[Mini-krönika] Walking In-a-moto Wonderland
"Many moons ago there was young man from the far-far away land of Japan who, with his team mates, travelled to the 'Mordor-like' place called Old Trafford. They fought Sauron Alex and his army of orcs and returned south victorious." Den lilla hoben Junichi Inamoto har vandrat vidare på livets stig sedan dess men återigen måste de mörka krafterna i nord-väst bekämpas! BRING ON UNITED!
Låt oss färdas tillbaka till oktober 2003. Manchester United var regerande mästare och obesegrade på hemmplan de senaste 13 månaderna när det var dags för Fulham att resa norrut för att ta sig an en, på pappret, snudd på omöjlig uppgift. Även om Fulham inlett säsongen starkt var det inte många av oss som trodde på seger, lite naivt hopp har man väl alltid, men förutom en hyfsad form var det inget som talade för oss. Inte ens statistiken gav mycket hopp, det var nämligen drygt 40 år sedan vi slagit United på bortaplan.
Fulhams dåvarande lag bestod fortfarande till stor del av spelare som var med och spelade upp oss i premier league 3 år tidigare och trots att det fanns mängder med talang och en tydlig spelidé så känndes vår elva betydligt svagare än den som hemmalaget skulle mönstra.
Fulham (4-5-1) kom till spel med:
Van der Sar
Volz, Goma, Knight, Bonnissel (Djetou 74)
Malbranque, Pembridge (Inamoto 32), Clark, Legwinski, Boa Morte (Hayles 86)
Saha.
Inte ett dåligt lag alls, men som relativt nya i premier league och att på bortaplan ställas mot (hemma-)obesegrade, regerande mästarna kändes som sagt tufft.
Man Utd (4-4-2) mönstrade följande lag:
Howard
Gary Neville, Ferdinand, Silvestre (Fortune 45), O'Shea
Ronaldo (Scholes 69), Djemba-Djemba (Bellion 80), Butt, Giggs
Forlan, van Nistelrooy.
Alla farhågor till trots skulle det visa sig att spelarna inte alls delade fansens farhågor och respekt. Domare Mike Riley hann knappt blåsa igång matchen innan Gary Neville fick en lysande chans men brände läget. Direkt där efter tog Fulham tog tag i taktpinnen och redan i den tredje minuten tog vi ledningen genom Lee Clark. De följande 15-20 minuterna handlade det mest om Fulham som stormade framåt mot ett lätt lamslaget hemmalag. Mark Pembridge sköt i ribban och Luis Saha förnekades från nära håll av Tim Howard. Som åskådare vågade man, nästan, tro på att något stort var på gång att ske. Dessa förhoppningar grusades dock i takt med att United kom in i matchen under 1a halvlekens andra halva, men trots att de spelade upp sig kändes det inte helt rättvist när Diego Forlan utjämnade till 1-1 precis innan paus.
Jag minns hur nedslagen jag blev och pausen var mest ångestfylld och kretsade kring tankar i stil med "jaha, det var kul så länge ledningen varade, nu blir vi väl mosade i andra". Som tur är delades de tankarna inte av coach "Cookie" och spelarna. Det stod tydligt när man började andra halvleken lika optimistiskt som den första, trots att men även i denna halvlek bjöd hemmalaget på en fin chans direkt. Även denna misslyckades man med att sätta dit. När Malbranque utnyttjade ett pojklagsmisstag från Rio Ferdinand och satte 2-1 målet för Fulham fylldes man av tro och hopp igen. Även om en uddamåls ledning på Old Trafford aldrig känns säker så kände man ett lugn som utstrålades från våra krigare och Fulhams tredje kändes närmare än ytterliggare en kvittering från Man U. Ni som kan er historia vet också att det var vad som skedde. Efter ett anfall som slutar med att Tim Howard frilägesräddar vid Steeds fötter biter sig Fulham fast på Uniteds tredjedel och spelar runt på vänsterkanten innan Lee Clark slår en precis djupledsboll rakt igenom Unitedförsvaret till den lille samurajen Inamoto som inte gör något misstag när han enkelt skarvar in 3-1 till Fulham.
Matchen slutade 1-3 och vår första seger på Old Trafford sedan tidigt 60-tal var ett faktum.
Idag är det dags igen, för sedan den dagen har vi inte upprepat bragden. Jag hoppas Martin Jol visat två filmer för grabbarna inför dagens match, dels ovan beskriven match, men även Uniteds senaste match (förlusten mot Everton i premiären). Vi måste komma förberedda och fyllda av tro att detta är "doable" för inget är så farligt som en "wounded beats" och sanna mina ord gamle Ferguson är inte glad. Igentligen finns det inget sämre tillfälle att möte United (speciellt borta) än direkt efter en förlust, men i sann 'Fulhamish'-anda är det å andra sidan i de lägena vårt lag brukar ställa till med fest och skrälla.
I dagens Fulham finns ingen spelare kvar som medverkade i segern 2003, men United kan (om de så väljer) mönstra två spelare som var med då; Giggs & Scholes (Ferdinand finns ju kvar i klubben men är skadad). Även Alex Ferguson finns ju kvar, men då han var förvisad till läktaren 2003 får vi väl klassa honom som ett nyförvärv till dagens drabbning ;)
Bara timmar kvar nu!
Keep Calm & Keep the Faith - COYW
Snacka upp matchen med oss andra i forumet i dagens matchtråd:
