Orres tankar: farväl till 16/17 och hej till 17/18
Säsongen som jag alltid kommer komma ihåg som den då Joe Hart byttes ut mot Claudio Bravo börjar förträngas, samtidigt som det börjar bli hög tid att snacka upp en ny säsong.
Det var nu ett tag sedan säsongen 2016/17 avslutades och skönt är det. De förhoppningar jag hade vid den här tiden förra sommaren har nog aldrig varit större än vad de var då. Säsongen 2016/17 skulle bli den bästa någonsin. Vi hade då världens utan tvekan bästa manager i Pep Guardiola, vi hade en stabil målvakt i Joe Hart och en Vincent Kompany som nu en gång för alla skulle lägga sina skadebekymmer bakom sig. Stones skulle börja på något stort och på mitten skulle Raheem Sterling få igång karriärtoppen samtidigt som Gundogan skulle visa varför han är så uppsnackad. Utöver det hade vi David Silva och Sergio Aguero som aldrig sviker.
Så här ett år senare, med facit i hand, får jag nog konstatera att jag sällan blivit så besviken på en City-säsong som jag blev på den här. Aguero och Silva levererade som alltid men det vi lärde oss av säsongen var att Pep Guardiola är mänsklig, Stones och Sterling fortfarande är orutinerade samt att Kompany och Gundogans skador inte ville ge med sig. Dessutom var det för mig personligen närmast hjärteskärande att ta avsked från målvakten och klubblegendaren Joe Hart som förgyllt mitt fotbollsföljande sedan den där 0-0 comebacken på White Hart Lane i augusti 2010. Att klubben blev titellösa var för mig inte det värsta.
Visst är det så att ingen fotbollsspelare eller tränare är för evigt given i en klubb oavsett status och meriter, men att se Hart bli behandlad på det här sättet till förmån för en grovt underpresterande Claudio Bravo, är personligen bland det mest avgrundsdjupa jag varit med om som Citysupporter. Det gjorde faktiskt ont. Framför allt är det ett beslut som antagligen kommer påverka min syn på Pep Guardiola under hans resterande tid i klubben.
Visst, nu pekar allt på att Bravo kommer få ett till år på sig i klubben att reparera den förra säsongen. Men ändå, att se hans prestationer och samtidigt vara medveten om att en Citylegend tvingades slösa bort ett av sina bästa målvaktsår i ett mittenlag i Italien är så sjukt ovärdigt.
Det här är något som påverkar min syn på både säsongen 2016/17 och på Guardiolas start i klubben. Ett år utan titlar lite då och då får man räkna med som fotbollssupporter men när en legend som jobbat så hårt för klubben felbehandlas så svider det och är svårt att smälta.
Dock är det skönt att Pablo Zabaleta fick ett värdigt avslut i klubben. Även Gabriel Jesus, Sergio Agueros målskörd och David Silva är ljuspunkter från den förgående säsongen.
Men nu när lagen börjar samlas för att sätta igång försäsongsträningen så är det dags att ta farväl av det gamla och välkomna det nya. Vi har ju faktiskt redan smygstartat med att välkomna Ederson och Bernardo Silva som båda ska bli fantastiskt spännande att följa.
***
För övrigt, grattis till farsan som 57 år gammal kämpade sig igenom vätternrundan för första gången någonsin. 30 mil på cykel med start klockan 23:00 en fredagkväll och i mål på lördagseftermiddagen är sannerligen en imponerande prestation.
***
Det roligaste ryktet hittills under Silly Season? En het kandidat bör vara Daily Star som skriver att City ska byta bort Sergio Aguero mot Alexis Sanchez. Att låta Sergio slösa bort ett par år i Arsenal vore lika illa som när Hart tvingades slösa bort ett år i Torino.
***
Som lärarstudent innebär juni, juli och augusti sommarlov från universitetet. Många studenter tvingas eller väljer att spendera sommarlovet på ett sommarjobb. Det gör inte jag. Det hårda arbetet i skogen innan studielivet bär nu frukt så nu består min vardag till stor del av långfrukostar, noggran djupdykning i silly season-rykten samt analyser av matcherna i U21 EM och Confederations Cup. Samt kaffe, massor av kaffe.
Jag har haft sämre somrar.
***
Ju för sig, sitter man som Citysupporter och menar att en behandling av en legend kanske har varit det värsta man varit med om, så har man nog ändå haft det bra jämfört med mer rutinerade rävar. Jag har varit med sedan 2006/07 och menar att Peps behandling av Hart är bland det värsta jag varit med om i konkurrens med Mark Hughesless, Thaksin Shinawatra samt behandlingarna av Richard Dunne och Roberto Mancini. Å andra sidan är väl det ett solklart bevis på hur bra Manchester City har haft det de här åren när det värsta inte varit värre än så.
