Mot kvartsfinal!
Retur i åttondelsfinal i världens finaste turnering mot ett erkänt bra lag. Svettig? Nej. Nervös? Nej. Orolig? Inte det minsta.
När jag börjar skriva mina krönikor inför eller efter matcher brukar jag ha en tanke. En idé eller en reflektion över vad jag faktiskt vill avhandla i en något diffus orering av ord av relativt varierande akadmisk klass. Den här gången har jag inte det, inte alls faktiskt, och istället låter jag bara tangenterna flyta på under mina fingrar. Vi får se hur det går.
Men någonstans känns det ju som att vi borde prata Champions League, vi borde prata Marseille och vi borde prata om avancemang. För visst kan vi väl räkna med det? Visst kan vi räkna med minst ett par matcher till i världens "finaste" turnering och bli ett av tre lag från England som tar sig vidare till kvartsfinalerna och miljonerna i intäkter som det innebär? Visst slår vi Marseille hemma på Old Trafford? Jag vågar inte tro något annat, eller kan inte tro något annat, och jag räknar med att tisdagens kvällsunderhållning blir någon slags defiliering och demonstration i vad det egentligen betyder att vara ett av europas absolut bästa lag. Naivt? Kanske. Orealistiskt? Inte alls.
Jag vill mena på att vi har en fantastisk trupp. Så innan ni som kommenterar börjar gasta om nyförvärv, Svinsteiger, Pastore och allt vad de heter, så känner jag att vi ska kontemplera tillsammans. Fundera tillsammans. Vara logiska tillsammans. Vi kan börja bakifrån och gå framåt, det känns som en vinnande taktik. VDS säger massor för en svenskafans-nörd, och även om det är beundransvärt att kalla sig det kan en förklaring vara på sin plats. van der Saar är en fantastiskt målvakt, en av världens bästa, och även om hans avsked kommer vara otroligt jobbigt, är det precis lika logiskt. Efter en karriär som såg spikrak ut, som ledde till Craven Cottage och till slut kommer att avslutas på Drömmarnas Teater, kan vi nog alla gemensamt utan att hata varandra konstatera att han lyckats. Han har bevsiat allt han behövt. Han är en legend, redan innan han lämnat. van der Sar är inte bara en bra målvakt, han är en sådan där person som jag skulle kunna lämna mina ofödda barn till utan att vara ett dugg orolig. Så mycket litar jag på den mannen.
Kolla vi backlinjen har vi det ungefär lika välgött. Vi har en vänsterback som trots att han inte gör sin bästa säsong ändå konkurrerar om den obefintliga medaljen som världens bästa vänsterback. Vi har ett mittlås med en serbisk okrönt konung, en framtida gigant för Englands landslag och en yvig brasilisansk vårvind som kan blåsa skiten ur vem som helst. Jag älskar vår försvarslinje, dels för att den är hyfsat oberäknelig, och dels för att den är så stabil som det är möjligt, Vi kan utröna alla sorters egenskaper som behövs, med Vidic stabilitet, med Smallings smått perfektionistiska markerings- och huvudspel och med ytterbackar som agerar som precis just det, ytterbacker. Man kan hata Rafael för att han inte tar hand om sin defensiv som t ex Gary Neville gjorde. Men däremellan måste man älska honom för att han agerar yttermittfältare till och från, och alltid ger sitt liv för dem minutrarna han får under en match. Både han och Fabio är beundransvärda på alla möjliga sätt, och jag ser verkligen fram emot att få möta livet tillsammans med de.
Mittfältet, det så omdiskuterade mittfälltet, är egentligen oerhört starkt. Det beror på självklart på vem du frågar, om personen i fråga är onykter och lider av någon slags drömvärld där United spenderar hundratals miljoner på stjärnor år efter år. Vi som är sådär lagom nyktra, välmående och verklighetsanpassade vet att så inte är fallet, vi vet att vi sitter stabilt i båten med en åra på var sida. Här hittar vi spelare som Valencia, Nani, Fletcher mm. Dessutom har vi en pånyttfödd defensiv mittfältare i Michael Carrick, en legendar utan dess like i Giggs och en av Englands bästa passningsspelare i Paul Scholes. Känns det fantasilöst? Känns det sådär lagom inspirerande? Saknar ni den där dirigenten som ser ytor ingen annan hittar? Gör om gör rätt! Visst, Scholesy är inte 28 längre, Carrick går inte lika högt i banan för att slå avgörande passningar och Fletcher saknar kanske den förmågan. Men jag har svårt att hitta skäl som gör att jag skulle börja skrika efter en etablerad stjärna, som inte bara kostar multum i inköp utan dessutom kräver en lön i Rooneys storlek. Jag litar för mycket på dom spelare vi redan har under våra vingar, och jag imponeras av deras uppoffrande spel som man faktiskt visar match efter match. Jag älskar Paul Scholes. Jag älskar Darren Fletcher. Och jag har lärt mig att älska den nya Michal Carrick. Helst skulle jag allihop på plan varje match, men inser att det inte är möjligt.
Mycket med tanke på att vi har ett anfall. Ett anfall som bygger mycket på merseyside-sonen Wayne Rooney. Ni vet han som var bland de bästa i världen förra året, tappade formen, var otrogen med en prostituerad, ville lämna klubben men sedan stannade med ett fett lönekuvert. Den personen, Rooney, står för otroligt mycket Uniteds spel, en del i det tysta och en del mer synligt, men han sliter. Han frustar, pustar och blåser ner varenda försvar som det ser ut nu. Matchen mot Ars var en demonstration i inställning och kvalitet, och att han sedan har Premier Leagues bästa målskytt bredvid sig gör inte saken sämre. Berbatov är mycket, målskytt och genialisk, men dessutom lirar han otroligt bra tillsammans med Rooney. När sedan årets fynd Hernandez kommer in och agerar som vår numera mytomspunne normman kan man inte annat än att dra på smilbanden, skratta till och ta en klunk öl till.
Så nu, när jag försöker ta fingrarna från tangenterna och konstatera vad jag skrivit, kommer jag egentligen bara fram till tre saker. Jag har en bisarrt stark tro på vår nuvarande trupp. Jag vill se oss spela 4-4-2 mot Marseille. Jag är säker på att vi vinner. Det känns rättvist, det känns logiskt och jag är inte direkt orolig. Kaxig? Absolut, men med all rätt. Vi är trots allt Manchester Untied. Säkerheten kommer med emblemet.
Nu åker vi!
Väl mött!
Er hängivne krönkör
/Gustaf Granqvist
