No way back
Världens just nu hetaste fotbollsstad, två inhemskt otroligt ifrågasatta fotbollsklubbar. En med en mer titeltät historia än någon annan, den andra med vittring på mer. Det är enkelt att säga att Manchesterderbyt är det hetaste i hela fotbollseuropa. Det är oerhört svårt att leva upp till ryktet.
Ärligt talat så har jag stora svårigheter med att veta vad vi kan vänta oss av söndagens drabbning. Den ligger och skvalpar i kölvattnet av Citys storsatsning som fortfarande är i någon slags linda. Mancini har inte lyckats i Europa samtidigt som man ändå har vunnit ligan, City har inte presterat lika bra i ligan som förra året och vad vill egentligen de två barcamännen med klubben? Vi har förra årets möten som slutade i ljusblå favör och som i slutändan kom att vara avgörande för hela ligan. Agüeros sista spark till trots, vi vet nu att det var i den säsongens derbyn som allting hade avgjorts. Det stod som skrivet i böckerna redan innan vi ens hade hunnit läsa igenom det kapitlet och risken är med all möjlig logik stor att det är precis vad som väntar det här året också. Premier League är numera en liga som avgörs mellan två lag åtminstone så länge Sir Alex styr skeppet i den ena och pengarna fortsätter att regera i den andra. Vad som händer därefter tror jag varken en citizen eller mancunian vill spekulera i. På sina respektive håll så klart. Det är ett tabubelagt ämne, oavsett vilken sida av Manchester du väljer att fråga och vi kan bara leva i nuet. Nuet är skrämmande, läskigt, samtidigt som det är fantastiskt och underbart på en och samma gång. Det bästa är att nuet är på söndag.
Även om det är svårt att kalla ettan och tvåan i världens mest exponerade liga för sargade lag så är det precis vad de är. United kommer till Etihad Stadium som en skadeskjuten fågel, visserligen en stor och mäktig sådan, men alltjämt skadeskjuten. Det är ingen som riktigt vet statusen på laget, än mindre vilka som faktiskt kommer att stå där nere när Atkinson blåser igång det som på alla sätt och vis är höstens match i Premier League - och kanske är det just ovissheten som är vår styrka i det här fallet. De logiska lösningarna finns där, de som blandar och ger av allt det bästa som United kan frambringa och har frambringat under åren. Tryggheten i Carrick, lungorna i Fletcher och rutinen i Scholes. Tjurskalligheten och briljansen i Rooney, farten i Ashley Young. Genialiteten i Robin van Persie. Jag vet att jag inte hoppades att vi skulle bli för beroende av holländaren och alla Gunners hatobjekt nummer ett, men jag har blivit orimligt varse om att så är fallet. Robin van Persie är spelaren som gör den absolut enskilt största skillnaden i årets Manchester United och jag antar att man kan se det på två olika sätt: Antingen väljer man att gnälla över att värvningen var nödvändig eller så väljer man att hylla Sir Alex för att han hade sett det redan innan säsongen och innan det var för sent. Jag vet vilken väg jag väljer.
Samtidigt som offensiven blir en svår fråga att ta ställning till är det inte där som Uniteds svaghet har legat som tydligast och vilat den här hösten. Backar vi ett par steg längre neråt i planen hittar vi just ett gäng backar som fortfarande lär känna varann. Evans och Ferdinand verkar har börjat prata samma dialekt men det skär sig gärna vad gäller uttalet på ordet markering vid fasta situationer. Smalling fortsätter att spela ett moget försvarsspel även om det i vissa fall kan bli lite för snällt, Phil Jones pysslar med den raka motsatsen. Ute till höger har vi Uniteds kanske mest jämna spelare under 2012 års slut, en yvig brasilianare som inte annat än lever för att visa att han tänker bli världens bästa högerback. Till vänster regerar en av Uniteds mer rutinerade spelare, en ledare och förebild på många sätt och vis, i Patrice Evra. Jag hade inte bytt ut honom i den här matchen för någon annan i hela världen. Dels för att det vore att be om mer problem, dels för att han gjort det oerhört bra. Det värsta med att vårt problem ligger centralt i planen är att problemen ligger just centralt i planen. Ett lag utan ryggrad är som en bil utan motor, United har på något märkligt sätt lyckats köra enbart på hastigheten av den nedförsbacke man lyckats hitta.
Man kan ha flyt under längre delar av en säsong. Få vissa domslut med sig, göra vissa enkla mål och lyckas med någon dribbling man aldrig lyckats med hittills i sin karriär och det är där någonstans vi hittar årets Man Utd. Visst, vi leder ligan helt rättvist sett till resultaten och vi har tagit oss ur de svåra situationer vi själva satt oss i vid flertalet tillfällen, det är aldrig något annat än skicklighet egentligen. Men samtidigt är dessa vändningar, dessa comebacks kanske något som sitter mer i klubbemblemet än just hos den trupp som just nu tränar på Carrington. Jag skulle aldrig gå så långt som att hålla med om att det är katastrof, panik och förbannad kris i ett lag som leder Premier League, vissa domedagsprofeter har fått lite väl mycket luft senaste tiden, men jag kan oroas av bristen på kontinuitet. Jag minns när man gav Roy Keane ett rekordfett kontrakt som gick emot varenda regel som fanns inom United sedan tidigare, just för att han var så oerhört viktig för balansen och dynamiken på planen. Michael Carrick är den i Uniteds ryggrad som just nu har alla sina kotor intakta, resten av spelarna letar fortfarande efter toppformen och den kontinuerligt återkommande höga prestationen. Där har vi mitt orosmoment, inte att vi släpper in fler mål än någonsin tidigare, inte heller att vi är så beroende av en och samma spelare. Oron ligger i att säsongen går och spelare som kan och vill så mycket mer än vad de visat hittills inte ens verkar vara på väg åt rätt håll. Scholes ser trött ut, Fletcher kämpar med sin kropp och Rooney har inte det flytet som vi vill se. Kanske är det på söndag allt vänder, kanske är det då vi kan börja tro på det här på riktigt.
Ska jag se på City gör jag det helst när de möter en motståndare som de borde respektera, just för att chansen för att se de förlora varit betydligt större. Nu har City inte förlorat en enda match i Premier League i år vilket vi självklart ska ha allra största respekt för. Ett försvar med en general i Kompany som inte alls sett lika självklar ut som tidigare och ändå inte lyckats släppa in tillräckligt många mål för att förlora är värt all vår respekt. Men vi ska komma ihåg och ta med oss att de gånger City gungat har varit de gånger man faktiskt haft motstånd som på pappret kunnat utmana den storsatsande ljusblå klubben. Liverpool borde ha vunnit på Anfield, Arsenal var väl värda sin poäng på Etihad och Spurs gjorde väldigt mycket rätt på bortaplan mot regerande mästarna trots att man som gäster inte var i speciellt bra form. City är skakat av misslyckandet i Europa, allt annat vore larvigt att försöka påstå, men kanske påverkar inte misslyckandet till att ta sig till bakgårdsturneringen så mycket som man kan ha hoppats.
Årets första Manchesterderby är inte bara en fotbollsmatch mellan två klubbar. Det är inte heller bara ett derby mellan två lag från samma stad där rivalitetens styrka varit så ömsesidig någonsin tidigare. Årets första Manchesterderby är inte bara en utav två förmodade ligafinaler som kommer att visa sig helt avgörande om vilken del av den gamla industristaden som får jubla någon gång i vår.
Den är allt det där och så oerhört, oerhört mycket mer.
Väl mött!
Er hängivne krönkör
/Gustaf Granqvist
Twitter: @ggranqvist
