Martin rapporterar från England
Mer än en månad har gått sedan jag lämnade Sverige för en höst på de brittiska öarna. Intrycken är så här långt många och det finns mycket man vill dela med sig av när det mesta har prövats på i detta land. Häng med i liten sammanfattning som handlar om allt från City-matcher, rugby, lömska nattklubbar och arroganta engelsmän.
Den 16 september satte jag mig på planet från Landvetter för att spendera en hel hösttermin som student på University of Leeds. En spänd förväntan fanns inom mig när jag för första gången skulle testa på studier utomlands och såg många orosmoment spelas upp framför mig. Det som emellertid dock hela tiden bemästrade den nervositeten var att jag ständigt skulle befinna mig 45 minuter ifrån den ljusblå staden, Manchester.
Min ankomst till England och Leeds skedde i samma stund som Rugby VM började. Det var det enda som folk snackade om, och Leeds som var en av värdarna var ompysslat i Rugby-affischer och fans-zoner. Därför var det svårt att hitta barer och pubar som prioriterade Premier League-fotbollen. Efter ett långt orienterande efter sportbarer fann jag till slut "shooters" nere vid Town Hall i centrala Leeds som sedemera har blivit mitt stammisställe. Nu på senare tid (kanske beroende på att England var värdelösa i Rugby-VM) har allt fler barer kommit tillbaka i sina rutiner med PL-fotboll på storbildsskärmen.
Det skulle dröja en månad innan jag bevittnade första citymatchen på plats. Mycket på grund av att skolan tog tid samt att tiden helt enkelt inte räckte till. Innan dess hade jag dock bevittna en Rugby-match mellan de två universiteten i staden och detta visade sig vara något alldeles extra. På en Cricket-arena i Leeds bevittnade jag min första Rugby-match som var mer än bara en match. Det visade sig vara en stor rivalitet mellan skolorna vilket renderade i flertalet bråk och planinvasioner. Jag kunde räkna till inte mindre än 10 "streakers" där den sista tar priset genom att springa naken i flera minuter innan vakter stoppade honom. Vad matchen slutade vet jag faktiskt inte än idag, för det där reglerna är obegripliga och sporten i sig alldeles för medelmåttig. Matchen sågs förövrigt av 14000 åskådare, otroligt...
Nåväl, lördag 17 oktober satte jag mig på bussen vid Leeds Station för att bege mig till Manchester. Bussen tog cirka en timma och passerade härliga städer och områden som Huddersfield, Oldham och Rochdale. Jag anlände relativt tidigt för att göra lite av staden innan jag satte siktet mot Etihad. Väl på Etihad-området gick jag faktiskt direkt till Mary D's för att känna på stämningen. Ett möte med några svenskar från Citizens och ett par bärs tillsammans var en fin uppladdning på ett Mary D's som för en gång skulle levererade. Med en timma till matchstart var det smockat med folk och helt okej allsång. Tidigare besök på Mary D's har varit en besvikelse, så detta var kul att bevittna. Matchen vet vi i nuläget alla hur den slutade och med platser på Colin Bell Stand Level 3 såg man hur City enkelt gjorde processen kort med Bournemouth. Sterling levererade för första gången ordentligt och det var bara glada miner efter matchen. Dagen forstatte sedan på Yatess för några pints innan jag tog avsked från svenskarna för att sätta mig på bussen tillbaka till Leeds.
Match nummer två skedde bara 4 dagar senare och den här gången skulle en Champions League-match bevittnas för första gången. Ett par studiekamrater hängde med den här gången, för en del av dem var det i princip första gången en fotbollsmatch skulle bevittnas.
Champions League-hypen i Manchester är så ljummen som den bara kan bli, snarare iskall. Inte alls lika mycket folk på Mary D's, inte alls lika härlig atmosfär och uppladdning. Utanför Etihad såldes half-scarfs i mängder och man märkte att många hardcore-fans hade valt att stanna hemma. Anmärkningsvärt var dock att man fick bevittna en hel del Sevilla-huliganer som stökade på läktaren. Cityfansen närmast bortaklacken hamnade i ett litet handgemäng med spanjorerna och många blickar riktades mot kurvan där vakter sprang till för att skildra fansen. Det visade sig senare, utan min vetskap, att spanjorerna hade stökat redan på stan tidigare med polacker. Matchen sågs från South Stand, alldeles intill Sevilla-fansen och jag blev positivt överraskad över den här vinkeln. Riktigt fin överblick över spelet och hur de rörde sig, man kunde följa deras löpningar och vilka som gestikulerade mycket samt gav direktiv till varandra. Intressant och rekommendation till er som vill se mer av detta när ni åker över. Matchen slutade ju till slut lyckligt även om det var en sömnig historia. Sevilla spelade trevlig fotboll och kommer vara en tuff bortamatch, minst sagt. KDBs avgörande var helt fantastiskt och i samma skede reste vi oss för att gå. Tur att jag stod i gången när anfallet började, annars hade jag nog missat målet.
Leeds är en trevlig stad som förfogar över ett mediokert fotbollslag för stunden där tidningarna beskriver det som en cirkus. Därför är fotbollsintresset inte stort just nu i staden, man går fortfarande och snackar om de fina minnena från 70-talet när Bremner och "Dirty Leeds" regerade. Leeds-fansen har lyst med sin frånvaro och varje engelsman jag stöter på hejar på andra lag. Som student får man passa sig när man är ute då det är mycket droger i staden. Kvinnorna gillar Rugby-killar som klär sig för jävligt och då får jag vackert ställa mig åt sidan. Efter en kväll ute har man egentligen bara grämt sig över arroganta och vulgära britter som inte vet hur man är trevlig på ett fint sätt och den härliga Indie-rocken som jag så gillar mycket, är än så länge ganska sällsynt.
På lördag bär det av till Manchester igen för mötet med Norwich och oavsett hur otrevligt det är på vissa nattklubbar eller vad jag nu hittar på dagarna här i Leeds, så är det alltid en underbar känsla att komma till Manchester och se laget ens hjärta slår för. Det, mina vänner, det är oslagbart.
På återhörande
