När fotbollen segrar
Sir Alex skickade in en tonåring med beslutsångest, rakt in i ett Old Trafford som tog emot honom med sina vidöppna armar. Paul Pogba klev av planen som en älskad man, en man som vet var han helst vill bli legend.
Häromdagen började knappra på en krönika. Den handlade om allt som gått fel med fotbollen gällande agenter och unga spelare. Det var inte en speciellt bra skriven text, snudd på oduglig och jag stängde igen datorn innan jag hunnit trycka på publiceringsknappen. Ibland får man vara sin egen redaktör, ibland måste man ge en människa en sista chans att motbevisa sig. Paul Pogba behövde inte en sista chans, han behövde snarare än äldre luttrad herre som skickade honom i rätt riktning. Sir Alex Ferguson visste precis vad han gjorde när han vinkade till sig den unge talangen som han slet så mycket för att få. Han visste att Old Trafford skulle behandla honom som den jättetalang han är, att laget runtomkring honom skulle se till att han fick en behaglig resa. Men framför allt visste han att Pogba skulle älska det.
Nu är ingenting helt officiellt men enligt de senaste rapporterna stannar alltså Pogba i klubben som fick slåss för att få honom från första början. Pogba och Ravel Morrisson är de spelare som det pratats mest om senaste åren och det eskalerade efter förra årets vinst i FA Youth Cup. När Ravel blev historia och påbörjat en ny resa i West Ham blev många besvikna. Han hade en uppenbar stor potential men ett huvud som en 12-åring. Ravel kände sig förmodligen för stor för att behöva bli uppfostrad och inte få göra som han själv ville. Han tog den "enkla" vägen ut och lämnade vänner och familj bakom sig och även om det inte direkt börjat strålande där i London så hoppas jag, för fotbollens skull, att han någon gång inser vad han är på väg att kasta bort.
När jag läste att Raiola hade signat Pogba till sitt stall förstod jag vart det var på väg att gå. Raiola är en hal man, en vidrig person enligt många som helt enkelt insett att han är lysande på att tjäna pengar på andra. Man kan tycka vad man vill om Raiola men man kan aldrig hävda att han inte är bra på det han gör. Han gör snabba punktinsatser, kommer därifrån med en jävla massa pengar som han sedan lägger på den hög han redan lever gott på. Jag har skrattat åt hans arbete med Zlatan, det har stundtals liknat en fars, men i det här fallet var det bara vidrigt. Det är svårt men man måste någonstans sätta sig in i Pogbas situation för att på något sätt förstå.
Du är en tonåring, bara en sådan sak, som bor i ett land du inte kommer ifrån. Du har redan tjänat mer pengar än vad dina vänner någonsin kommer att göra och du har ett kontraktsförslag som gör dig till miljonär. In kommer Raiola, en svettig och förmodligen starkt parfymdoftande man, som jobbat med de bästa. De som tjänar mest pengar, de som vunnit flest titlar. Han sätter sig med dig på en dyr restaurang, han berättar om sina planer och allt han skulle kunna göra. Han ger dig löften om speltid i ett CL-lag nästa säsong. Han pratar om en framtid som kantas av pengar, vackert väder och garanterad framgång. Du börjar tänka på var du har.
Du sitter i Manchester, det är en grå dag precis som alla andra dagar känns det som. Det regnar inte just nu men du vet att det när som helst kan komma, det kommer alltid. Du börjar räkna euro, du börjar tänka på italiensk mat. Du ser framför dig matcher mot Napoli på bortaplan, på att få debutera framför alla skrikande juventinos. Du tänker på Carrington. Alla timmar av svett och slit du lagt ner på den där anläggningen utan att få spela så mycket som du vet att du är värd. På att Phil Jones spelat mittfältare när du varit frisk och hel, att managern väljer en "brunkare" framför en finlirande fransman.
Det är klart man börjar tvivla. Men när den svettiga parfymdoftande mannen lämnar dig för att din manager säger åt dig att du ska vara med i truppen mot West Brom i en när ligan går mot det krig det kommer att bli. När du sedan fått springa in och blivit överröst med jubel vid varje bollkontakt under 20 minuter. När du sedan fått gå av planen som en bidragande faktor till att laget gått upp till serieledning. Då slutar du att tvivla.
Jag vet inte om det är så här det gått till, det kanske inte är en siffra rätt i hela storyn, förmodligen inte. Men vissa dagar vill man se fotbollen för vad den faktiskt kan vara och då får man se förbi den cyniska och bistra verklighet som råder. Raiola tjänar säkert tillräckligt mycket pengar för att köpa en mindre ö i Karibien i alla fall, det ger jag fan i.
Det viktigaste är att tänka att fotbollen vann och inte pengarna. Det är sådana här vackra bilder som får mig att älska fotbollen i stort och Man Utd i synnerhet.
Väl mött!
Er hängivne krönikör
/Gustaf Granqvist
Twitter: @ggranqvist
