Om ett ovärdigt uttåg
Fyra års lång väntan var äntligen över och nu var det dags. En slutspelsmatch i Champions League på drömmarnas teater. Det var nu det gällde, det var nu vi skulle bevisa att vi var ett lag att räkna med.
Efter en mållös match i Andalusien för drygt två veckor sen hade spelarna samt Mourinho fått utstå stor kritik i media. ”Hur kan laget formeras så defensivt?” och ”Hur kan dem få ut så lite med den offensiva kraften de besitter?” Var några av de frågor hela fotbollsvärlden ställde sig efter den första matchen i detta dubbelmöte. Formen pekade nedåt och med ett tufft spelschema framöver såg det dystert ut.
Chelsea, Crystal Palace och Liverpool inom loppet av två veckor och min tanke var spontant – fan också. Men de tre matcherna gjorde något med mig och säkert många Unitedfans runtom i världen. Efter tre raka segrar så bubblade det i mig, det kändes som en del av den vinstmaskin som Sir Alex byggt upp under sina år i klubben var tillbaka. Kanske en väldigt liten del, men ändå.
Man kunde verkligen se hur det brann om spelarna när det klev in på planen mot Liverpool. Den viljan och den hungern som syntes på Old Trafford på lördagseftermiddagen smittade av sig till varenda supporter till de Röda Djävlarna. Slutsignalen ljöd och hela min kropp smittades av en så skön känsla, svårt att förklara i ord men jag tror många som läser detta kan relatera. Såg verkligen fram emot matchen på tisdag, Old Trafford skulle gunga igen.
--
Tisdagskvällen kom och startelvan släpptes. Redan där och då spriddes det en konstig känsla, Fellaini från start. Mata, McTominay och Pogba på bänken. Det kändes inte bra från start, det kändes olustigt på något sätt. Har ifrågasatt laguttagningar innan men denna stack ut, varför starta med en spelare som varit skadad i tre månader i säsongens viktigaste match? Jag hade verkligen svårt att förstå hur Mourinho tänkt när han valt att formera laget på detta sätt.
Matchen satt igång och trots en pigg start från hemmalaget så var det något som inte stämde. Laget såg osammansatt ut och framförallt mittfältet såg förvirrat ut. Fellaini hamnade på mellanhand både i offensiven samt defensiven. Förvisso ringrostig men han såg verkligen vilsen ut. Vilken roll hade belgaren fått av José? Rashford till höger kändes också det som ett otroligt märkligt val. Han hade bara tre dagar tidigare stått för sin bästa match för säsongen när han spelade till vänster. För att sammanfatta en relativt chansfattig första halvlek med ett ord – konstig.
Ett byte förändrade matchen och det var inte något genidrag från den omtalade Portugisiska tränaren på hemmalagets bänk. Wissam Ben Yedder klev in istället för Luis Muriel. Bara några minuter senare hade han med två mål punkterat både Manchester Uniteds Champions League vår och den glädjen jag och många med mig känt inför matchen. Ett reduceringsmål från Lukaku förändrade ingenting, spelarna vaknade för sent. Det var redan över.
--
Fylldes direkt efter slutsignalen med en massa frågor. Vad hade precis hänt? Vart var viljan och hungern som man kunde se från månen i matchen mot Liverpool? Jag kunde verkligen inte förstå. Allt det som laget visat upp inför säsongens viktigaste match var som bortblåst. Jag trodde laget skulle brinna under denna match men lågan var släckt redan innan avspark.
Att i en säsongsdefinierande match inte kunna se hur laget är formerat eller vem som spelar vart eller vad som är matchplanen är oacceptabelt. Det får Mourinho ta på sig, det är helt och hållet upp till honom. Dessutom är det fullständigt oacceptabelt att inte spelarna är påslagna, vad det beror på vet jag inte och den förklaringen lär vi aldrig få veta.
"I sit in this chair with Porto, Man United out, I sit in this chair with Real Madrid, Man United out. So it is not something new for the club” – Hade någonstans förväntat mig någon typ av kapitulering. En enkel ursäkt till alla unitedfans runtom i världen, var det verkligen för mycket begärt? Det enda som kommer av detta uttalande är bara mer ilska och ännu mer uppgivenhet hos alla oss som älskar denna klubb.
--
Under min uppväxt var det alltid solklart, på Old Trafford kommer det bli åka av. Vi supportrar visste det, spelarna visste det och motståndarna visste det. Det var aldrig en massa frågor inför eller efter utan det var fullt ös. Det får bära eller brista och kanske är det en naiv approach i dagens fotboll men så är jag uppväxt. Och såsom vi spelade i detta dubbelmöte är inte okej, det är inte The United Way.
Nu har ett dygn gått sedan slutsignalen ljöd och jag har aldrig tidigare känt såhär efter en fotbollsmatch. Totalt uppgiven och uppriktigt sagt ledsen. Vad händer nu? Hur påverkar detta José Mourinhos framtid och hur blir reaktionen från spelarna?
Jag kommer alltid att stötta vår manager och våra spelare, ibland är det svårare men det är då vi supportrar ska vara där.
Väl mött.
Marcus Erikssonmaceriksson182018-03-14 23:37:00
