När det mest otänkbara blir möjligt
Att Wayne Rooney någon gång skulle lämna United har jag alltid sett som helt otänkbart. Han har alltid hyllat klubben, fansen och även Sir Alex. Men allt är inte som vanligt, snarare tvärtom. Att vår Wonder-Wayne är på väg bort är ett faktum. Och det är bara att inse det.
Om man ska se något positivt i hela den här mörka mardrömmen som går med namnet hösten 2010, om man orkar anstränga sig så till den milda grad, så är det att vi varit här förr. Vi har tappat våra för stunden största stjärnor, rest oss ifrån det och någon ny har axlat den rollen. Jag led när Beckham lämnade, jag blev förbannad när van Nistelrooy drog och jag grät nästan en skvätt när Ronaldo packade ihop. Vad jag kommer göra när Rooney kritar på ett kontrakt med en annan klubbs logga på, kan jag förmodligen inte berätta om här. Det var bara dagar sedan jag skrev att han var tronarvinge till några av Uniteds största namn genom tiderna, och redan nu känner jag mig sviken. Sviken av Rooney för att han ens tänker i dem banorna, sviken av Sir Alex för att han än en gång inte lyckas behålla mannen vi alla älskar och samtidigt sviken av allt det som har med löneförhandlingar att göra.
Jag kan förstå att man inte förhandlat tidigare, det finns ju egentligen ingenting som tytt på att det här ens fanns på kartan. Att det är lätt att vara efterklok fick vi lära oss innan vi kunde gå, det är lika självklart som att det är hemskt när Bosse Pettersson sitter i valfri studio, men tänk efter. Uniteds ekonomi är inte på topp, långt därifrån. Hela förra säsongen fick vi förlita oss på en spelare som gjorde mål på mer eller mindre allt han kom åt. I vilket läge är det bäst att sätta sig ner och prata? När ska man börja diskutera hur många miljoner han är värd? När ska man be om en signatur som säkrar en ljus framtid? När det går som bäst. Så klart.
Att förhandla med en spelare som vet att han är värd mer än dem flesta andra, i alla fall rent talang/fotbollsmässigt är aldrig lätt. Men att göra det när man går sämre än vad man hoppats på, när man tappat en av ens bästa passningsspelare i Valencia och när man inte har en helt fantastisk ekonomi är bara hål i huvudet. Att däremot göra det som i våras, då allt var frid och fröjd till stor del, hade garanterat underlättat hela förfarandet. Fine, ingen kunde veta att det skulle komma en formsvacka, att drevet skulle gå och att Valencia skulle bli skadad. Men rent generellt sett är det alltid lättare att prata när båda parter är glada, och ibland är det bra att vara ute i ohyggligt god tid.
Jag hoppas fortfarande på någon slags mirakelvändning. Men när Ferguson går ut och berättar det officiellt så känns det miraklet alldeles för långt bort för att ens vara värt att tro på. Pessimisten och realisten i mig tar varann i hand, en dag som denna. Ju tidigare vi vänjer vid tanken att "Wazza" inte kommer att sätta så många bollar för det laget vi älskar, ju lättare blir det att acceptera när/om det blir klart. Vart han hamnar kommer det självklart att gå rykten om, men det kan inte vara möjligt att han skulle gå Tevez väg. Gör han det är han död för mig, och jag kommer aldrig kunna nämna hans namn igen.
