Playboyen, Machiavelli och den hämndgirige - en historia om Manchester Citys fall
Maine Road vibrerar av FA-cupförväntan. Crystal Palace är på besök och året är 1981. Just denna dag handlar dock om mer än så.
Det handlar om tre män. En tidigare firad tränare och playboy, en makthungrig ordförande med överkamning och en ny manager fullkomligt frustande av revanschlusta och hämndbegär. Helt enkelt en usel kombination för Manchester Citys bästa.
Playboy och en gång firad tränare
Malcolm Allison hade fått sparken från Manchester City. Klubben han ville ta till storhet. FA-cupmatch och en unik möjlighet för Allison som nu är manager för Crystal Palace att visa vad City har missat. Han var ju en gång så älskad av fansen, så han springer ut mot Citys berömda Kippax Stand med slängkyssar till sin gamla publik. På väg tillbaka får han dock lyssna på taktfasta rop: ”Johnny Bond, Johnny Bond, Johnny Bond!”
Grå personlighet
John Bond var Citys nye manager. En man som nog hatade Allison från tiden då de tog sig fram i West Hams ungdomsled. Allison den obestridlige ledaren, en äkta karl, vilken alla tycktes vilja följa. Bond var en mer grå personlighet som dessutom upplevde sig mobbad av Allison.
Säsongen 1980/81 möts de igen. På helig mark för Malcolm Allison. Big Mal behövde och ville verkligen ha segern. Kanske mer än något annat på mycket länge. Och på läktaren satt ordföranden Peter Swales, och njöt.
Machiavelli
Peter Swales var ambitiös. En herre som älskade makten och att stå i centrum. Han manövrerade sig fram på ett Machiavelliskt vis till posten, vilket bland annat resulterade i splittringen av en av Englands genom tiderna mest framgångsrika tränarduos. Den allmänt älskade gentlemannen och gamle storstjärnan Joe Mercer tog tillsammans med den unge och nytänkande, men något arrogante playboyen Malcolm Allison, Manchester City till fantastiska framgångar i slutet av 1960- och början av 70-talet.
Palatskuppen
Allisons ambitioner fick honom att ta rygg på Swales i en palatskupp 1971 som sparkade Mercer snett uppåt till en betydelselös roll, vilken han ganska snart lämnade för att gå till Coventry. Behandlingen av Mercer var förnedrande, men det gav Swales makten och Allison den roll han så länge suktat efter – manager i ensamt majestät med möjlighet att förverkliga alla nya idéer som den ”gamle stofilen” Mercer bromsat. Manchester City skulle under Swales och Allison äntligen nå till de allra högsta höjderna i världens fotbollsaristokrati.
Närhet till storhet
Men allt gick fel och redan 1973 fick Allison lämna. Men Swales satt kvar. En period av närhet till storhet följde, utan att egentligen nå hela vägen fram. Framförallt var det den gamla trotjänaren Tony Book som tog ansvar som manager. Men Swales ville mer. Han ville att City skulle bli bäst.
Allison återvänder
Av någon anledning fanns tron på Allison kvar, så 1979 var den cigarrökande Big Mal tillbaka som Citys manager. En gyllene sista chans att förverkliga drömmen att göra den klubb som låg närmast hjärtat till den allra största. Det var ju inte så länge sedan han hade setts som den mest lovande, nytänkande och progressive tränaren i England.
Sanslöst spenderande
Swales öppnade inte bara plånboken. Han tömde den. Inte minst genom köpen av Michael Robinson och Steve Daley. Den senare betalade man hela 1,45 miljoner pund för. En på den tiden helt makalös summa. Det var bara alldeles nyligen som miljonpundsvallen sprängts när Trevor Francis gick till Nottingham. Tillsammans kostade Robinson och Daley över två miljoner pund.
Dessutom sålde Allison publikfavoriter som yttern Peter Barnes och mittfältaren Gary Owen. Av många fans sågs de som Citys framtid. Daley blev med tanke på prislappen en av de största floppar som skådats i engelsk fotboll. Lite senare köptes även Kevin Reeves från Norwich för en miljon pund. Det spenderades mer än friskt.
Sammansvurna fiender
Swales och Allison hamnade ofta i långa diskussioner efter förlorade matcher. De hade svårt för varandra, trots deras förflutna som sammansvurna.
Eller som Allison själv sa:
”I looked at him, saw the comb-over, the England blazer and the suede shoes and thought this isn´t going to work.”
Swales hade nämligen en av de mest imponerande överkamningar som sett dagens ljus.
John Bond tar över
Malcolm Allison anlände i juli 1979 och fick gå redan i oktober 1980. Vid det laget var Manchester City i fritt fall och oerhört långt ifrån ambitionerna om att bli en av Europas bästa klubbar. Dags för entré för en viss John Bond som njöt av den revansch han nu fick på sin gamle rival genom att ta City till FA-cupfinal redan under hans första säsong som manager. Men det blev inte bättre än så. Redan 1983 fick Bond lämna och Swales mål att göra City till en av de största klubbarna i fotbollsvärlden hade slagits i spillror. Klubben åkte ur högstaligan och en lång vandring utan att ens vara nära de fina titlarna påbörjades.
Sparkade managers på löpande band
Swales satt kvar som ordförande fram till 1993 och dog i en hjärtinfarkt tre år senare. Under sina tjugo år som ordförande hann han med att sparka hela elva managers.
Malcolm Allison nådde aldrig de höjder han trodde sig vara förutbestämd för. Det gjorde inte heller John Bond. Men just den där FA-cupmatchen 1981 vanns av Bond och Swales, medan Allisons Crystal Palace fick åka hem till London efter en smärtsam förlust med hela 0–4.
1981 sändes en mycket ingående dokumentär om förloppet när Malcolm Allison fick sparken och John Bond tog över.
