One down, One to go!
Seger i första dubbelmötet mot Chelsea banar väg för fortsatt framgång i världens finaste turnering och det är med ännu mer stolthet jag bär den röda tröjan även idag.
Jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Befinner mig fortfarande i något euforiskt tillstånd som når ändå ut på kroppen och inte ens om Fan själv kom och knackade på för att hämta mig skulle jag släppa smilet som ligger på mina läppar. Det sitter fast, rör sig inte ur fläcken och lär så förbli. Jag sov nämligen inte förbi matchen igår. Jag hällde i mig lite starkt, lugnade nerverna och spände blicken i TV'n, vägrade släppa den och tog in ögonblicket. För det här mina vänner, det här ska vi ta med oss. Vi som supportrar, spelarna på planen och geniet/hjärnan/tuggummit med prefixet som Ryan Giggs en gång ska få. Man kan vinna matcher som Real gjorde mot Spurs. Man kan vinna matcher som Schalke gjorde mot pazza Inter. Eller så vinner man som Manchester United.
Man har pratat om det tråkiga Man Utd under säsongen. Bosse Pettersson, som ni säkert förstått att jag inte direkt skulle bjuda hem på middag, har flera gånger nämnt hur cyniskt vi spelar. Med hans ord så klart. Att vi inte direkt bjuder upp till dans, står för någon stor underhållning likt hela världens lilla favorit bollsparkargäng Barcelona. Och det finns många som håller med, men jag tar inte åt mig ett enda ord. Det rinner bara av mig och jag vet att jag kommer att få ge tillbaka till slut. Det här är ett sånt tillfälle då vi ger tillbaka. För oavsett vad Chelsea hade hittat på igår så hade man inte lyckats göra mål. Hur bra Lampard må ha dirigerat, vem man haft istället för Zhirkov och om Anelka startat med Drogba så hade man inte fått hål på Man Utd igår. Varför? För att vi hade bestämt det.
Jag ska erkänna att jag var nervös första fem minutrarna. Det gapades, svors och spottades här hemma men när den första stormen ridit ut så kunde man börja andas igen. Den som hävdar att Chelsea tryckte på och var nära att göra mål måste ha sett någon gammal repris på Canal+. Ja absolut, di blåe ägde bollen i stora delar av matchen, men det var snarare för att vi tillät det än att man spelade så fantastiskt bra. Det var fantasilöst för att vara Chelsea på Stamford, medan United väntade, väntade och väntade för att sedan hugga till. Det att det var så det var tänkt redan när elvan presenterades. Hernandez var däruppe från start för att löpa sönder och riva upp Chelseas något osnabba mittbackar med Ivanovic som det tydligaste beviset. Rooney skulle jobba över hela plan men se till att vara i straffområdet när bollen väl landar där. Och säger man till Wayne Rooney att vara på en speciell plats på en fotbollsplan, ja då ser han fan till att vara där också.
Rent generellt och sådär fruktansvärt subjektivt skulle man kunna skriva att matchen gick precis som man hoppats och ville. Man kan sedan vräka på med att vi vann den helt rättvist eftersom Chelsea inte skapade några riktigt farliga lägen mer än någon nick från Babyface. Sedan kan man ta Valencias position som ett annat bevis. Karln som varit skadad sedan september, lirat några matcher sista veckorna får alltså spela högerback. HÖGERBACK! Att han sedan går in och gör det utan några som helst bekymmer höjer hans insats till skyarna. Och visst, han ställdes inte på några jätteprov, men i det här fallet tycker jag inte det ska ta ifrån honom hans prestation. Även övriga backar gjorde det beundransvärt, med viss reservation för Evra som återigen verkade hade det lite jobbigt på sin kant. Och jag hade förmodligen inte hatat spanjoren med pipan om han blåst straff när Evra satte en av dom tydligaste saxarna jag skådat på länge.
Bäst på plan är Michael Carrick, det går inte att diskutera. Nummer 16 i United var överallt hela tiden och styrde och ställde. Han spelade precis som Essien och Lampard skulle ha gjort tillsammans, vilket gjorde att Parks lagom mediokra insats inte ens störde. Carrick gjorde sin bästa match för säsongen, i den hittills viktigaste matchen. Det är få spelare som klarar, och Michael Carrick visade igår att han är en av få. Rooney slet även han som ett djur, vilket man kommit att förvänta sig vilket känns rätt bortskämt. Hans mål är inget jättesvårt avslut, men jag vill ändå hävda att det visar att han är i riktigt bra form. Hur jag menar då? Det är när man är i form som dom lätta bollarna går in. Den där var dessutom perfekt vinklad. Och framförallt perfekt assisterad av 37 år unge Ryan. Ärtan på topp fick väl inte direkt ut sådär fantastiskt mycket med boll, men dra åt helvete vad han löper. Tror han satte 4,5 marathonlopp igår. Grovt räknat.
Hur som, med ett fantastiskt resultat och en bruten trend tar vi gärna emot Chelsea på Old Trafford. Jag kommer förmodligen vara lika nervös då, och det kommer säkerligen krävas en lika perfekt insats. Men ingen kan ta ifrån oss att vi gjorde det fantastiskt igår, såväl taktiskt som spelmässigt. Det var en stor kväll, ett framtida minne och ett bevis på hur bra laget Man Utd är den här säsongen.
Nu ska jag vandra folkungagatan ner och le till folk. Jag kan helt enkelt inget annat idag.
Väl mött!
Er hängivne krönkör/
Gustaf Granqvist
