Mikael minns du sångerna?
Den 13e maj var Man Utd vinnare av ligan under någon minut. En Kun-spark senare var titeln flyttad ett par mil till de ljusblå kvarteren i Manchester. Än finns risken för att vi får återuppleva den flytten.
Jag sitter på ett tåg mot Göteborg, det är början av februari och vintern håller ett rätt stadigt grepp om Sverige. Utanför ser man vitbeklädda träd och en gråmulen himmel. För snart ett år sedan drabbade en liknande bild mig men i ett annat land. Den gråmulna himlen fanns där men de vitbeklädda träden var istället engelsk landsbygd. Då satt jag på ett tåg mellan London och Manchester. Jag hade landat i London kvällen innan för att spendera natten på en mindre pub som extraknäckte som vandrarhem. Mitt rum låg precis ovanför baren och trappen upp gick precis bredvid några av dem ölstinna borden. Jag ägnade kvällen och början av natten där på puben, pratandes om allt förutom fotboll. Runt bordet där jag satt fanns två olika sällskap, grabbgänget med en kille som hade däckat redan vid 23 och de diskuterade nu hur man skulle få hem honom utan att man själva behövde följa med. Där satt även väninnorna, kvinnorna som laddade för en helkväll någonstans mitt inne i London samtidigt som grabbarna gjorde vissa utfall för att försöka få följa med. Personligen tackade jag nej, när de båda sällskapen gjorde sig redo för att ta sig in mot Londons kärna och puben skulle stänga, så tog jag klivet upp på rummet. Lade mig i sängen och läste en av böckerna om George Best. Resan i våras var ingen nöjesresa, den handlade bara om fotboll.
Två dagar senare skulle United spela mot Fulham hemma på Old Trafford. Tabelläget var lovande och det enda som egentligen oroade en då var att matchen mot City på valborgsmässoafton skulle bli helt avgörande. En direkt ligafinal så nära ligans faktiska slut. En match som skulle kunnat bli ett fantastiskt minne och något vi skulle prata om i decennier framöver, men vi alla vet hur det minnet blev. En hörna, en belgare och sedan var rollerna ombytta. Vi som de jagande, City som de jagandes. Jag kan inte minnas exakt hur jag kände efter den där matchen 30/4 2012, kanske är det för att man bara kände tomhet. Jag vet att kvällen blev ett relativt stort misslyckande, vem kan gå vidare från ett hårt slag i solar plexus och samtidigt le åt livet? Det är lätt att vandra rakryggad i total framgång, att sträcka på sig så att hela världen får veta att du är vid gott mod. Just nu vandrar vi med de bäst uppsträckta ryggarna i hela fotbollseuropa.
Manchester United har skaffat sig ett fantastiskt försprång i Premier League. Nio poäng före regerande mästarna City är oerhört imponerande och i vilken annan liga som helst så hade man börjat prata om guldet nu. Det mesta ser ju sådär overkligt bra ut, skadorna är rekordfå, de tuffaste matcherna är avverkade och trots stundtals mediokert spel duggar poängen in. När jag satt där på tåget på väg till Manchester var det inte lika lovande, även om tecknen fanns där. City hade, sin vana trogen, kryssat mot Stoke och United skulle gå upp i en 3-poängsledning vid vinst mot Fulham. Innan matchen sjöng man som vanligt inne på Bishop, Boyle var i hans vanliga form och det andades framgång blandad med ångorna av Stella Artois. Matchen blev inte något alla drömmer om att få uppleva, precis som i lördags slutade matchen 1-0 efter att Rooney avgjort strax innan paus. När jag sedan tog promenaden från Old Trafford in mot stan sjöng man frågandes om vem staden tillhörde, 20 000 tomma platser och hela den biten. Det kändes bra, det kändes lovande. Det gick som det gick.
Två matcher senare skulle det där försprånget på tre poäng vara utökat till åtta. United hade slagit tillbaka såväl Wolves som Queens Park Rangers, City hade bara lyckats få 1 poäng med sig från sina matcher mot Sunderland respektive Arsenal. Det var sex matcher kvar, United hade åtta poäng tillgodo och man skulle möta Wigan. Nedflyttningshotade Wigan som år efter år klamrade sig kvar i ligan efter ständigt starka avslutningar på säsongen. Som stora favoriter skulle United bara dit och hämta tre poäng, det slutade med 0 och avståndet hade börjat minska. Alla minns matchen mot Everton, den hågalna tillställningen som slutade 4-4 och dukade upp bordet för derbyt. Som sagt, en hörna, en belgare. Ridå.
Med det här i minnet kommer man aldrig kunna se på en ligaavslutning på samma sätt. Förra året satt jag självsäkert och skröt om hur nummer 20 skulle inkasseras strax innan sommaren gjorde intåg. När man nu hör män sitta på samma självklara sätt blir jag orolig. Det återstår 13 matcher mot lag som slåss mot nedflyttning, mot City och mot Chelsea. Så när jag sitter här på tåget mot Göteborg med vintern utanför så drabbar ett snett leende mina läppar. Det ser väldigt lovande ut men historien ljuger aldrig.
Det här kommer att bli en helvetesresa fram till maj. Låt oss hoppas att vi i alla fall kommer fram.
Väl mött!
Er hängivne krönikör
/Gustaf Granqvist
Twitter: @ggranqvist
