Nanis revansch - Hernandez lycka
Det var den årliga inhemska prisceremonin för Manchester United under gårdagen priser för bland annat bästa spelare framröstad av fansen respektive spelarna delades ut.
Jag måste erkänna att jag aldrig sett prisutdelningen tidigare, men igår kväll efter att ha varit på Svenska Fans årliga skribentträff kändes det inte mer än rätt att ljumma ner sig i soffan och njuta av underhållningen. Det var liksom ingen vanlig gala som gemene svensk ser den. Här blandades spelare med fans och legender i vad som verkade vara en kväll där det tilläts att ta sig ett järn eller två. Skönt, avslappnat och Sir Alex matade citat på citat under dom små intervjuer som det var mellan prisutdelningarna.
Wayne Rooney fick inte helt oväntat pris för årets mål och jag kan vara väl konspiratoriskt lagd, men nog fan måste Berbatov vara lite lagom bitter över att Rooney satte det målet just i år? Bulgaren står för sin bästa säsong hittills, med delad skytteligaledning, och hans mål mot Liverpool var ingenting annat än genialiskt. Men tji fick han, Rooneys var klart värst, och han fick ta med sig den pokalen hem även i år.
Dom riktigt tunga priserna då, fansens och spelarnas val av årets spelare. Själv hade jag satt en peng på Vidic respektive Van der Sar men det hade varit att kasta pengarna i sjön ordentligt. Hernandez blev framröstad som årets spelare va fansen, och utan att lägga någon värdering i vilket pris som betyder mest för en spelare, så kändes det som att han var genuint rörd. Killen gör sin första säsong, passerar tjugo mål och är, precis som man hörde en kommentator säga i ett av klippen, en blivande legend på Old Trafford. Det finns människor man unnar det lilla extra i livet p g a deras personlighet som oftast visar sig genom ödmjukhet, och Chicharito är definitivit en sådan person. När han säger att han är lycklig över att vara på Carrington, att han älskar klubben och att han ser framför sig många år med många titlar går det inte annat än att tro honom. Det är en vanlig fälla att ramla i, att börja lita på spelares kärleksförklaringar, men det känns så gediget att jag i värsta fall får gå på den minan igen.
Spelarnas val då, Van der Sar blev det alltså inte, utan istället gick priset till Luis Carlos Almeida da Cunha mer känd som Nani. Och dra åt helvete vad glad jag blev. Vi vet alla hur hans säsong sett ut, från att ha varit fantastisk i höstas och i firma med Berbatov stått för all kreativitet framåt så har formen dalat efter årsskiftet. Man har börjat gnälla mer på att han inte släpper bollen, att han skjuter för mycket själv och inte tar "hemjobbet" som man önskat. Jag vill inte dra för stora växlar av priset, men jag själv skulle växa något oerhört av en sån här utmärkelse.
Han har haft en otroligt speciell resa. Från att i låg ålder ha flyttat från Kap Verde till Europa och Portugal, blivit lämnad av båda sina föräldrar och blivit uppfostrad av sin moster, hamnade han i Sporting Lissabon sin kärlek till Porto till trots. Född 1986, flyttade han 21 år gammal till England och Manchester där det självklart varit otroliga kontraster och en acklimatiseringsprocess som varken du eller jag kan relatera till. Han kom samtidigt som Anderson men framför allt möttes han av Cristian Ronaldo och Carlos Queiroz. Ronaldo hade varit i klubben i flera år när Nani anlände till Carrington och Queiroz var den självklara fadersgestalten för dessa tre portugis-talande grabbar.
Men om Ronaldo fick en smidigare väg in, han fick trots allt fem år med Carlos, så blev Nani lämnad redan året efter hans ankomst. Man hör ofta spelare som hamnat i en helt annan kultur än den man är van vid, prata om vikten att lära sig känna sig som hemma. Den fasen har i mina ögon tagit längre tid för Nani än vad den gjorde för Ronaldo, mycket tack vare just Queiroz. När sedan Ronaldo tog över världen och våra hjärtan var det inte många som lade märke till Nani, han förpassades alltofta till bänken och stod minst sagt i skuggan av sin landsman. Första året post-Ronaldo blev Valencia våran nya lilla gunstling, han som inte alls var som Ronaldo, men stod för så mycket annat, och ingen skrek direkt efter någon teknisk yttermittfältare då vi njöt av Valencias enkla ryck och precisa inlägg.
Men i år, när Valencia skadade sig rejält och bars ut på bår, så steg Nani ut ur skuggan. Han axlade rollen och tog på sig ansvaret och visade precis hur briljant han faktiskt är. Han är mognare nu Nani, mycket starkare fysiskt och verkar, precis som han pratade om igår, lärt sig vikten av "laget istället för jaget". Ingen av spelarna visade direkt upp någon sådär hysterisk lyrisk känsla igår, det passade sig liksom inte. Men är det någon jag tror skrek hela vägen hem av lycka i sin svindyra bil så är det den lilla grabben inom Nani. Grabben som gjort resan från Kap Verde till Manchester och gjort sig ett namn. Inte helt på egen hand, men med en betydligt svårare giv än sin företrädare.
Grattis Nani, grattis Hernandez, det har ni verkligen förtjänat.
Let´s bring on Blackpool!
Väl mött!
Er hängivne krönikör
/Gustaf Granqvist
