Krönika: Därför hänger vi kvar
En krönika ifrån en trogen DIF-supporter och skribent i Vulkanernas gästbok angående varför DIF hänger kvar i Superettan.
Säsongspremiär. Superettan. Matcher mot klassiska lag som IFK Norrköping, Åtvidaberg och Örebro SK. Det borde vara hur kul som helst att vara degerforsare just nu.
Ändå är det svårt att hitta den där riktiga glädjen inför mötet med AIK nu på söndag. Svårigheterna under försäsongen och totalhaveriet mot Brommapojkarna har satt sina spår. Ännu värre är Tony Gustavssons sätt att baissa laget. När tränaren själv ställer sig inför hela det
svenska fotbollsetablissemanget och meddelar att spelarna fortfarande inte är redo för spel på den här nivån är det lätt för en supporter att tappa modet.
De flesta experter som vågat sig på att tippa Superettan tycks också vara överens. Degerfors åker ur direkt. Även om det tar emot att erkänna det så är deras resonemang logiskt. Seriesegern förra hösten togs med minsta möjliga marginal. I kvalmatcherna var det tur snarare än skicklighet som gjorde att Degerfors drog det längsta strået. Frågan är om laget är särskilt mycket starkare nu än det var då, i oktober? Styrelsen har anpassat sig till de ekonomiska förutsättningarna och värvat klokt, men faktum kvarstår. Även om Jonas Bergman, Fredrik Nilsson och Jimmy Rajala är kompetenta fotbollsspelare tillför ingen av dem någon verklig spetskvalitet.
Läget blir ännu dystrare vid en närmare granskning av det motstånd som väntar. Boden, Mjällby och Falkenberg tillhör de lag som tippas som blivande bottenkonkurrenter. Till skillnad från Degerfors har alla tre förstärkt med allsvenska spelare.
Med allt det här i bakhuvudet är det lätt att dra slutsatsen att säsongen 2005 är körd på förhand. Riktigt så illa är det naturligtvis inte. Även om det ser mörkt ut just nu hittar jag åtminstone ett par saker som talar för att Degerfors trots allt klarar målsättningen och
fixar ett nytt kontrakt.
Den första faktorn som kan visa sig viktig är truppens bredd. Det kanske inte känns så nu i inledningen - när de flesta klubbar kommer till spel med sina starkaste lag - men historien visar att föreningar som inte har reserver av hög klass brukar få det besvärligt. Brage förra säsongen var ett exempel på det. Mjällby kan bli ytterligare ett i år. I Degerfors råder det däremot hård konkurrens om i stort sett samtliga platser i laget. Det bör ge goda möjligheter att klättra i tabellen längre fram på säsongen, när skador och avstängningar får allt större betydelse.
Den andra faktorn som talar för nytt kontrakt bygger på ett lite flummigare resonemang. Här handlar det om klubbens och lagets själva karaktär. Ofta - faktiskt även vid flera tillfällen under senare år - har Degerfors kunnat bjuda upp till kamp mot några av Sveriges absolut
bästa lag. För oss åskådare har det blivit riktiga högtidsstunder. Samtidigt har det varit minst lika vanligt att vi fått lämna Stora Valla i djup frustration över spelarnas oförmåga att vinna mot betydligt svagare motstånd.
Under de tuffa åren i division 2 har ojämnheten varit förödande. Konkurrenter som Syrianska, Forward och Brage har med sin höga lägstanivå sett till att göra utrymmet för bottennapp minimalt.
Superettan är naturligtvis en svårare serie än division 2 västra Svealand. Ändå är det helt andra förutsättningar som gäller i år. Nu handlar det om att kämpa för att hålla tre lag bakom sig. Paradoxalt nog bör det passa Degerfors bättre. 30 omgångar innebär att det faktiskt finns relativt gott om utrymme för spelmässigt dåliga insatser. Det viktiga är att laget når sin fulla potential
tillräckligt många gånger för att vinna ett tiotal matcher.
Lyckas Tony Gustavsson och spelarna med det - ja då kan vi se elitfotboll på Stora Valla även nästa år.
Simon Rothelius - "Dr Zeke"