Old Trafford Riots
Glöm tillstängda matcher, glöm taktiska defensiva drag. Glöm allt vad senaste årens matcher mot Chelsea handlat om. Det här var en demonstration i engelsk fotboll i sällan skådat. Som tur var gick vi segrande ur den. För även om jag sitter här, självklart lycklig och nöjd, kan jag inte annat än känna en viss fadd och bitter smak i munnen. Matchen mot Chelsea är avslutad sedan dryga fyra timmar tillbaka, och ändå sitter jag andfådd och pustar.
Låt oss ta det från början. Uniteds startelva var lättgissad, inte minst efter vilka som vilades respektive spelade mot Benfica i veckan. Andersons gryende form och utveckling skulle premieras, han skulle styra mittfältet. Till sin hjälp skulle han få Darren Fletcher, en av världens mest lojala fotbollsspelare. Övriga startelvan var helt enkelt det bästa vi har att tillgå. Som mittbackspar är det Evans och Jones som gäller just nu, inte minst eftersom Smalling är bortkastad centralt då han är otroligt nyttig på kanten. Våra kantspelare, Nani och Young, har börjat den här säsongen bättre än någon kunde önskat och Rooney och Hernandez är briljanta stundtals.
För Chelseas del däremot, hade jag förväntat mig ett mer försiktigt lag, ett mer klassiskt taktiskt tänkande gäng. Men herregud vad fel jag hade, vilket jag visserligen är glad för. Det var full fart framåt och det pressades så högt att De Gea fick panikskjuta iväg bollen relativt tidigt i matchen. 1-0-målet som bevisligen var offside gav ungefär lika mycket effekt som ett sista järn innan man ramlar hem från krogen. Det spelade liksom ingen roll vad som hände för Chelsea hade bestämt sig för att ge allt i den här matchen. Medan United ville lugna ner, behålla bollen så tilläts man inte alls göra det. Det var hög press, det var hårda men oftast rättvisa tacklingar och hade jag inte sett det själv, så hade jag aldrig trott att Anderson kunde stressas upp. Men det blev han, stressad alltså, och man satte sig själva i större problem än vad kanske Chelsea hade lyckats skapa på egen hand.
Men Anderson kämpade på, inte med samma goda betyg som senaste matcherna och Darren Fletcher hade inte heller han någon bättre dag på jobbet. Felpassningarna har vi redan avhandlat, men även markeringsspelet raserade ganska kraftigt när Chelsea valde att anfalla med alla kraft. Det är då det är glädjande att se Phil Jones. Mannen som mer eller mindre skulle se och lära i år, har visat sig vara en klippa att luta sig mot när det blåser. Vi har sett det förr, mittbackar som gör en bra förstasäsong, inte minst Jones parhäst Evans, för att sedan tappa formen fullständigt. Men Evans är bättre i år, våga inte påstå något annat, och Jones är sju resor bättre än vad jag någonsin kunnat drömma om. Han spelar helt respektlöst, ligger oftast helt rätt i positionen och skickar sällan iväg bollen i desperation. Jag vill, och jag vågar, påstå att Phil Jones kan ha varit skillnaden idag.
Samtidigt var De Gea otroligt lugnande att vila ögonen på. Han går från klarhet till klarhet och även om Strömberg började bjäla om osäkerhet vid första benparaden så vill jag hävda att det visade på klass. När han sedan räddade Ramires öppna mål bevisade han en gång för alla att han är otroligt bra målvakt som dessutom råkar vara ovanligt ung. När sedan Nani är på det spelhumör han var på idag kan man inte annat än le. Han har inte varit dom stora matchernas man alla gånger men idag var han magnifik och den som stod för den offensiva kraften. Hans egna mål är bland dom vackrare vi kommer att få se i år. Dessutom verkar han verkligen ha axlat den defensiva delen. Dom tidiga åren präglades mer av en typiskt ung spelare som bara sprang framåt, medan förra året gav en hint av vad vi kommer att få se i år. Han tar löpningar hemåt, han driver upp bollen från egen planhalva och framför allt tappade han den väldigt sällan idag.
Det här var ingen perfekt insats på något sätt. Hernandez syntes knappt till, Rooney hade inte flytet med sig och Young kan än mer än vad han visade upp idag. Samtidigt ska Chelsea ha en eloge för en bra insats vilket gör det ännu skönare att räkna hem tre poäng ikväll. Att Fulham kryssade bort City från den delade ligaledning känns mest som grädde på moset. Den här ligan vinner man inte p g a andra lags resultat.
Den här ligan vinner man för att man vet hur man gör och man gör det på egen hand.
Väl mött!
Er hängivne krönikör
/Gustaf Granqvist
