One year in the Toon
Ett år under nytt ledarskap.
Idag har det gått 365 dagar sedan Newcastle United fick sina nya ägare. Den Saudiska statliga invisteringsfonden PIF, PCP och Reuben Brothers står idag som ägare efter att Mike Ashley äntligen sålde klubben.
Det slog ned som en bomb i fotbollsvärlden, Newcastle United, min klubb sedan barnsben, den sovande jätten med så mycket fotbollshistoria som under dom senaste 14 åren varit en apatisk klubb fick äntligen nya ägare, och inte vilka ägare som helst.
Världens bästa fans hade äntligen fått tillbaka sin klubb med nya ägare som har ambitioner.
Efter ett och ett halvt år utav spekulationer där en försäljning hängde på en skör tråd och där övriga klubbar försökte sätta käppar i hjulet, så kom då äntligen Keith Downie med uttalandet att Premier League nu hade godkännt försäljningen och Newcastle blev via en signatur världens överlägset rikaste klubb. Denna nyhet togs inte emot på ett bra sätt från övriga fotbollfans, främst var det top 6 lagen som inte kunde förstå hur Premier League kunde godkänna affären.
Sky Sports sände live utanför St: James Park, där fansen firade att Ashleys Sports Direct era äntligen var över. Till tonerna utav Local Hero som spelades inne på den tomma arenan gjorde Kieth Downie flera interjuver med fans, förklarade för teamet i studion vad detta betyder för The Geordis och hur fotbollsvärlden nu kommer att förändras. Glädjescenerna tog aldrig slut och överallt hörde man firandet och det ökända uttrycket "Break out the cans".
Morgonen efter satt Sam Fender i Sky Sports studio och blev interjuvad, en helt slutkörd Sam erkännde att han varit och firat hela natten över att klubben äntligen hade ambition och mådde därefter.
Det första som gjordes från dom nya ägarna var att Amanda Stavley gjorde en interjuv med Sky Sports där hon satt och förklarade ambitionenerna för klubben och tackade fasnen så mycket för allt stöd som hon fått genom den tid som affären tagit.
Steve Bruce rattade klubben då som Gaffer, men fick efter två veckor lämna över rattandet. Efter att assisterande tränare styrt rodet i två veckor så signades Eddie Howe, men innan det så var faktiskt flera managers på interjuv, Unai Emrery var en dom som interjuvades och fångades på bild i Newcastle. Spekulationerna haglade fritt efter att Eddie Howe tillkännagavs ha fått rollen som ny Gaffer. "Surley he was not the first pick" och annat kunde man läsa. Resten är historia in the making.
Nya ägarna fick se Newcastle möta Tottenham i första hemma matchen och St: James fullkomligt kokade, jag minns den matchen som ett helt nytt Newcastle United. Plötsligt spelade laget en fotboll där man skulle pressa bollinnehavaren samt vårda bollen inom laget, inte den där fotbollen som Steve Bruce stod för som var att ställa upp 9 man på mitten och bryta motståndarnas uppspel för att sedan tjonga bollen mot Alan Saint Maximin i förhoppning om att han kunde göra mål på egen hand
Wilson gav Newcastle ledningen och det såg riktigt bra ut, därefter så kom verkligheten i kapp och truppens alla brister blottades.
Första transferfönstret kom i Januari och Newcastle signade först Kieran Trippier för 13 miljoner pund, ett riktigt fyndpris för honom. Därefter kom även Brunu Guimaraes, Matt Targett, Dan Burn och Chris Wood. Just Chris Wood-affären är det enda valet som nya ägaran gjort som ställt flera fotbollfans frågande men faktum är att vi köpte hopnom 25 miljoner för att få Burnley relegerade. det ska inte hymlas med något annat.
Newcastle var det lag som spenderade mest i Europa i det fönstret och fansen ansåg att ägarna stått upp för sitt ord. Ambition, tålamod och förbättring på alla plan.
Säsongen rullade vidare och Eddie Howe gjorde många förändringar, bland annat så tog han bort Joelinton från positionen centerforward och satte honom som central mittfältare istället. Och så som det betalade av sig, Joelinton blev pånyttfödd och dominerar numera på mittfältet. Med Shelvey som en mer defensiv mittfältare så kunde nyförvärvet Bruno Guimaraes våga sig upp mer i banan och det gav resultat då brassen stod för 5 mål.
Eddie lyckades ta Newcastle från nästjumbo till en 11:e plats och sommarens stora transferfönster hägrade. Egentligen alla namn som kom upp på marknaden kopplades även till Newcastle efter att agenter, journalister och bloggare utnyttjade det ambitösa Newcastle för att trigga upp priserna på spelare men också spänningen över den ev transfern. Först kom Dan Ashworth in och skulle styra spelarövergångar samt hitta dom där diamanterna i unga lovande spelare.
Flera spelare värvades in men det kanske mest glädjande är väl ändå att akademin nu äntligen blir omhändertagen utav klubben. Flera lovande talanger har kritat på ett kontrakt med Newcastle och Ashworth fortsätter att leta efter dom där talangerna som sticker ut.
Burnleys gamla Newcastlebekanting Craig Bellamy sade under gårdagen att han kunde tydligt se hur Newcastle förändrats på mindre än ett år då han pratade om att ledarstabben och övrig personal utökats. Ett sundhetstecken då ägarna anställt nya personer på nyckelroller som Majed Al Sorour director, Darren Eales chief executive officer och Andrew Forrester som Data Analyst för att nämna några.
Nu sitter jag och beskådar min älskade klubb och försöker att finna orden som beskriver hur klubben gått från en apatisk klubb utan ambitioner käpprätt på väg att bli relgerade ännu en gång, till vad klubben är idag. Skillnaden är enorm och all denna förbättring på bara ett år, det är magiskt, fullkomligt magiskt.
