och den tolfte omgången
Martin Jol kom som en vind men får nu utstå spott och spe medans han sakta men säkert är på väg ut bakvägen. Vad har Jol gjort för att förtjäna detta öde?
”Jag är mycket glad över att ha anslutit mig till Fulham. Det är en klubb med en bra, solid grund och mycket bra supportrar. Jag ser fram emot att få vara en del av Fulham-familjen och vill tacka ordföranden för den tro han har visat gentemot mig.”
Så lät det när Martin Jol annonserades som Mark Hughes efterträdare tidigt i juni 2011. De flesta var då eniga om att Jol var en bra ersättare. Jol hade tränat bra klubbar, stod för en offensiv och rörlig fotboll och visste hur man skulle coacha en underdog som ville fortsätta slåss om de sista Europa-platserna. Föga anade vi att vi två och ett halft år senare skulle vara där vi är idag.
Jol och 2011/2012
I tolfte omgången av Jols första säsong borta mot Sunderland hade holländaren redan hunnit med att klaga på att Fulham var ett gammalt lag med gamla spelare som borde ersättas med yngre spelare snarast. En av Jols första åtgärder var till exempel att rucka på radarparet Aaron Hughes och Brede Hangeland i mittförsvaret till förmån för den yngre, då 26-årige Philippe Senderos. En av de första principiella beslut denne principfaste och stolte man har tagit under sin Fulham-regim.
Startelvan mot the Black Cats såg ut såhär (4-4-1-1): Mark Schwarzer – Aaron Hughes, Philippe Senderos, Brede Hangeland, Chris Baird – Damien Duff, Dickson Etuhu, Danny Murphy, Clint Dempsey – Moussa Dembélé – Bobby Zamora.
Snittåldern för ovanstående startelva var 29 år. Matchen slutade 0-0 och Fulham hade börjat knackigt. Enbart 11 poäng hade spelats ihop och laget låg på en sextonde plats. Under säsongen som gick grodde det ett missnöje mellan det äldre spelargardet som varit med innan Jol, under en tid som skulle komma att bli Fulhams mest framgångsrika någonsin, och den nye holländaren som inte verkade värdesätta detta faktum. Jol var istället intresserad av att föryngra snabbt. Detta tog ut sitt uttryck på planen och resultaten. Bland annat åkte Fulham ut ur Europa League med en käftsmäll. Det enda som krävdes för avancemang från gruppspelet var en seger hemma mot redan avhängda Odense. Fulham ledde också komfortabelt i paus med 2-0. Andra halvlek är lite av en dimma men jag minns att D'by Fall kvitterade med matchens sista spark och det omöjliga blev möjligt.
När tillsist Hughes och Hangeland fick bilda mittbacksförsvar kontinuerligt igen samtidigt som Danny Murphy, Moussa Dembélé och Clint Dempsey fick de roller dem skulle haft från början började resultaten komma, och säsongen slutade med en niondeplats och 52 poäng.
Jol och 2012/2013
Ett år efter matchen mot Sunderland var det dags för en ny tolfte omgång. Även denna gång stod Sunderland som motståndare, fast matchen spelades på Craven Cottage. Brede Hangeland åkte tidigt på ett rött kort efter en snål bakåtpassning av Giorgos Karagounis och matchen förlorades med 1-3. Jol ställde upp med en 4-4-2-formation med följande spelare i laget: Mark Schwarzer – Sasha Riether, Aaron Hughes, Brede Hangeland, John-Arne Riise – Damien Duff, Giorgos Karagounis, Steve Sidwell, Alexander Kacaniklic – Bryan Ruiz, Dimitar Berbatov.
Snittåldern i laget låg på 30 år. Föryngringen som Jol talade om hade med andra ord inte gått så bra. Laget var nu äldre än för ett år sedan. Samtidigt hade Jol bytt formation och sju spelare. Efter Sunderland-matchen låg laget nia på sexton poäng. En bra inledning, men ni vet hur det gick. Spelet började gå i stå rätt tidigt och Jol hade ingen aning om hur han skulle ta oss ur knipan. Vore det inte för Berbatovs 15 mål och de små perioder av matcher där vi tog några segrar hade placeringen – 12:a – kunnat vara betydligt värre. Det faktum att vi var sju pinnar från Wigan på en 18:e plats säger en del om hur jämnt det faktiskt var.
Jol och 2012/2013
Förra helgen var det så dags för Jols tredje tolfte omgång som Fulham-tränare. Denna gång mot Swansea. Han har nu fått utstå sin tuffaste tid som Fulham-tränare. Det är väldigt få som vill ha kvar Jol och känslan är att han ligger i personligt krig med många av supportrarna på Craven Cottage. Som nämnt är Jol en väldigt stolt man som tar åt sig personligt av saker och ting (detta är något han har sagt själv, inte som jag skojar om) och de burop och ”Jol Out”-ramsor som ekat över the Cottage under ett antal omgångars tid nu har fått Jol att bli skogstokig på fansen. Som natt och dag om man jämför med det inledande citatet i den här artikeln. Det är intressant hur snabbt det kan gå ibland.
