Orres tankar: Joe Hart - min största favorit
I tisdags lämnade Joe Hart Manchester City officiellt. Även fast det varit givet i två år att Hart inte har någon framtid i City så tillägnas ändå denna text till min största favorit i City någonsin.
I vissas ögon kanske det kan låta uppseendeväckande att ha Joe Hart som sin största favoritspelare i City. Gott om andra alternativ finns det ju. Varför inte Colin Bell, Mike Summerbee, Georgi Kinkladze, Ali Benarbia, Richard Dunne, David Silva, Pablo Zabaleta eller Vincent Kompany istället?
För min del baseras valet av Hart på personliga grunder. Jag har varit målvakt i min egen karriär och innan jag började hålla på Manchester City sommaren 2006 hade jag faktiskt inget favoritlag. Jag hade en favoritspelare som var Andreas Isaksson och när det ryktades om att han skulle lämna franska Rennes under våren 2006 bestämde jag mig för att börja hålla på det nya laget som Isaksson skrev på för. Alla andra hade ju favoritlag snarare än favoritspelare och givetvis ville även jag passa in i mängden.
Isaksson gick ju som bekant till Manchester City och jag började således benämna laget som mina favoriter. Samtidigt spelade jag själv fotboll och som många andra i 12 års åldern drömde ju även jag om att bli fotbollsproffs. Jag hade skyhöga krav på mig själv och en förlust eller dålig match kunde jag sura över i två-tre dagar. Till och med en dålig träning kunde svida dagen efter. Dessa krav skapade i sin tur en stor nervositet inför matcher, och ptja, till och med träningar. Jag visste ju vad som väntade om jag misslyckades. Dagar fyllda av besvikelse efteråt.
Åren gick och jag fortsatte spela fotboll på låg nivå men med samma höga krav på mig själv samtidigt som Hart hade svårt att ta plats i City. Han fick sina chanser men verkade inte mogen uppgiften. Säsongen 2008/09 värvade Mark Hughes Shay Given och säsongen efter var Given gjuten mellan stolparna samtidigt som Hart lånades ut till Birmingham. Isaksson lämnade City för PSV Eindhoven och även fast han aldrig blev någon succé i City, så är jag ändå evigt tacksam till Isaksson för att han av alla människor fick mig att hålla på City.
I början av år 2010 var jag 16 år och spelade i ett lag i division fem, alltså näst lägsta serien här i Småland. Jag inledde som förstamålvakt och tänkte att det här är min stora chans. Nu måste jag imponera och avancera i seriesystemet, annars går snart tåget. Pressen som jag la på mig själv var enorm och på något sätt såg jag fotbollsplanen mer som en plats där jag måste prestera mitt absoluta max varje gång, än finna glädje. Jag började med ett par fina matcher och vi skrällde till oss ett par poäng. Men sedan började bottenformen och den tog jag mig aldrig ur det året. Under sommaruppehållet kände jag att jag aldrig mer ville spela fotboll.
Samtidigt fick Joe Hart chansen, högst oväntat, av Roberto Mancini i premiärmatchen mot Tottenham. Jag trodde på förhand att rutinerade Shay Given var det självklara förstavalet. Men Hart tog verkligen chansen när City höll nollan på White Hart Lane. Tottenham producerade 18 skott på mål men Hart var omutlig i matchen som sedermera slutade 0-0.
Jag imponerades givetvis av Harts målvaktsinsats, för den var ju fantastisk. Men det var något annat med honom. Han log och skrattade mitt under brinnande match. Egentligen spelade han för sin karriär men han såg ut att vara lika avslappad som om han spelade på skoj med polarna hemma på den lokala gräsplätten.
Det där bet hårt på mig och har väl egentligen präglat resten av min egen fotbollskarriär. Joe Harts kroppsspråk och skratt lärde mig att man faktiskt kan gå in på en fotbollsplan med målsättningen att ha kul, och då brukar ofta prestationerna komma av sig självt. Varför beskylla sig själv för saker som man inte kan påverka? Om det går åt skogen med en match, varför inte bara gratulera motståndarna, gå ifrån planen och försöka göra bättre ifrån sig nästa gång?
Allt det där kan låta som självklarheter men det var inte det för en Orre med proffsdrömmar i 10 till kanske 17 års åldern. Jag hade förmodligen lärt mig det här ändå, men kanske inte lika fort och djupt om det inte vore för Joe Hart. Han lärde mig att se de positiva delarna av fotbollen och njuta av att spela match.
Och så har vi då kommit till dagens datum. Vi kan väl ärligt konstatera att varken Joe Hart eller jag själv har nått så långt som vi från början ville. Hart skulle ju bli världens bästa målvakt men ska nu slåss för att bli ordinarie i Burnley. Jag skulle ju bli proffs men spelar fortfarande i division sex. Men vet ni vad? Jag ger mig sjutton på att både Joe Hart och jag fortfarande njuter av att spela fotboll och vakta ett fotbollsmål.
Det duger gott åt oss och därför är han min största favoritspelare någonsin.
