...Och alldeles, alldeles underbar!
Vad är väl en hemmamatch mot Arsenal? Den kan vara skrämmande...Den kan vara våldsam... Den kan vara olidligt spännande...Och den kan vara alldeles, alldeles underbar!
Vissa matcher längtar man till, vissa ser man fram emot. Vissa matcher går man i helspinn inför, vissa matcher kan man se med ett lugnt inre. Vissa matcher kan man bara inte missa, vissa får man välja bort för ett bröllop. Manchester United-Arsenal är en sådan där match som egentligen inte behöver ha mer än den rubriken på matchprogrammet. Det säger allt, samtidigt som det i år inte säger någonting. Hur jag menar nu?
Sedan början av 2000-talet, då Arsenal var vår absolut största rival om mästartiteln har läget ändrats. Framför allt senaste veckan och dagarna. Vid sidlinjen står fortfarande de gamla antagonisterna och generalerna i respektive klubb och surar. En av dom surar lite mer i dagarna än den andre dock. Arsene Wenger går inte igenom sin tuffaste tid som Arsenal-manager just nu. Han går igenom den tuffaste tiden som en manager i England gått igenom på länge. För samtidigt som han är tränare för ett lag som inte presterat så bra som dess supportrar krävt, så är han manager i ett lag där supportrarna dessutom kräver titlar. Dagens och gårdagens Arsenal vinner inga titlar och då får man inte bara sin person ifrågasatt. Man får hela sitt fotbollstänk ifrågasatt.
Arsene Wenger har gjort stordåd med sitt tänk gällande fotboll. Att förädla talanger samtidigt som han totalt vägrar att köpa in det som brukar kallas färdiga produkter. Bortsett från Arshavin som var magnifik i ett mästerskap känns det som att Frankrikes grinigiaste man inte köpt in en enda spelare som man faktiskt haft den största möjliga respekt för innan han anlände. Sedan finns det självklart äpplen och päron i den här diskussionen, men han har inte köpt in någon Mata, Tevez eller Young för den delen. Det kan låta tråkigt, det är definitivt billigt men framför allt så är det dödsdömt att misslyckas förr eller senare. Sir Alex har blivit hyllad för mycket genom åren, men är det något han alltid skött exemplariskt så är det generationsskiften. Där har grodlårsmannen en hel del kvar att lära då han verkar hålla på med en generationsväxling varje säsong och vägra använda en snittålder över 25 år.
Nu är matcherna mot Arsenal inte som förr och dom största anledningarna stavas Keane och Vieira. För dom yngsta läsarna betyder bara dom namnen några youtube-klipp där två män står och skriker på varandra i en spelartunnel, För oss som har ett minne som sträcker sig längre än 5 år tillbaka betyder dom så mycket mer. Inför varje match såg man lika mycket fram emot kampen mellan giganterna på mitten. Det var inte vackert, snarare fruktansvärt fult, men det var alltid underhållande. Det var som att en irländare och en fransman lyckades visa hela världen vad engelsk fotboll stod för och vad sporten verkligen betydde för oss som bara satt och titatde på. Jag fick aldrig se det live, men jag kommer aldrig glömma bilderna jag såg på TVn.
Ny tid, ny strid sjöng Petter och det är ju det vi står inför. Utan Keane och med en Vieira som plockar spelare från sin forna manager till den lilla klubben i stan som vi äger så handlar den här matchen mer om ett fortsättningsvis lika ungt Arsenal men även mot ett ungt United. För det är ju ungdomarna som kommer att få göra det i år, till stor del hur som helst. Jag drar vissa förhastade slutsatser, det har jag väl all rätt till, men med Rio och Vidic borta verkar det som att Rooney och Evra återigen kommer att få axla ansvaret som åldermän på planen. Det märks att dom trivs. Evra, eleganten och den evigt underskattade vänsterbacken, älskar att bära kaptensbindeln och har sett piggare ut i år än förra året. Rooney, den mest lill-gamla engelsmannen som någonsin stått på en plan, fortsätter att göra det han alltid gjort, att älska att spela fotboll. Och att älska att göra det för Manchester United. Om Rooneys förra säsong började där säsongen innan slutade, formmässigt alltså, så är det precis samma sak i år. Han ser fruktansvärt tänd ut i varje aktion.
Nu ska jag visserligen inte orera om uppställningar och taktiker hit och dit, det får andra gissa på. Men är det något jag vill likna dagens United med så är det en nyförälskelse. Det är som att ungdomen i United, med Anderson, Cleverley och Welbeck i spetsen, bestämt sig för att kliva fram. Att visa att det är deras tur nu. Den sorgliga pensioneringen av Scholes och Nevile var kanske inte avgörande, men det var en signal om att det nu var dags.
Det var dags att snöra på sig dom vuxna skorna. Det var dags att visa var potentialen som Ferguson sett i dom verkligen befann sig. Det var dags att visa att United går en ny vår till mötes. En vår där kortpassningsspel är en egenskap som sitter i ryggmärgen. En vår där vi kan hoppas och drömma om titlar precis som vanligt. En vår där vi kommer att visa dom få belackarna som fortfarande finns att det är vi. Det är vi och vår klubb som är störst i Manchester. Det är vi och vår klubb som är störst i England. Det är vi och vår klubb som snart återigen är störst i Europa och världen.
Det kommer bli en lång resa till våren och vi har månader av vinter att ta oss igenom. Jag är säker på att det kommer att bli en behaglig resa.
Bring on the Gunners!
Väl mött!
Er hängivne krönikör/
Gustaf Granqvist