Hur som helst förlorade vi den här tolfte omgången också. Jol ställde upp med en 4-3-2-1-formation, en tredje formation. Laget såg ut som följer: Maarten Stekelenburg – Elsad Zverotic, Aaron Hughes, Fernando Amorebieta, Kieran Richardson – Scott Parker, Derek Boateng, Pajtim Kasami - Bryan Ruiz, Dimitar Berbatov – Darren Bent. Det skiljde sig alltså på åtta positioner om man jämför med 2011/2012. Snittåldern i laget låg på 28 år. Två års skillnad jämfört med förra säsongen, men det beror förmodligen mycket på att Mark Schwarzer, 40 år, ersatts med Maarten Stekelenburg, 31.
Swansea vann som sagt sedermera med 1-2 efter ett sent mål av Jonjo Shelvey och Jols krig mot supportrarna fortsatte när han demonstrativt tog tag i klubbemblemet och tittade på det med en förbryllad uppsyn på väg in i omklädningsrummen samtidigt som sångerna om Jols avgång fortsatte. Vad Jol ville ha sagt med det är tydligt. Jol anser att Fulham spelar bra, har otur och att supportrarna inte står bakom sitt lag, sin klubb och klubbmärket. Detta efter en hemmamatch på vad som brukade vara vår borg där ett formsvagt Swansea dominerat bollinnehavet (36-63%) och skottstatistiken (9-21).
Låter detta som en hållbar situation?
Lawrie Sanchez in disguise?
Att döma av Jols tre tolfte omgångar kan vi sluta oss till ett antal saker:
* Jol har inte klarat av att göra det han främst skulle åta sig – nämligen att föryngra laget. I sin iver att förklara och med diverse petningar visa att Fulham var tvunget att föryngra sin trupp för att fortsätta nå framgång gjorde han sig ovän med många av de äldre spelarna – grund- och stöttepelarna skall tilläggas – i laget. När dessa försvann fick Jol upptäcka att det inte var så lätt att hitta spelare som var fyra år yngre och höll samma klass för en någorlunda vettig prislapp. Jols värvningar har istället till mestadels bestått av lån av gamla spelare som Jol tidigare tränat utan någon egentlig fokus på vad spelarna ska ha för position eller tillföra laget.
* Som ett resultat av detta har Jol heller inte kunnat spela ihop det lag han hoppades på att han skulle få göra. Spelare har kommit och gått och den ende som spelat i samtliga av de tre ovanstående startelvorna är ironiskt nog Aaron Hughes. Ytterligare ett tecken på att värvningstrategin varit inkonsekvent är att Jol bytat formation alltför ofta, något som så klart har bidragit till den osäkerhet och inkonsekvens som vi idag ser i Fulhams spel.
* Den lagdel som fått ta mest stryk på grund av denna händelseutveckling är backlinjen. Den lagdel som länge var vår stora styrka och som förmodligen är den lagdel Jol lyckats nedmontera bäst, eller vad sägs om -10 i målskillnad? Det innebär i skrivande stund att vi har Premier Leagues fjärde sämsta målskillnad.
Dessa punkter får mig att tänka tillbaks på Lawrie Sanchez korta tid som tränare för Fulham. Sanchez hoppade in när Chris Coleman fick foten i slutet av säsongen 06/07 och säkrade nytt kontrakt med laget. Sanchez belönades därför själv med ett nytt kontrakt. Säsongen därpå värvade Sanchez hej villt och med facit i hand fanns det ingen riktig struktur eller tanke bakom vad spelarna skulle tillföra. Något alltså Jol till viss del också har gjort. Samtidigt visste inte Sanchez hur han skulle spela sina mannar. I den sista matchen – hemma mot Newcastle där Joey Barton avgjorde i sista minuten (ett scenario Jol också råkat ut för gång på gång) – spelade Steven Davis, Danny Murphy och Clint Dempsey på ett tremannainnermittfält där ingen verkade veta vad de skulle göra. Samtidigt spelade spjutspetsen David Healy på en kant medans Hameur Bouazza fått chansen som ensam striker, när det såklart borde varit tvärtom.
Att sedan Aaron Hughes, Simon Davies, Danny Murphy och Clint Dempsey – alla en del av laget den där matchen mot Newcastle - skulle gå och bli en del av den mest framgångsrika Fulham-upplagan någonsin visar bara på hur man som tränare kan få spelare som har räknats ut som för gamla eller för veka att lyfta sig som en enhet. Om man kan ingjuta mod, stärka lagmoralen och använda spelarna till det dem är bra på. Detta var något Sanchez misslyckades med, och något Jol aldrig kommer lyckas med. Det är bara att hoppas att Shahid Khan förstår detta snart. Sanchez fick sparken efter sjutton omgångar, den säsongen klarade vi oss som bekant med nöd och näppe efter att Roy Hodgson trollat med knäna. Vågar du riskera att dras in i en kronisk bottenstrid, herr Khan? Ett the Great Escape är få förunnat, oavsett vad Hollywood-filmerna påstår.
Morgondagens resultat mot West Ham tror jag kommer bli mycket avgörande för vem som fortsättningsvis får träna Fulham och vad för typ av säsong vi supportrar har att vänta oss. Vid förlust hoppas jag vår nye ägare gör sitt jobb och ser till att avsluta denna miserabla saga. En saga som vi kan kalla Martin Jols uppgång och fall.
***
I nöd och lust - COYW
